Världen största solanläggning

Under perfekta ökenförhållanden har Indien nu färdigställt världens hittills största solenergianläggning. I Guarat har man nu en solpark som kan producera 605 MW under goda förhållanden. Det finns bloggare som verkar tro att solen skiner dygnet runt i Indien. Ser man på faktiska produktionssiffror från de senaste månaderna så framgår det att man har en verkningsgrad på 18 procent mätt över dygnet. Anläggningen kan därför inte försörja 100.000 – 200.000 amerikanska villor utan 18.000-36.000 dito, förutsatt att man har tillgång till balanseringskraft.

Skalar man upp den produktionsdata som finns hittills så kommer anläggningen att kunna leverera 0,95 TWh per år. Det kan jämföras med de 13,6 TWh man räknar med att få från den reaktor som just nu byggs i Finland. Världens största solenergianläggning är alltså en fjortondel så stor som en ny reaktor. I Indien fortsätter att satsa på solenergi. Men de satsningarna bleknar vid en jämförelse med kärnkraftssatsningarna. För närvarande byggs 7 nya reaktorer och man planerar för ytterligare minst 16.

Kostnaden för solanläggningen uppges ha blivit 90 miljarder rupiees, det skulle i så fall motsvara 11,5 miljarder kronor. Om det stämmer så är det ett positivt tecken på att kostnaderna har gått ner, jämfört exempelvis med den här anläggningen i Marocko. Men det är ändå inte billigt. Jämfört med den finska reaktorn (50 miljarder kronor) är det en investeringskostnad per terawattimme som är 230 procent högre. Och då talar vi om ett reaktorbygge som var den första i sin serie och som har drabbats av stora fördyringar. Nummer två i serien byggs i Frankrike och beräknas bli 6 miljarder billigare. Jämfört med den är solanläggningen 270 procent högre. Nummer tre och fyra byggs i Kina och blir ännu billigare, jämfört med dem blir solanläggningen 530 procent dyrare att bygga per terawattimme.

Solenergi och kärnkraft påminner om varandra eftersom de är dyra att bygga, men de rörliga kostnaderna är låga. Hur det kommer att se ut för solenergin, vet vi inte riktigt eftersom det är ny teknik. Hur mycket skötsel och service kommer att behövas för att hålla anläggningen i trim? Anläggningen har byggts till största delen med privat kapital. Det som gör att investerarna kan räkna hem kalkylen är att man har fått garantier från delstaten att de kommer att köpa all elektricitet till det facila priset av 15 rupiees per KWh, vilket motsvarar 1,92 kronor. Det är ett bra pris med tanke på att det man får för pengarna är en ojämn elström. En jämförelse är att det svenska spotpriset under de senaste fem åren legat på i genomsnitt 43 öre per KWh.

SvD1 SvD2 SvD3 GP1 GP2 GP3 SR SR2 Ex

Vad kärnkraften redan gjort för klimatet

Att snacka går ju och att lova för framtiden är det många som gör. Men det som räknas i slutänden är faktiska handlingar och resultat. Kommersiell kärnkraft startade 1951. Lättillgänglig historisk produktionsstatistik finns i BP:s sammanställning för perioden 1965-2010. För världen som helhet har kärnkraften under den perioden producerat 69.600 TWh elektricitet. Vad har det inneburit i form av sänkta koldioxidutsläpp? Självklart beror det på många antaganden, men auktoritativa IEA har beräknat kärnkraftens koldioxidsänkande effekter. För 2009 räknar man med att utsläppen hade varit 2,1 Gton högre utan kärnkraft, med hänsyn tagen till den aktuella energimixen av gas och kol i världens elproduktion (se World Energy Outlook 2011, sid 462, ej gratis). Varje terawattimme kärnkraft skulle med den beräkningen spara 780.000 ton koldioxid. Om vi antar att samma förhållande även gällt historiskt (ett försiktigt antagande, då det säkert var mer kol än gas i den tidigare energimixen)  så har kärnkraften hittills sparat in 54.000.000.000 ton koldioxid. Det är lika mycket som alla koldioxidutsläpp i Japan eller Ryssland under motsvarande period.

