Tysklands dag i solen

I Tyskland gör man en stor sak av att deras solceller under pingsten slog rekord i producerad el. När det gassade som mest kom man upp i 22 GW, vilket ska motsvara 20 kärnkraftverk. Det här ska enligt vissa entusiaster betyda att det inte är några problem att klara sig utan kärnkraft och kol. Den tyska solcellsexpansionen är imponerande (om man bortser från prislappen). Men den är uppenbarligen inte lösningen på Tysklands energiförsörjning.

Betrakta detta diagram som visar elhandeln mellan Sverige och Tyskland via den kabel som vi har mellan våra båda länder. Diagrammet avser perioden maj 2010 till maj 2012. Innan Tyskland stängde 8 av sina reaktorer gick strömmarna åt båda håll. Kabeln användes för att utjämna elbehoven mellan länderna. Sedan en stor del av den tyska kärnkraften föll ifrån är flödet nästan helt enkelriktat. Kabeln används nästan enbart för export av vår el till Tyskland. Hela 92 procent av handeln sker i den riktningen.

Nu ska det soliga vädret visst ha skapat rekordmängder el i Tyskland. Det borde gå att se också i den här handelsstatistiken. Det stämmer att det under några dagar 26-29/5 skedde elexport från Tyskland till Sverige. Men icke förvånande bara under några få timmar mitt på dagen när solen var stark. Betraktar man hela maj har det skett strömexport från Tyskland till oss sammanlagt tio dagar. Vid nästan alla tillfällen har det handlat om några timmars export mitt på dagen när det varit soligt. Annars har exporten gått i den vanliga riktningen. Intressant är också att av dessa tio dagar så är åtta helgdagar. Det är alltså bara när efterfrågan är som minst som priset pressas så mycket att det är värt för oss att köpa den tyska elen.

Solkraft är besvärlig för den ger stora mängder energi stötsvis vissa dagar. Den kräver därför en omfattande och dyr överföringskapacitet. Samtidigt som den lämnar oss utan energi den mesta delen av tiden. Betraktar man hela maj så gick 95 procent av elhandeln i riktning från Sverige till Tyskland. Det är alltså vi som (bland annat med kärnkraft) hjälper Tyskland med sin energiförsörjning. Att vi får några slattar tillbaka en och annan ledig majdag när vi ändå ligger i hängmattan är inget vi behöver känna tacksamhet för.

Genom sina satsningar på förnybart är Tyskland lite av en gullgosse i miljörörelsen. De poäng man vinner på kärnkraftsavvecklingen gör att man kan komma undan med det mesta.

I det här diagrammet kan man se hur Tysklands elproduktion utvecklats under det senaste decenniet. Det är tydligt att förnybart har växt. Även om man ligger ljusår efter Sverige på den här punkten. Både vindkraft, biomassa och solenergi har expanderat så att det syns i statistiken. Men hela expansionen har gått åt till att kompensera för dels ökad konsumtion, dels minskad kärnkraft. Den fossila elen sitter kvar i orubbat bo och domineras av brunkol och svartkol, de värsta formerna av fossil kraft. Det enda positiva är att naturgasen har vunnit marknadsandelar något inom den fossila sektorn, men den är fortfarande mycket mindre än kolen.

Hela expansionen av förnybar elproduktion går med andra ord åt till annat än att minska utsläppen.

SMB DN DN2 DN3 DN4 DN5 GD SR

Riskfylld energi

Det är väl belagt i psykologisk forskning att människor har svårt att göra riskbedömningar. Vissa risker överdrivs och andra förbises. Beslut som baserar sig på känsla tenderar därför ofta att bli dåliga. För seriösa och viktiga beslut är det därför väsentligt att man gör grundliga riskanalyser som stöjder beslutsfattandet och gör det mer rationellt. Att utforma framtidens energiproduktion är ett sådant viktigt beslut. Det handlar om stora belopp, det berör människors välfärd och hälsa, det får stor påverkan på miljön.

Paul Scherrer-institutet i Schweiz har under en lång tid bedrivit forskning kring riskerna med olika energiformer. Man samlar in information om olyckor som sker i sektorn och man genomför riskanalyser för olika energiformer. I den senaste analysen från 2011 har man siffror på risken för dödsfall för olika sorters energiproduktion. I diagrammet anges risken för dödsfall till följd av olyckor per GWe-år i OECD.

Inom OECD så har riskerna minskat över tid. Räknat per producerad energimängd så är vattenkraft och kärnkraft avsevärt säkrare än fossila energiformer. I analysen ingår bara dödsfall på grund av olycksfall och bara olycksfall med fler dödsoffer än fem människor. Det gör att de stora hälsoproblem som uppstår via luftföroreningar från fossil förbränning inte ingår.

För kärnkraft liksom för vissa av de förnyelsebara energikällorna finns inga rapporterade olyckor av den här storleken. Beräkningarna har i dessa fall gjorts efter grundliga fallanalyser av vilka olyckor som skulle kunna inträffa.

I diagrammet kan man inte se skillnad på de energiformer som har de lägsta riskerna, eftersom de är så små. Men av sifferunderlaget framgår det att modern kärnkraft är den säkraste energiformen. Ett åskådligt sätt att se på riskerna är att normera dem efter den lägsta risken. Man ser då för respektive energiform hur många gånger farligare de är än det säkraste alternativet: tredje generationens kärnkraft.

Kol 6720

Olja 3832

Naturgas 4664

Vattenkraft 242

Kärnkraft andra generationen 679

Solceller 23

Landbaserad vindkraft 177

Havsbaserad vindkraft 599

Biogas 1393

Bergvärme 163

Det är lustigt att solceller är 23 gånger farligare än modern kärnkraft. Mer intressant är att risken för dödsfall på grund av tredje generationens kärnkraft är så mycket mindre än för den andra generationens reaktorer. De äldre reaktorerna bedöms vara 679 gånger så farliga. Det är en ganska stor skillnad som borde ha betydelse när vi fattar beslut om nya reaktorer.

Förlegade riskbedömningar om gammal kärnkraft bör inte hindra byggandet av nya säkrare reaktorer. Många liv kan gå till spillo om besluten fattas på känsla i stället för rationalitet.

SvD DN DN2 DN3 DN4 DN5 GP SR

Att rädda liv och miljö var visst inte så viktigt

Regeringen, Lena Ek och Centerpartiet har hävdat att de nya hårda svavelreglerna för fartygstrafiken bör införas i hela EU och inte bara i våra farvatten. Stort jubel kom från detta håll när man för ett par månader sedan lyckades få med sig Europaparlamentets miljöutskott (där svenskarna är rejält överrepresenterade) på en sådan linje. Under resans gång har man hela tiden hävdat att näringslivets invändningar om att de nya reglerna inte är konkurrensneutrala inte var relevanta, eftersom man skulle driva igenom lika hårda regler för hela EU.

Så sent som igår skrev europaparlamentarikern Kent Johansson (C) att:

”Det är inte rättvist att fartyg som har Nordens största hamn, Göteborg, som destination har andra bränslekostnader än fartyg som är på väg till Medelhavet. Med ett sådant system är risken uppenbar att gods på väg till och från Norden i stället fraktas med lastbil. Då får de nya reglerna en helt annan effekt än vad man tänkt sig. I stället för att minska utsläppen från sjöfarten blir det mer trängsel på land”.

Det här skulle dock enligt honom undvikas genom att EU fattade beslut i linje med den svenska regeringens och miljöutskottets linje.

Dagen efter kom baksmällan. Det visar sig att man nu har kommit överens om ett regelverk som innebär en tydlig konkurrenssnedvridning. Från och med 2015 kommer miljökraven i våra farvatten att vara 35 gånger så höga som i övriga Europa. I Medelhavet, Svarta Havet och farvattnen söder om Engelska kanalen så kommer ingen skärpning att ske förrän 2020 och då kommer man att få släppa ut fem gånger så mycket svavel jämfört med hos oss. Det här är extra tragiskt eftersom det just är i södra Europa som man har omfattande problem med svavelutsläpp. Hos oss har vi redan minskat svavelnedfallet med 80 procent sedan 1990, något som definitivt inte skett i Medelhavet.

Regeringen genom miljöminister Lena Ek (C) har uppenbarligen lagt sig platt i den här frågan och tycker till och med att kompromissen är bra. I Lunchekot avfärdar hon att de nya reglerna skulle snedvrida konkurrensen för svensk exportindustri: ”Nej det gör det ju inte eftersom hela Östersjön berörs. Det handlar inte om flaggstatusen utan det handlar om alla fartyg som passerar in och ut”.

