Svavelfrågan är inte löst

Europaparlamentets miljökommitté röstade häromveckan igenom en skärpning av svavelreglerna för sjöfarten. Man vill gå längre än Kommissionen och inte bara skärpa reglerna för norra Europa utan även strama upp utsläppen i övriga EU. Uppstramningen i övriga EU blir visserligen inte lika långtgående som i norra Europa, men det nya förslaget innebär trots allt en mildring av konkurrenssnedvridningen mellan olika delar av den inre marknaden. Innebär det här beslutet att allt är frid och fröjd?

Tyvärr inte.

Att skärpa miljöreglerna för sjöfarten är rätt och riktigt. Men man måste ställa två rimlighetskrav, dels 1) att det sker utan konkurrenssnedvridningar och dels 2) att införandet sker i en rimlig takt för vad som är försvarbart ekonomiskt och tekniskt.

1) Det nya förslaget är mindre konkurrenssnedvridande än Kommissionens ursprungsförslag. Men konkurrenssnedvridningarna har inte försvunnit. I södra Europa kommer man fortfarande att få något mildare regler och dessutom ligger övriga världen kvar på oförändrat höga utsläppsnivåer.

Det riktigt problematiska med Miljökommitténs förslag är att det är politiskt orealistiskt. En realistisk bedömning är att det som Miljökommittén röstat igenom inte kommer att bli verklighet. Hela södra Europa kommer att blockera och förhala beslutet. Det råder stor splittring bland parlamentarikerna och de stora partigrupperna har inte kunnat enats internt. Europaparlamentets Transportkommitté har exempelvis en helt annan uppfattning än vad Miljökommittén har.

Det är en uppenbar risk att man i slutändan hamnar i en kompromisslösning som mer liknar Kommissionens än Miljökommitténs förslag. Och då sitter vi igen med svarte petter och har miljöregler hos oss som är 35 gånger så hårda som i omvärlden.

Miljökommittén har med andra ord inte löst konkurrenssnedvridningsproblemet. Utan det problemet kommer med största sannolikhet komma tillbaka som en bumerang mot norra Europa.

2) Frågan om att införa skärpta miljöregler i en rimlig takt har inte fått någon lösning. Det är mindre än tre år kvar innan de nya reglerna ska gälla. Politiker har utsatts för en hård lobbying av företag som vill tjäna pengar på de nya svavelreglerna. Det finska varvsföretaget Wärtsilä och tyska MAN Diesel&Turbo har hävdat att de har tekniken framme och att det är inget problem att få till en fungerande utsläppsrening på fartygen. Tanken är att installera scrubbers, som är en sorts avgasreningsanläggningar. Att företag som tillverkar och installerar dessa anläggningar ser marknadsmöjligheter är naturligt. Om dessutom väldigt många fartyg måste beställa väldigt många scrubbers under en väldigt kort tid, ger det naturligtvis en väldigt bra marknad.

Men håller löftena från dessa leverantörer?

Svaret kommer att visa sig bli nej. Än så länge finns bara två testanläggningar igång där scrubbers har anslutits till fartygets huvudmotor, i bägge fallen dras man med omfattande driftsproblem. Tekniken är med andra ord fortfarande på prototypstadiet. Flera frågetecken kvarstår. Ska man tillåta sig att släppa ut den smutsiga scrubbervätskan i havet (knappast att rekommendera och definitivt inget för Östersjön). Om inte så måste man ha ett mottagningssystem i hamnarna för den smutsiga vätskan. Det kanske går att lösa i framtiden, men inget sådant finns på plats ännu och kommer inte att finnas på plats 2015.

Ur dessa tekniska bekymmer finns egentligen bara en lösning. Man måste skjuta på implementeringen av de nya hårda reglerna. För existerande fartyg är det inte möjligt att lösa allt detta till 2015. På nya fartyg kan man hårda krav direkt, men den existerande handelsflottan måste få mer tid på sig.

Successivt har utsläppskraven skärpts för sjöfarten. Nya skärpningar är på gång även globalt. Denna positiva utveckling hotas om vi i norra Europa inför orealistiskt skarpa krav för snabbt. Som det ser ut nu kan vi räkna med kaos i implementeringen och skyhöga kostnader för att skärpningen hastas fram. Efter ett sådant misslyckande regionalt riskerar vi att få ett bakslag globalt. Vi vill ju vara ett miljöföredöme som andra tar efter, inte ett avskräckande exempel.

DN DN2 GP GP2 ST

Dubbelspelet

Politikerna har i 40 års tid haft som uttalad ambition att höja elpriset. Syftet har varit att genom högre priser stimulera energibesparingar och underlätta övergång till förnyelsebara energikällor. Efter att ha hållit på i 40 år så har man verkligen lyckats. Priset har tredubblats jämfört med inflationen. När sedan de höga elpriserna väl är på plats så börjar politikerna plötsligt oroa sig för att priserna är för höga. Den som vill veta mer om detta dubbelspel kan läsa Maria Erikssons nyutkomna bok som heter just Dubbelspelet.