Att göra motsvarande beräkning för vindkraften är inte lika lätt. Den mesta statistik man hittar handlar om installerad kapacitet, medan faktiska produktionssiffror är sällsyntare. I World Energy Outlook framgår att produktionen 1990 var obetydliga 4 TWh globalt och man på senare år expanderat till 273 TWh 2009. Om vi antar en linjär utveckling under den perioden så får man ihop 2770 TWh ackumulerat. Det är helt säkert en grov överskattning eftersom utvecklingen inte varit linjär, utan ökat mest på senare år. Den grova överskattningen kan generöst kvittas mot eventuell produktion före 1990. För att få siffrorna jämförbara med kärnkraften behövs en uppskattning av produktionen 2010. WWEA menar att den installerade kapaciteten det året gick upp med 24 procent, vilket skulle tyda på en produktion om 336 TWh. Den ackumulerade vindkraftselen över tid skulle då hamna på 3100 TWh.

Om vi antar att vindkraft spar in lika mycket koldioxid som kärnkraft (i själva verket spar den in något mindre enligt Vattenfalls livscykelanalyser) så ger vår för vindkraften snälla beräkning en ackumulerad inbesparing hittills på 2.400.000.000 ton koldioxid. Det är inte så pjåkigt men kärnkraften har levererat 22 gånger så mycket miljönytta. Vindkraftens koldioxidbesparing är jämförbar med de ackumulerade utsläppen från Algeriet under perioden 1965-2010.

Nu består världen av fler länder än Japan och Algeriet, så det behövs mycket mer utsläppsfri energi än vad vi har skaffat oss hittills. Vindkraft expanderar och har mer att ge, men utan en global utbyggnad av kärnkraften kan uppgiften inte lösas.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 SR SR2 Ex SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP GP2 GP3

Beröm för Sveriges statliga strategi

I en internationell analys av koldioxidsänkningar får Sverige beröm för sin strategi. Det är Breakthrough Institute som är en liberal (dvs demokratisk) tankesmedja i Kalifornien som har analyserats OECD-ländernas koldioxidintensitet under perioden 1971 till 2006.

Under den tidsperioden har de flesta av de undersökta länderna lyckats minska koldioxidintensiteten. Det vill säga koldioxiden har ökat i mindre takt än ekonomin. Men den årliga minskningen av koldioxidintensiteten är långt ifrån tillräcklig. I genomsnitt har den legat på 1,5 procent, medan den framöver borde ligga på 4 procent för att undvika riskerna med växthuseffekten. I den historiska analysen är det några länder som har lyckats relativt bra. Sverige toppar listan med en årlig minskningstakt på 3,6 procent. Övriga länder med hyffsade resultat är Irland, Storbritannien, Frankrike och Belgien.

Men minskningen i koldioxidintensitet kan ske på olika sätt. I Irland och Storbritannien har förbättringen främst varit ett resultat av minskad energiintensitet i ekonomin. Det låter ju bra och för tankarna till minskat slöseri och tilläggsisolerade hus. Men det det handlar om i praktiken är att man har genomgått en snabb tjänstefiering av sina ekonomier. Branschförskjutningen har minskat industrins tyngd och utsläppen blir då mindre i förhållande till ekonomin. Den här strategin menar Breakthrough Institute inte är en replikerbar strategi för världen som helhet. Den leder ju bara till att vissa länder flyttar sina koldioxidutsläpp till andra länder och importerar mer varor därifrån.

Sverige, Frankrike och delvis Belgien framhävs däremot som föregångsexempel. I dessa länder har koldioxidminskningarna i högre grad drivits av en massiv utbyggnad av rena energikällor. I praktiken har det för dessa tre länder handlat om kärnkraft. Men Breakthrough Institute menar att även andra energikällor kan fungera i framtiden. Det viktiga, enligt institutet, är att energiproduktionen ställs om genom en tydlig statlig strategi. Laissez-faire inom energipolitiken är inget som detta demokratiska institut ger mycket för.