Nu är det ju så att svensk exportindustri är ointresserad av vad det sitter för flagga på den fartygstransport man anlitar. Självklart gäller samma regler för alla fartyg i det aktuella farvattnet. Något annat har aldrig varit aktuellt. Det frågan gäller är att svensk exportindustri skeppar ut just genom Östersjön och Nordsjön och då blir det kraftigt ökade transportkostnader. Kostnader som inte uppstår för konkurrenter i andra länder. Det var nog det Kent Johansson menade när han varnade för orättvisa regler i sin artikel.

Den kompromiss som Lena Ek nu godkänt kommer att leda till ökade kostnader för svensk exportindustri med minst 13 miljarder kronor. Jobb kommer att gå förlorade i skogsindustrin. Men även för miljön blir det ett bakslag. När kostnaderna ökar för fartygstransporter så blir det relativt sett billigare att transportera gods med lastbil. Lastbilarna må släppa ut mindre svavel, men de är mycket mindre energieffektiva och koldioxidutsläppen kommer att öka mycket mer än svavlet minskar.

Ingen säger nej till skärpta miljöregler. Men de ska införas på ett sätt så att inte konkurrensen snedvrids. Varför straffa ut svenska företag som är med miljömedvetna och gynna konkurrenter i länder med slappa miljöregler?

AV SNF DN DN2 DN3 SR SR2 SR3 SR4 GP GP2 SvD1 TCS AB1 AB2 AB3

Sverige lever under sina ekologiska tillgångar

Nu utmålas återigen Sverige som miljöbov. Vi ska visst enligt Världsnaturfonden vara 13:e sämsta landet vad gäller ekologiskt fotavtryck. Men det rapporten egentligen visar är något helt annat. Man har mätt det ekologiska fotavtrycket per person och kokat ner det till ett slags fiktivt hektarmått per person. Men själva poängen är att ställa detta fotavtryck i förhållande till den biokapacitet som finns tillgänglig. Världsnaturfonden är bekymrad över att vi på global nivå använder upp mer biokapacitet än vad vi klarar av att förnya varje år.

När man bryter ner siffrorna på regioner och länder så ser man att bilden skiljer sig kraftigt åt. Genom att ställa ländernas ekologiska fotavtryck mot deras biokapacitet så kan man se vilka som överutnyttjar sina resurser och vilka som är mer sparsamma. I diagrammet visas de 20 länderna som har störst ekologiskt underskott. Måttet är globala hektar per capita, enligt WWF:s definition. Stora bovar är ett antal oljeländer, USA och flera europeiska länder. I vår närhet ligger Danmark med en icke-hedrande 14:e plats bland miljöbovarna.

Samtidigt finns det länder som lever under sina ekologiska tillgångar. I det andra diagrammet finns de 20 länder som har störst ekologiskt överskott. Ett antal länder i Sydamerika hushållar väl med sina resurser, men även Kanada och Australien. I Europa kan man notera att Finland är bäst. Sverige är inte heller så pjåkig med en tredjeplats i Europa, globalt är vi 16:e bästa land.

Svenskarna använder med andra ord upp mindre av de förnyelsebara resurerna än vad vi bidrar med till övriga världen. Nu kan man säga att det är tur att vi kan bidra till att minska det globala ekologiska underskottet. Man kan också säga att vi borde bli ännu bättre på att hjälpa till med att rädda världen. Det är sant, men man kan inte ta ifrån oss att vi redan i utgångsläget tillhör en positiv kraft genom vårt ekologiska överskott.

Konstigheterna tar dock inte slut här. Ser man på siffrorna för det ekologiska fotavtrycket så kan man notera en bias i metoden som missgynnar små exportberoende länder med god miljöprestanda. Betrakta det ekologiska fotavtrycket för dessa tre små länder:

Danmark 8,25

Finland 6,21

Sverige 5,71

Jämför sedan med följande stora länder:

Frankrike 4,91

Storbritannien 4,71

Tyskland 4,57

Hur kan det komma sig att de tre små länderna har ett högre ekologiskt fotavtryck än de tre stora länderna? Det rör sig ju om länder som ligger på ungefär samma konsumtionsnivåer. Själva poängen med måttet är att fånga upp hur rika länder genom sin konsumtion sliter på den globala miljön. Det ska alltså inte räcka med att man är bra på hemmaplan, man ska även ta ansvar för de utsläpp som ens import orsakar.

För att beräkna detta lägger man till de utsläpp som importen beräknas ge och dra ifrån de utsläpp som exporten har gett. När man beräknar detta utgår man från vad respektive produktgrupp har för genomsnittliga utsläppsintensiteter på global nivå.

Problemet är att vår import inte består av ett världsgenomsnitt. Den helt dominerande delen av utrikeshandeln sker i närregionen, dvs från Västeuropa. Det vi importerar till Sverige är säkert smutsigare än det vi producerar själva, men det är mycket renare än den genomsnittliga världshandeln. Man får alltså en överskattning av det ekologiska fotavtrycket för ett land som Sverige.

Tvisten är att denna överskattning blir större i ett litet land där utrikeshandeln upptar en stor del av ekonomin. I större länder är importens andel av BNP automatiskt lägre, eftersom man sourcar mer inom landet. Det är det som gör att Tyskland kommer så mycket bättre ut än Danmark och Sverige. När en tysk konsumerar en tysk produkt så beräknas miljöbelastningen korrekt efter hur produkten har tagits fram i Tyskland, med någorlunda bra miljökrav och hyffsad energimix. När en svensk konsument konsumerar samma tyska produkt, framstår miljöbelastningen som ett genomsnitt av USA och Kinas dåliga miljöprestanda.

Att använda den här typen av beräkningar för att svartmåla de länder som går i spetsen för en bättre miljö är märkligt. Vill man inte stöta sig med de verkliga bovarna? Är de för stora och mäktiga?

 GP GP2 SMB DN

Varför japansk kärnkraft är ineffektiv

Kärnkraftsmotståndare försöker driva hem tesen att kärnkraft är dyrt. För att lyckas finns det naturligtvis massor med olika antaganden att ta till för att få fram det ”rätta” svaret. I Japan underlättas sådana kalkyler av att den japanska kärnkraften faktiskt är ganska ineffektiv. Kärnkraft liknar solkraft på så sätt att det handlar om stora fasta investeringskostnader och låga rörliga kostnader när man väl har anläggningen på plats. Det väsentliga för ekonomin är att reaktorn är i drift så stor del av tiden som möjligt. Det normala runt om i världen är att man lyckas hålla igång kärnkraftverken över 90 procent av tiden. Det finns länder som har sämre prestanda. Tråkigt nog är Sverige ett exempel. Men verkligt dåliga kapacitetsfaktorer har man i Japan, ungefär 70 procent.

I Japans fall är det enkelt att se hur regelverket och institutionerna ligger bakom problemet. Kärnkraftverk stängs med jämna mellanrum av för revisioner. Under en revision byts delar av bränslet ut och anläggningen i övrigt kontrolleras. Vid behov genomförs reparationer och uppgraderingar av utrustningen. I Sverige är det naturligt att genomföra revisionerna på sommaren, när vårt elbehov är som lägst. Så även i Finland, men där verkar de av någon anledning vara mycket snabbare på att få jobbet gjort. I andra länder med jämnare efterfrågan över året kan det gå 24 månader mellan revisionerna.

Hur är det i Japan? Jo där jobbar man med lagstadgade revisionsstopp. Efter 13 månader måste reaktorn stoppas alldeles oavsett om det behövs revision eller inte. Sedan 2009 kan det efter speciellt tillstånd istället vara 18 månader som gäller. De fasta stopptiderna gör att revisionerna kan komma tidigare än vad som behövs. Det blir också svårare att planera stoppen rationellt. I Sverige lägger man ut revisionerna efter varandra för att optimera den extra arbetskraft som jobbar under revisionerna och man tar också hänsyn till hur utbudet av el påverkas.