Skatter är ett sätt att höja elpriserna och just skatter är något som använts mycket i Sverige. Sedan kan det naturligtvis vara en fördel för politikerna om skatterna kan döljas så att de inte ser så stora ut som de i verkligheten är. I det här diagrammet kan man se att skatterna är över hälften av elpriset för villaägaren med elvärme. Moms och elskatt framgår av fakturan. Men därutöver kommer elcertifikatsavgift och utsläppsrätter som också bör räknas som skatter i det här sammanhanget.

Maria Erikssons slutsats är att avregleringen av elmarknaden inte kan ses som boven bakom de höga elpriserna. Utbudsbegränsningarna är däremot något som pressar upp priserna. På denna punkt är energiöverenskommelsen från 2009 haltande. Det är möjligt att bygga ersättningsreaktorer, men nuvarande ägare verkar ha fått en vetorätt som gör att nya aktörer inte får möjlighet att etablera sig. Att köra på med de gamla reaktorerna så länge det går kan vara bra för ägarna. Men för samhället i sin helhet är det hög tid att få beslut på att de äldsta reaktorerna byts ut mot moderna anläggningar. Nya reaktorer kan dels få en högre effekt, men framförallt kan man räkna med högre tillgänglighet.

DN DN2 DN3 DN4 Ex Ex2 SvD GP

Heartland-gate

Nu skakar det till i klimatdebatten. Sedan 2009 har intresset varit i avtagande och förtroendet för klimatforskarna har minskat på många håll. Den ekonomiska krisen och naturligtvis de läckta mailen i Climategate har gjort sitt. Men kan ena sidan få tag på hemligt material, så kan den andra sidan svara med samma mynt. För två dagar sedan publicerade en bloggare hemliga dokument från den klimatskeptiska think-tanken Heartland Institute.

 Dokumenten är inte så förvånande, men de blir besvärande när det så tydligt framgår hur strategin ser ut och hur penningströmmarna går. Dels blir det tydligt att Heartland i hög grad är beroende av en enstaka anonym bidragsgivare som i princip bekostar hela verksamheten på egen hand. Dels hur Heartland avlönar några av de viktigaste klimatskeptiska debattörerna. Bland annat får Fred Singer 5000 dollar i månaden för sitt engagemang. Detta lär knappast höja hans trovärdighet. I dokumenten beskrivs planerna på att ta fram ett skolmaterial under 2012. Det i sig är varken förvånande eller ens olämpligt. Men en formulering i ett av dokumenten gör saken känslig:

”His effort will focus on providing curriculum that shows that the topic of climate change is controversial and uncertain – two key points that are effective at dissuading teachers from teaching science”.

Syftet med skolmaterialet ska alltså vara att först förmedla att frågan är kontroversiell och sedan få lärarna att undvika denna kontroversiella fråga. Det är väl ett lite udda skolmaterial? Vanligtvis vill man ju öka intresset för olika frågor när man tar fram skolmaterial.

Läckan har uppmärksammats i flera artiklar av The Guardian och av många bloggare. I Sverige har Supermiljöbloggen skrivit i frågan, man fokuserar dock mest på ett litet ointressant sidospår. Att Microsoft gett gratis programlicenser till en think-tank är knappast konstigt, eftersom man ger det i ett generellt program till 44.000 non profit-organisationer.

Heartland slår tillbaka och hävdar att ett av dokumenten är falskt (det med formuleringen ovan). Samtidigt medger man att man har blivit lurad att skicka interna dokument till en falsk e-mail-adress, så det finns uppenbarligen en verklighetsbakgrund. Sedvanliga amerikanska hot om stämningar etc är också en del av bilden.

Uppdatering 17/2: Mer om huruvida ett av dokumenten är förfalskade kan man läsa här.

DN Ex Gua3

Uranpriset och synen på klimatfrågan

I Finland avgörs inom kort om Talvivaara får bryta i uran i sin befintliga nickelgruva. I Sverige pågår prospektering efter uran, men som Naturskyddsföreningen pekar på har prospekteringsaktiviteten svalnat något i och med att uranpriset gått ner. Utvecklingen av uranpriset är en intressant historia, där många olika tolkningar kan göras. En tolkning är att det finns en koppling mellan prisutvecklingen och synen på klimatfrågan.

Som framgår av diagrammet finns en viss samvariation mellan uranpriset och oljepriset. Under högkonjunkturen och finansbubblan drevs priserna upp på båda dessa energiråvaror. I krisen sjönk priserna (här finns visserligen en oklar tidsskillnad i förloppet). I uppstudsen har sedan oljepriset återhämtat sig kraftigt medan uranpriset inte ökat nämnvärt. Fukushima-effekten är tydlig genom det senaste årets prisminskning.