Även Washington Posts blog har uppmärksammat frågan.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 GP1 GP2 SvD SvD2 SvD3 SvD4

Den långt ifrån subventionerade kärnkraften

Det är bra att regeringen i en utredning har kommit fram till att kärnkraften inte är subventionerad. Man hade kunnat gå längre och erkänna att kärnkraften är negativt särbehandlad. Genom effektskatten tas en extra skatt ut på kärnkraft på 4 miljarder kronor som inte motiveras av något miljöskäl. Effektskatten finns inte i vårt grannland Finland, vilket är ett stort hinder för den som skulle vilja bygga en ny reaktor på vår sida av Bottenviken.

Men kärnkraftsmotståndarna fortsätter sitt race om att det finns en indirekt subvention genom att kärnkraftsbolagen inte fullt ut ansvarar för kostnaderna vid en eventuell olycka. De har fel. Riksdagen har fattat beslut om att ansvaret vid olyckor ska vara obegränsat, denna lag träder i kraft när den internationella Pariskonventionen har ratificerats. Från och med då kommer skadeståndsansvaret att vara obegränsat. Redan idag gäller att ansvaret är strikt. Det vill säga ägaren måste stå för skador, även om man inte själv är orsaken till skadorna. Här behandlas kärnkraften likadant som vattenkraften. Sedan 1997 gäller ett obegränsat och strikt skadeståndsansvar vid dammolyckor. Krigshandlingar är undantagna, men inte sabotage. Så om någon vettvilling spränger en damm så är det dammägaren som får betala för skadorna för de stackare som bor nedströms.

Det är intressant att se hur liberala debattörer ibland lockas med i berättelsen om den subventionerade kärnkraften. Men det bygger på att man är oexakt i beskrivningen av systemet. Det är några detaljer man behöver hålla ordning på:

1) Obegränsat ansvar kan ses som en liberal princip. Den skyldige får betala skador som uppstått av den egna verksamheten. Detta är beslutat av Riksdagen.

2) Strikt ansvar är ett avsteg från liberala principer. Man kan bli skyldig att betala inte bara för egna utan även för andras fel. Avsteget motiveras av att det skapar starka drivkrafter för ägaren att bygga säkerhetssystem som hindrar även andras fel. Helt säkert är det en rimlig bedömning av lagstiftaren, men ändock moraliskt märkligt.

3) Det obegränsade ansvaret gäller för ägaren inte ägarens ägare. Det här skiljer inte kärnkraft från någon annan verksamhet. Det är bara det aktuella aktiebolaget som är skadeståndsskyldigt och inte ägarna till aktiebolaget. Här vill självklart kärnkraftsmotståndarna hitta vägar att komma åt de ”rika” ägarna och tvinga dem att ta ansvar för sina innehav av kärnkraftsbolag. Populistiskt säkert tilltalande, men för liberaler en farlig väg. Om den här typen av ansvarsförflyttning tillåts för en verksamhet, varför inte också i andra fall? Vad skulle hända om ett reaktorbolag börsnoterades? I förlängningen hotas den viktiga institutionen aktiebolag, som kommit till just för att ägare inte ska vara skyldiga för mer än vad de investerat i bolaget.

4) Försäkringsskyldigheten är också den ett avsteg från en liberal princip. Anledningen till detta avsteg är att politikerna har velat försäkra sig om att det finns några pengar att hämta från den skadeståndsskyldige. Försäkringsskyldighet är ovanligt, men det förekommer som ett statligt ingrepp ibland. Som jämförelse kan nämnas att det för dammar inte finns någon försäkringsskyldighet. I det här fallet särbehandlas alltså kärnkraften negativt. I och med den nya Pariskonventionen höjs beloppet på försäkringsskyldigheten till 12 miljarder kronor. Det är ett garanterat minsta belopp som finns att tillgå. Därutöver finns tillgångar i bolagen och det man kan få ut på andra försäkringar.

5) Försäkringsskyldighetens begränsning. Om staten lägger på ett försäkringskrav, så är det rimligt att detta krav ges en begränsning. Annars blir försäkringen omöjlig att få fram och verksamheten blir omöjlig. Även om en händelse har en extremt låg sannolikhet, så kan inget försäkringsbolag ta på sig en risk som är oändligt stor. Det är därför som det alltid finns begränsningar i försäkringar.

En försäkringsskyldighet som många kommit i kontakt med är trafikförsäkringen. Bilägare är skyldiga att ha trafikförsäkring för att täcka skador som kan uppstå på andra i trafiken. Det är ett statligt ingrepp som är till för att vi ska känna oss säkra på att vi blir ersatta om vi råkar ut för att någon annan krockar med oss. Vi får då ersättning från den skyldiges försäkring. Man skulle kunna använda argumentet att om bilägare tvingas ha trafikförsäkring så borde även kärnkraftsbolag tvingas ha sin försäkring. Detta analogiresonemang är farligt eftersom det skulle kunna användas på många områden och vi till slut skulle tvingas ha försäkringar för de mest skilda verksamheter.

Det intressanta med trafikförsäkringsexemplet är att försäkringsskyldigheten är begränsad. I trafikskadelagen finns det ett maxbelopp på 300 miljoner kronor, mer ersättning än så kan inte utgå. Det är ett högt belopp, men det har förekommit tunnelolyckor med mycket större skador än så. Utan ett maxbelopp skulle försäkringsmarknaden för fordon inte fungera.

Kärnkraften är inte positivt särbehandlad. Vilken jämförelse man än gör kommer andra farligare verksamheter billigare undan.

SR HD DB DN DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 GP1 GP2

Skilda världar

Vi har alltså ett Tyskland som planerar för en energiomställning som kan få stora negativa effekter både för ekonomin och för miljön. Nedlagd kärnkraft ges prioritet och man slår på trumman för satsningar på alternativ energi. Problemet är att det som samtidigt sker är att man bygger 22 nya kolkraftverk och i slutändan kan vi sitta där med ökade koldioxidutsläpp från Tyskland.

I andra länder tänker man på ett helt annat sätt. I Storbritannien har Committee on Climate Change tagit fram en rapport om hur man ska kunna reducera växthusutsläppen med 80 procent fram till 2050. CCC är ett rådgivande organ till den brittiska regeringen. I rapporten är man relativt optimistisk om att klimatanpassningen kan ske till rimliga kostnader. Det förutsätter dock att man har tilltro till de tekniska lösningar som finns och kan utvecklas under tidsperioden. I den framtida energimixen räknar man med att kärnkraft ska stå för 40 procent av elproduktionen, det som tyskarna vill ta bort helt.

En annan intressant skillnad mellan länderna är synen på elkonsumtionens storlek. I Tyskland planerar man att minska elkonsumtionen med 10 procent fram till 2020 och fortsätta att minska därefter. Att denna minskning ska ske samtidigt som man gör stora utbyggnader av transmissionsnäten är intressant. Den mer utspridda produktionen i vind- och solkraftverk och de stora svängningar man kan förvänta sig i produktionen ökar behovet av nät. Om dessa nya större och dyrare nät samtidigt ska serva en mindre elkonsumtion så ökar distributionskostnaderna dramatiskt. Det är en dold kostnad för sol och vind som inte räknas in när man kalkylerar för sådana anläggningar.

I den brittiska rapporten räknar man tvärtemot med en ökning av elkonsumtionen med cirka 35 procent fram till 2030, se diagrammet ovan. Ökningen handlar dels om en realistisk framskrivning, med ökat välstånd tenderar vi att använda mer el. Men framförallt är den ökade elanvändningen en viktig del i strategin att få ner utsläppen. För att minska utsläppen i viktiga sektorer krävs åtgärder som drar el. Elfordon, järnvägssatsningar, elektrifiering av industrin, värmepumpar i bostäderna och minskad gasanvändning är alla åtgärder som driver på för ökat behov av elektricitet. Självklart finns möjligheter till energieffektiviseringar, men på totalen kommer ändå elbehovet att öka.

Det viktiga är då att elen som produceras är ren. Förutom den stora brittiska  kärnkraftssatsningen (som innebär en tredubbling jämfört med idag) behövs också stora satsningar på vind, sol och koldioxidlagring. Med den här mixen av åtgärder kan kostnaderna begränsas till 1-2 procent av BNP 2050. Enligt rapporten kan man ligga nära den lägre delen av intervallet.

Om teknologin inte utvecklas som beräknat kan kostnaden bli högre, exempelvis om man inte lycka få till koldioxidlagringen. Desto viktigare att inte välja bort de delar av receptet där vi redan har tekniken på plats.

Vad gäller kostnaden för de olika utsläppsfria energislagen så är kärnkraft billigast enligt rapporten. Vindenergi från land anser man vara på väg att bli nästan lika billig som kärnkraften. Men båda behövs om man ska kunna nå det ambitiösa målet.

Vi har alltså ett land som har lyckats skaffa sig en miljöimage genom sin kärnkraftsnedläggning, men som samtidigt i det tysta planerar för ökade koldioxidutsläpp. Och sedan har vi ett land som genom en positiv syn på tekniken planerar för kraftigt minskade utsläpp till rimliga kostnader. En framkomlig väg som kan lyckas. Vilken väg väljer vi i Sverige?

Det går inte utan kärnkraft

I Svenska Dagbladet kunde man i påskhelgen läsa ett entusiastiskt reportage från energiomvandlingens Tyskland:

”Istället ska vindkraften – till havs och till land – inom tio år svara för 25 procent av Tysklands installerade kraftverkskapacitet. Solkraft står för nästan lika mycket”.

Det här låter fantastiskt. På kort tid ska man alltså komma upp i nästan 50 procent från dessa energikällor. Lite senare i artikeln nämns dock att den tyska regeringens energimål handlar om att komma från dagens 20 procent till 35 procent av elförsörjningen från förnybara energikällor. Dessa 35 procent är ju lägre än de nästan 50 som det först talades om och då räknas ändå allt förnybart in (även biobränslen). Förklaringen till denna synbara motstridighet är att man i ena stunden talar om installerad kapacitet och i andra sammanhang om producerad elektricitet. Just för sol och vind har det en stor betydelse vilket sätt att räkna man använder. Dessa kraftverk står nämligen stilla stora delar av dygnet och producerar mycket mindre el än vad deras kapacitet är under perfekta förhållanden. Att använda kapacitetssiffror för dessa energiformer är därför en missvisande mätmetod som man bör undvika. Men som man naturligtvis drar fram om man vill framhäva och dramatisera utbyggnadens omfattning.

Samma typ av förvillning förekommer i Christian Azars entusiastiska solkraftsartikel på DN-debatt. Han nämner visserligen att kärnkraftverk får ut mellan 3 och 7 gånger så mycket ström för samma installerade kapacitet som sol- och vindkraftverk. Men trots detta slänger han sig främst med de missvisande kapacitetssiffrorna istället för att se på mer objektiva jämförelser om faktiskt producerad el. Om solkraftskapaciteten ökade med 21 GW i Europa förra året, så räcker det inte för att kompensera för den nedskalade kärnkraften på 6 GW, eftersom dessa 6 GW i praktiken producerar mer el.

Solkraften är en bra energikälla och man kan verkligen hoppas att den också blir billigare. Men poängen med solkraften är ju att den ska sänka koldioxidutsläppen och det kan den göra om man använder den för att minska på fossilkraften. Den tyska politiken just nu handlar dock om att först och främst lägga ner kärnkraften. All eventuell sol och vind kommer att gå åt till att kompensera för det bortfallet och klimatpolitiken har därmed i praktiken satts ur spel.

I de tyska planerna kan man svart på vitt läsa att man nu genomför en snabbutbyggnad av den fossila kraftverkskapaciteten. Dels finns det ett antal redan pågående byggen av gas- och kolkraftverk. Dessa ska bli färdiga till 2013 och ge 10 GW i ny kapacitet. Därutöver planerar man för ytterligare 10 GW nya gas- och kolkraftverk fram till 2020. Här har vi alltså en massiv utbyggnad av fossilkraften som pågår i det tysta. när läste man senast en artikel om dessa 22 nya kolkraftverk i svensk press?

Exemplen ovan har handlat om elektricitet. Om man vidgar perspektivet till all energi sammantaget så blir bilden för Tyskland ännu mindre rosenskimrande. Som Cornucopia påpekar är det tyska beroendet av fossila energikällor massivt, endast 2 procent kommer från sol, vind och vatten. Lägger man till biobränslen och sopförbränning så kommer man upp till 11 procent förnybar energi. Dessa elva procent vill den tyska regeringen pressa upp till 18 procent 2020. Som jämförelse ligger vi i Sverige redan på över 40 procent förnybart.

Sammantaget står vi inför en situation där Tyskland i praktiken har prioriterat ner klimatfrågan. Konrad Kleinknecht vid Universitetet i Mainz menar i en analys att Tyskland kommer att öka koldioxidutsläppen som ett resultat av den nya energipolitiken och att man blir det land i Europa som får de högsta koldioxidutsläppen per capita. Är det detta land som är miljörörelsens hopp?

GP DI

Japans koldioxidutsläpp

Efter Fukushima har Japan successivt stängt av sina kärnkraftverk. För närvarande är bara en reaktor i bruk och den planeras att stängas av i maj. Huruvida väl fungerade och testade reaktorer kan börja komma igång igen är fortfarande osäkert. Panikkänslor och politiska låsningar har hittills försenat återstarten. Effekten är tydlig på koldioxidutsläppen. Tsunamin orsakade stor förödelse, infrastruktur slogs ut och en industriproduktionen minskade. Energiproduktionen minskade och BNP föll. Hade det varit en vanlig konjunkturell kris så hade koldioxidutsläppen följt med ner. Så blev inte fallet. Stängda kärnkraftverk ökade behovet av fossila bränslen och importen av olja tog fart. I november 2011 beräknar man att koldioxidutsläppen hade ökat med 3,8 procent jämfört med motsvarande situation ett år tidigare.

Ökade utsläpp samtidigt som ekonomin och energianvändningen minskar, innebär en ökad koldioxidintensitet. Breakthrough Institute har beräknat att koldioxidintensiteten i Japans energiutbud har ökat med 7,6 procent. Det innebär en latent koldioxidbomb som briserar när ekonomin så småningom återhämtar sig. I utgångsläget släppte japanerna per capita ut ungefär lika mycket koldioxid som danskarna, vilket som en jämförelse är nästan dubbelt så mycket som vi svenskar släpper ut. Men nu tar de japanska utsläppen fart ännu mer.

The Institute of Energy Economics i Japan har beräknat två scenarier för vad som kommer att hända under 2012. Beräkningarna gäller för Japans räkenskapsår som sträcker sig från april 2012 till mars 2013. Om reaktorerna successivt börjar sättas igång under sommaren (som är den tid man använder mest el i Japan) så kommer ekonomin att växa med 1,9 procent och utsläppen minskar med 5,3 procent. Men om reaktorerna inte startas så kommer resultatet att bli nolltillväxt (+0,1 procent) och utsläppen ökar med 5,5 procent.

Skillnaden mellan de två scenarierna är 123 miljoner ton koldioxid. Det motsvarar två hela Sverige i utsläpp. Att få tillbaka Japan på kärnkraftsspåret är helt avgörande för att vi ska kunna hantera den globala klimatfrågan.

SR DN DN2 GP GP2

Hälsoeffekter efter Fukushima

Det är intressant att se hur vi i Sverige inte märker av någon negativ kärnkraftsopinion ett år efter Fukushima. Indirekt påverkas vi dock av att koldioxidutsläppen ökar i länder som råkat ut för panikreaktioner. Vad kan sägas om hälsoeffekterna ett år efter olyckan? En jämförelsepunkt är Tjernobyl. I Tjernobyl fick 134 räddningsarbetare så höga doser att de råkade ut för akut strålsjuka. Av dessa avled 28 strax därefter. Bland de övriga som överlevde har 20 dött långt senare. En del av dödsfallen har varit naturliga och en del kan bero på radiaktiviteten.