Nästa stora problem i Japan är att de lokala myndigheterna har veto inför varje återstart. Det är det här som ställer till det just nu och gör att man inte får igång de fullt funktionsdugliga reaktorer som för närvarande står stilla. Nu handlar det om politiker som tar hänsyn till uppskrämda lokalopinioner. Men i normalläget är det något annat som driver. Under revisionen kommer massor med tillresta kärnkraftsarbetare. De skapar lokal efterfrågan inom handel, restauranger och hotell. Det finns en stark lokalpolitisk drivkraft att dra ut på driftstoppet och denna möjlighet hårdutnyttjas av de lokala politikerna. Revisionerna blir låånnnggggaaaaa, lokala småhandlare blir glada och de samhällsekonomiska förlusterna gigantiska. En reaktor som står stilla en extra dag kan kosta 10 miljoner kronor.

Nu kan man tycka att elbolagen borde ha jobbat för en förändring av det här upplägget. Det har de säkert gjort. Men det man då ska veta är att elmarknaden i Japan består av ett antal geografiskt uppdelade monopol, som lätt kan skicka ökade kostnader vidare till konsumenterna. Det finns dessutom en tradition av att ha gamla avdankade politiker i styrelserna. Så även om det på pappret handlar om privata företag så finns det en tydlig sammanblandning med den politiska sfären, som gör att ineffektiviten får fortgå.

Japan är i stort behov av en avreglerad elmarknad med mer konkurrens. Kärnkraften bör bedrivas under strikta säkerhetsmässiga normer. Det sker bäst genom nationella myndigheter som fattar beslut på rationella grunder. Nuvarande dubbelkommando med de lokala politikernas löpande inblandning tillför ingenting.

Är man kärnkraftsmotståndare så ska man göra som i Japan. Lägga så många hinder ivägen som möjligt. Skapa ineffektivitet med dåliga regler och institutioner. Sedan kan man hämta hem den tes man hade från början: ”Titta så ineffektiva ni är!”

 SvD1 SvD2 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 GP7 DN DN2 DN3 SR

Kostnader för Fukushima

När dammet börjar lägga sig ett år efter Fukushima verkar det som att kärnkraften nu återigen är på frammarsch. Nya reaktorer är på gång i allt från Sydkorea till Jordanien. I Indien bygger man framtidens toriumreaktor. I Sverige ser man allt fler kärnkraftspositiva röster. Motståndarna framhäver de stora kostnader som Fukushima-olyckan orsakat. Att få fram tillförlitliga uppgifter om dessa kostnader är ingen lätt sak. En hög uppskattning anger den ekonomiska kostnaden till ett intervall på 490 – 1700 miljarder kronor. Den uppskattningen är dock gjord av Japan Center for Economic Research, som är förespråkare för en kärnkraftsavveckling och alltså har anledning att ge höga siffror. En seriös bedömare av naturkatastrofer är Munich RE. De uppskattar kostnaden för tsunamin och jordbävningen till 1400 miljarder kronor. Den beräkningen exkluderar dock kärnkraftsolyckan. En intressant aspekt på Munich Re:s beräkning är att man uppskattar att endast 19 procent av kostnaden täcks av försäkringar. Det som en påminnelse om att det minsann inte bara är kärnkraft som kan anklagas för att vara underförsäkrad. Vid stora katastrofer är det staten som är det yttersta försäkringsbolaget.

En annan metodik är att se på redan uppkomna kostnader. Den japanska staten la fram en stor tilläggsbudget för budgetåret 2011 (april 2011 – mars 2012). Där anslog man 1000 miljarder kronor till återuppbyggnad, sanering, ekonomisk kompensation för offren och andra åtgärder för att skapa jobb åt de drabbade. I den budgeten är det endast 33 miljarder kronor som är tydligt hänförliga till Fukushima. Till det ska läggas kostnader för de evakuerade, där man inte har separerat kostnaderna för de som evakuerats av tsunamin/jordbävningen respektive Fukushima. I februari var fortfarande 340.000 människor i Japan evakuerade. Av dessa var uppskattningsvis 100.000 evakuerade från Fukushima-området. Så även inom detta delområde av kostnaderna så är kärnkraftsolyckan en mindre del av totalen.

Den stora delen av återuppbyggnaden handlar om att bygga nya vägar, nya byggnader och dra nya elledningar etc. Sådant kostar mycket, men japanerna har hunnit långt med det arbetet under ett år.

En slutsats man kan dra är att utvecklade nationer som drabbas av naturkatastrofer prioriterar liv och hälsa högt. Man är beredd att ta stora ekonomiska kostnader för att undvika människooffer. Naturkatatrofer tenderar därför att bli ekonomiskt kostsamma i den typen av länder. Offer får hjälp av staten och man har mycket infrastruktur som kan skadas och kostar på att bygga upp igen.

Till skillnad mot Tjernobyl släpptes det i Fukushima ut ungefär en tiondel så mycket radioaktivitet, trots att fler reaktorer drabbades. Det som släpptes ut spreds inte heller lika långt som i Tjernobyl, där branden gjorde att partiklar steg högt upp från marken och sedan spreds längre bort. Återflyttning har därför redan kunnat ske till vissa delar av evakueringsområdet.

Hur återflyttningen kommer att genomföras får stora effekter på slutsumman. Evakuering är förknippat med mänskligt lidande och orsakar i sig fysiska och psykiska hälsoproblem. Att ha en för restriktiv syn på återflyttning kan orsaka mer skada än de minimala risker som stålningen kan åstadkomma. Att hitta rätt balans är därför en viktig humanistisk uppgift. En uppgift som inte blir enklare av att kärnkraftsmotståndare haussar upp frågan och agerar ryktesspridare.

SvD SvD2 SvD3 GP

Liten opinionseffekt av Fukushima

När man mäter kärnkraftsopinionen vill man helst ha långa tidsserier för att se hur frågan har utvecklats historiskt i folks medvetande fram till nu. Problemet är att frågan politiskt förändras med tiden och gamla frågeformuleringar kan kännas dåligt synkade med nuläget. SOM-Institutet hade till exempel tidigare en formulering om att avveckla kärnkraften senast till 2010. Men den formuleringen kan man ju knappast använda nu, så nu är alternativet istället ”avveckla snarast”.

Kärnkraftsmotståndare använder sig av undersökningar där ett snällt mittensvarsalternativ kan tolkas in på deras sida och ja-alternativet formuleras lite skarpare så att färre väljer det. I SOM-undersökningen ser man just det fenomenet i deras nya alternativa frågeformulering. Mäter man på det nya sättet kan man få det till att fler vill avveckla kärnkraften och det är naturligtvis denna tolkning som motståndarna citerar. Men med den gamla formuleringen, som är jämförbar över tid, så ligger avvecklarna i tydligt underläge.

SOM-undersökningen med dess båda formuleringar finns här.

Det finns även andra undersökningar:

KSU har under en lång följd av år undersökt kärnkraftsopinionen. Jämförbarheten långt tillbaka i tiden är svår att bedöma då man också bytt frågeformuleringar. På senare år har man dock samma formuleringar så de senaste trenderna är tydliga. I KSU:s undersökning ser man att de som vill avveckla kärnkraften med politiska beslut steg från 19 procent i augusti 2010 till 24 procent i maj 2011, efter Fukushima. I den senaste undersökningen från i november 2011 ligger motståndet i princip stilla, 23 procent.

United Minds undersökning på uppdrag av SKGS bekräftar att kärnkraftsmotståndet ligger i samma härad: 26 procent anser att det inte ska vara tillåtet att bygga nya reaktorer. Här saknas dock tidsserier så det är svårt att dra slutsatser om Fukushimas inverkan.

GfK:s Samhällsbarometer visar också en klar övervikt för kärnkraftsanhängarna. Men även i detta fall saknas jämförelser över tid.

Om man vill se hur Fukushima fram till nu har påverkat den svenska kärnkraftsopinionen så får man utgå från SOM respektive KSU. Med SOM:s gamla formulering ökade motståndet med 6 procentenheter och med det nya sättet att mäta ökade motståndet med 5 procentenheter. Ser man på KSU så ökade motståndet med 4 procentenheter.

Det rör sig alltså om måttliga framsteg i opinionen för kärnkraftsmotståndarna. Mycket mindre än vad man hade kunnat förvänta sig när katastrofen var som hetast och dominerade nyhetssändningarna för drygt ett år sedan.

Möjligen kan man se en viss tendens till ökad osäkerhet i opinionen. I KSU:s undersökning ökar de tveksamma från 4 till 8 procent och i SOM-undersökningens nya formulering ökar de osäkra/ej svarande från 17 till 21 procent.

SR SR2 SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 GP GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 Dagen MA ArB