Att uranpriset inte hänger med oljan upp kan ses som ett uttryck för att politiker inte tar klimatfrågan på allvar. Politiker skulle aldrig erkänna att de har prioriterat ner klimatet. Det är därför svårt att göra en politisk analys baserad på ordanalys. Bättre då att se på vad politiker säger genom sina handlingar. Kärnkraftsnedläggningen i Tyskland och panikreaktionerna i Japan är handlingar som bara kan förklaras med att man har prioriterat ner klimatfrågan.

En invändning skulle vara att det inte handlar om att prioritera ner klimatfrågan utan att man har prioriterat upp kärnkraftssäkerhetsfrågan. Det stämmer inte. För det första kan man se den svaga uranprisutvecklingen redan 2009 och 2010, alltså innan Fukushima. För det andra är det ett grundläggande logiskt faktum att om man prioriterar upp något så innebär det implicit att man prioriterar ner övriga saker. Inte populärt att erkänna, men så är det.

Pris innehåller oändligt mycket information, så någon enskild given förklaring finns så klart inte. Positivt är trots allt att uranpriset verkar ha parkerat sig på en nivå som är mer än tre gånger så högt som för ett decennium sedan. Det tyder på att inte alla struntar i klimatet. Det finns trots allt planerade satsningar på nybyggnation av reaktorer och det är fortsatt lönsamt att prospektera efter nya fyndigheter.

DN DN2 Ex Ex2 EN DS SR

Subventionerna minskar

Naturvårdsverket har uppdaterat sin gamla lista över Potentiellt miljöskadliga subventioner. Nu är det fritt fram för alla från höger till vänster som vill oja sig över att vi i Sverige ger 50 miljarder kronor till miljöskadlig verksamhet. Det här med ”ger” är naturligtvis en sanning med modifikation eftersom det som definieras som subventioner, i huvudsak handlar om skattenedsättningar. Det vill säga att staten tar in lite mindre i skatt för viss verksamhet jämfört med vad man tar från andra ställen. När termen subvention används på det här sättet bygger det på ett implicit antagande om att den högsta skattesatsen alltid är den mest rimliga.

Naturvårdsverket är noga med att understryka att det handlar om potentiellt miljöskadliga subventioner. Det är med andra ord inte säkert att allt som kommit med i listorna i slutändan verkligen är dåligt för miljön. En skattenedsättning till konkurrensutsatt verksamhet kan vara bra för miljön om man kan behålla tillverkning i Sverige. Utan nedsättningen hade kanske en viss industri konkurrerats ut och ersatts av ännu smutsigare verksamhet i andra länder.

Naturvårdsverket understryker också sambandet mellan skattetryck och subventioner. Ett land med lågt skattetryck kan se ut att ha lägre subventioner eftersom skatteundantagen då också blir lägre. Sverige som generellt har ett högt skattetryck ser med den definition som används ut att också ha höga subventioner. Av den här anledningen är det tveksamt att använda Naturvårdsverkets lista för internationella jämförelser.

Givet att läsarna inte glömmer bort dessa begränsningar är det ändå bra att Naturvårdsverket gör den här typen av sammanställningar.

Det verkligt intressant i rapporten är att man kan se hur skattenedsättningarna kraftigt är på väg att minska. Exempelvis sjunker nedsättningen av koldioxidskatten för industrin. Tidigare var nedsättningen 79 procent. Från och med förra året är nedsättningen 70 procent och från 2015 är den nere i låga 40 procent. Den här och flera liknande minskningar gör att vi i närtid kommer att få se en rejäl bantning av siffran 50 miljarder. Hur stor går inte att utläsa ur rapporten, eftersom den när det gäller ekonomiska beräkningar är relativt knapphändig.

Så den som är motståndare till skatteundantag kan se fram emot stora förbättringar på kort tid. Minskade undantag är antagligen bra, men det är långt i från självklart att målet bör vara att helt ta bort undantagen. Undantag som riktar sig till konkurrensutsatt verksamhet kan vara bra för miljön om det minskar koldioxidläckaget.

Dessutom ändras den politiska dynamiken när undantagen tas bort. I Sverige har miljöpolitiker kunna driva upp de högsta miljöskattesatserna relativt högt. Det har varit möjligt eftersom man samtidigt har kunnat göra undantag för verksamheter som är konkurrensutsatta. Om likformighet (inom landet) blir en hårdare norm så kommer det politiskt att bli svårare att höja den högsta skattesatsen i nästa runda. Det här kanske inte Miljöpartiet har tänkt på?

SR DN DN2 GP GP2 SMB NM