I den omgivande befolkningen har man kunnat belägga 6000 fall av sköldkörtelcancer som kopplas till radiaktiviteten. Denna cancerform påverkade barn som var små i samband med olyckan. Kedjan som ledde till cancer var att barnen under en lång tid drack mjölk som producerats lokalt. I mjölken ackumulerades radioaktivt jod som korna fick via gräset. Denna länk möjliggjordes av ett politiskt system som hindrade fri informationsspridning. Som tur var är cancerformen lättbehandlad och endast 15 av barnen dog.

Förutom dessa cirka 65 dödsfall finns det inga fler som kan kopplas till radioaktivitet från Tjernobyl.

Hur ser då motsvarande situation ut i Fukushima? Trots att fler reaktorer berördes så blev det radioaktiva utsläppet klart mindre än i Tjernobyl. En anledning är att man hade reaktorinneslutningar, en annan att förloppet var långsammare. Skyddet för arbetarna gavs prioritet. Tre personer dog av sjävla tsunamin och hade med andra ord inget att göra med kärnkraftsolyckan. Sex arbetare fick doser över gränsvärdet, men ingen av dem drabbades av akut strålsjuka och troligen kommer de inte att få några symptom på lång sikt heller.

Vad gäller ackumulering av radioaktivitet via maten finns inget som tyder på att Sovjetunionens policymisstag upprepas. Resultatet är alltså noll dödsfall till följd av radioaktivitet och troligen är det en siffra som kommer att stå sig.

Kritiker till den här beskrivningen brukar hänvisa till teoretiska beräkningar av radioaktivitetens påverkan på den allmänna dödligheten. Vi utsätts hela tiden för bakgrundsstrålning och om den ökar så ökar cancerrisken. Den här typen av beräkningar kan göras men de blir omöjliga att i efterhand belägga. En sådan beräkning för Fukushima talar om 100 extra dödsfall i cancer på lång sikt. Anledningen till att dessa hundra fall aldrig kommer att upptäckas är att cancerdödsfall är så vanliga i normaltillståndet. I Japan är utgångsläget att 4 av 10 människor dör av cancer. Det är inget konstigt utan är det normala förloppet att vi som lever tyvärr till slut dör av något. De allra flesta som dör av cancer gör det som tur var vid en mycket hög ålder. I det berörda området talar vi om 10 miljoner ”normala” cancerdödsfall och om dessa 10 miljoner ökar med hundra så kommer det aldrig att kunna detekteras, hur förfinade epidemologiska studier man än använder. Samtidigt visar dessa siffror tydligt hur ointressant dessa 100 är i förhållande till de 10 miljonerna.

För alla praktiska syften kan man med andra ord avskriva radioaktiviteten som ett hälsoproblem efter Fukushima. Självklart under förutsättningar att Japan fortsätter med sitt ambitiösa arbete att förebygga riskerna med radioaktiviteten.

Här uppstår dock ett annat problem som kräver en svår avvägning. Erfarenheterna från Tjernobyl och det man ser hittills i Fukushima är att evakueringen orsakar omfattande psykologiska problem. Evakueringszonen är för närvarande 20 km i söder och 30 km i norr. Från detta område har människor tvingats lämna sina hem, skiljts från vänner och familj och dessutom ofta förlorat jobbet. Den här typen av psykologiska effekter kan ha stor påverkan också på den fysiska hälsan. I Tjernobyl och även i Japan finns en risk att beslutsfattare vill visa handlingskraft genom att upprätthålla för strikta evakueringsregler. Det kan med andra ord vara så att den hälsoförbättring man får av att få flytta hem kan vara större än den minimalt ökade risk man får av ökad radiaktivitet.

Tidigare inlägg om hälsoeffekter 

DN DN2 GP