Den långt ifrån subventionerade kärnkraften

Det är bra att regeringen i en utredning har kommit fram till att kärnkraften inte är subventionerad. Man hade kunnat gå längre och erkänna att kärnkraften är negativt särbehandlad. Genom effektskatten tas en extra skatt ut på kärnkraft på 4 miljarder kronor som inte motiveras av något miljöskäl. Effektskatten finns inte i vårt grannland Finland, vilket är ett stort hinder för den som skulle vilja bygga en ny reaktor på vår sida av Bottenviken.

Men kärnkraftsmotståndarna fortsätter sitt race om att det finns en indirekt subvention genom att kärnkraftsbolagen inte fullt ut ansvarar för kostnaderna vid en eventuell olycka. De har fel. Riksdagen har fattat beslut om att ansvaret vid olyckor ska vara obegränsat, denna lag träder i kraft när den internationella Pariskonventionen har ratificerats. Från och med då kommer skadeståndsansvaret att vara obegränsat. Redan idag gäller att ansvaret är strikt. Det vill säga ägaren måste stå för skador, även om man inte själv är orsaken till skadorna. Här behandlas kärnkraften likadant som vattenkraften. Sedan 1997 gäller ett obegränsat och strikt skadeståndsansvar vid dammolyckor. Krigshandlingar är undantagna, men inte sabotage. Så om någon vettvilling spränger en damm så är det dammägaren som får betala för skadorna för de stackare som bor nedströms.

Det är intressant att se hur liberala debattörer ibland lockas med i berättelsen om den subventionerade kärnkraften. Men det bygger på att man är oexakt i beskrivningen av systemet. Det är några detaljer man behöver hålla ordning på:

1) Obegränsat ansvar kan ses som en liberal princip. Den skyldige får betala skador som uppstått av den egna verksamheten. Detta är beslutat av Riksdagen.

2) Strikt ansvar är ett avsteg från liberala principer. Man kan bli skyldig att betala inte bara för egna utan även för andras fel. Avsteget motiveras av att det skapar starka drivkrafter för ägaren att bygga säkerhetssystem som hindrar även andras fel. Helt säkert är det en rimlig bedömning av lagstiftaren, men ändock moraliskt märkligt.

3) Det obegränsade ansvaret gäller för ägaren inte ägarens ägare. Det här skiljer inte kärnkraft från någon annan verksamhet. Det är bara det aktuella aktiebolaget som är skadeståndsskyldigt och inte ägarna till aktiebolaget. Här vill självklart kärnkraftsmotståndarna hitta vägar att komma åt de ”rika” ägarna och tvinga dem att ta ansvar för sina innehav av kärnkraftsbolag. Populistiskt säkert tilltalande, men för liberaler en farlig väg. Om den här typen av ansvarsförflyttning tillåts för en verksamhet, varför inte också i andra fall? Vad skulle hända om ett reaktorbolag börsnoterades? I förlängningen hotas den viktiga institutionen aktiebolag, som kommit till just för att ägare inte ska vara skyldiga för mer än vad de investerat i bolaget.

4) Försäkringsskyldigheten är också den ett avsteg från en liberal princip. Anledningen till detta avsteg är att politikerna har velat försäkra sig om att det finns några pengar att hämta från den skadeståndsskyldige. Försäkringsskyldighet är ovanligt, men det förekommer som ett statligt ingrepp ibland. Som jämförelse kan nämnas att det för dammar inte finns någon försäkringsskyldighet. I det här fallet särbehandlas alltså kärnkraften negativt. I och med den nya Pariskonventionen höjs beloppet på försäkringsskyldigheten till 12 miljarder kronor. Det är ett garanterat minsta belopp som finns att tillgå. Därutöver finns tillgångar i bolagen och det man kan få ut på andra försäkringar.

5) Försäkringsskyldighetens begränsning. Om staten lägger på ett försäkringskrav, så är det rimligt att detta krav ges en begränsning. Annars blir försäkringen omöjlig att få fram och verksamheten blir omöjlig. Även om en händelse har en extremt låg sannolikhet, så kan inget försäkringsbolag ta på sig en risk som är oändligt stor. Det är därför som det alltid finns begränsningar i försäkringar.

En försäkringsskyldighet som många kommit i kontakt med är trafikförsäkringen. Bilägare är skyldiga att ha trafikförsäkring för att täcka skador som kan uppstå på andra i trafiken. Det är ett statligt ingrepp som är till för att vi ska känna oss säkra på att vi blir ersatta om vi råkar ut för att någon annan krockar med oss. Vi får då ersättning från den skyldiges försäkring. Man skulle kunna använda argumentet att om bilägare tvingas ha trafikförsäkring så borde även kärnkraftsbolag tvingas ha sin försäkring. Detta analogiresonemang är farligt eftersom det skulle kunna användas på många områden och vi till slut skulle tvingas ha försäkringar för de mest skilda verksamheter.

Det intressanta med trafikförsäkringsexemplet är att försäkringsskyldigheten är begränsad. I trafikskadelagen finns det ett maxbelopp på 300 miljoner kronor, mer ersättning än så kan inte utgå. Det är ett högt belopp, men det har förekommit tunnelolyckor med mycket större skador än så. Utan ett maxbelopp skulle försäkringsmarknaden för fordon inte fungera.

Kärnkraften är inte positivt särbehandlad. Vilken jämförelse man än gör kommer andra farligare verksamheter billigare undan.

SR HD DB DN DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 GP1 GP2

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar