Kemikalieinspektionen lägger lök på laxen

Idag har Kemikalieinspektionen konferens på temat giftfri miljö. En giftfri miljö är lätt att vara för, men liksom med allting gäller det att föra en politik som får avsedd effekt. Gör man fel blir det ineffektivt och man kan till och med försämra miljön om man inte tänker till.

Inom EU har man bestämt att förbjuda bekämpningsmedlen Stomp och Trotil. Syftet är att få fram nya, mindre farliga bekämpningsmedel. Problemen är att de nya medlen ännu inte slagit igenom och för just lökodling är man fortfarande beroende av de gamla medlen. Av den anledningen finns en möjlighet för medlemsländerna att ansöka om undantag att använda Stomp och Trotil.

Alla länder utom Sverige har ansökt om ett sådant undantag, men den svenska Kemikalieinspektionen har inte gjort det. Följden blir nu att landets 500 lökodlare står inför nedläggning nästa år. Resultatet blir att löken istället importeras. För miljön blir kalkylen negativ. Det blir ökade koldioxidutsläpp för transporter. Antagligen ökar också användningen av Stomp och Trotil, eftersom odlare i andra länder kör med högre doser. Dessutom kan nya gifter komma till då den utländska löken till skillnad mot den svenska behandlas med groningshämmande medel.

För den medvetna konsumenten är god ekologisk lök ett alternativ. Ekologiska odlare använder ingen besprutning alls utan rensar ogräs för hand. Det är jättebra, men det är orealistiskt att tro att den ekologiska lökens marknadsandel på fyra procent kommer att öka dramatiskt vid årsskiftet.

Det direkta resultatet av Kemialieinspektionens politik blir därför en försämrad miljö.

Ex

Nuclear Power Yes Please

I går skrev företrädare för nätverket Nuclear Power Yes Please i Dagens Industri (ej på nätet) och argumenterade för fjärde generationens kärnkraftverk. De reaktorer som byggs nu (generation tre) är mer energieffektiva än de gamla som vi fortfarande dras med i Sverige. Generation fyra kommer att kräva både forskning och tid innan de blir verklighet i större skala. Men de är viktiga pusselbitar för att lösa avfallsproblemen.

Mer kärnkraftsnyheter för den som vill följa med på ett hett område finns här.

Miljöbilspremiers effektivitet

Att subventionera fram ny teknik är möjligt. Men är det effektivt? Det finns inget självklart svar utan frågan bör prövas empiriskt. På DN Debatt kan man idag läsa om icke avsedda bieffekter av den nya supermiljöbilspremien för elbilar.

Subventionen samverkar med EU:s regler för utsläppsgränser på ett intressant sätt. Kravet är att nya bilar i genomsnitt ska få släppa ut max 130 gram koldioxid per kilometer. Om en biltillverkare vill sälja dyra bensinslukare så måste det samtidigt säljas ett visst antal bilar med riktigt låga utsläpp för att kalkylen ska gå ihop. Det här gör att det skapas drivkrafter till att utveckla och sälja bensinsnålare bilar. Samtidigt gynnar utformningen stora biltillverkare, som lättare kan poola små och stora bilar när man gör beräkningen.

Problemet med elbilarna är dels att de i kalkylen får räknas som att de släpper ut noll koldioxid. Det kanske nästan kan stämma i Sverige där elen består av kärnkraft och vattenkraft. Men det är inte situationen på marken i andra länder på kontinenten, där elen är smutsigare.

Dessutom har man i regelverket lagt in att varje elbil ska få räknas som 3,5 bilar. Alltså räcker det med att göra en elbil för att man ska kunna sälja 9 riktigt bensinslukande vidunder. En bieffekt man knappast tänkte på.

Handelsstudenterna Alexandra Lindfors och Martin Roxland har i sin magisteruppsats utvärderat den gamla miljöbilspremien. Slutsatsen är att den hade en tydlig effekt för att få fram fler etanolbilar och att koldioxidutsläppen minskade markant. Men kostnaden för utsläppsminskningen blev mycket större än med andra instrument som trängselskatt eller utsläppsrätter. Om man istället hade köpt utsläppsrätter på den europeiska spotmarknaden hade man fått samma koldioxidminskning för betydligt mindre pengar. Miljöbilspremien var i den jämförelsen mellan 22 och 41 gånger dyrare.

Socialdemokraterna tappade kärnkraftsväljare

Vill man följa utvecklingen av kärnkraftsopinionen så är det här en bra sida. I den senaste undersökningen från augusti kan man se att stödet för kärnkraften är starkt i Sverige. Endast två av tio (19 procent) vill avveckla kärnkraften, medan 77 procent vill behålla (och eller bygga ut) kärnkraften. Fyra procent är osäkra.

Vad gäller att man ska få ersätta gamla kärnkraftverk med nya, så stöder sex av tio (62 procent) den politiken. I alla partier utom Miljöpartiet finns en övervikt för de som vill tillåta nya ersättningsreaktorer. Till och med i Miljöpartiet är kärnkraftsfalangen stark (42 procent positiva).

Under halvåret fram till valet låg kärnkraftsopinionen relativt stabil. Bland borgerliga partier och i Miljöpartiet minskade kärnkraftsmotståndet. Hos Socialdemokraterna gick utvecklingen åt andra hållet, där ökade motståndet. Förklaringen till denna lite märkliga utveckling är att man under samma period tappade väljare i relativt stor omfattning. De man tappade var uppenbarligen sådana som trodde på kärnkraft i högre utsträckning än de väljare man behöll.

Vilken slutsats drar Socialdemokraterna av detta: Vi har fått ett ökat stöd (fortfarande minoritet) för vår kärnkraftspolitik. Eller: Vi vill ha tillbaka de väljare som tror på att bygga nya och bättre kärnkraftverk.

DN1 DN2 DN3 DN4 AB GP

Nu kommer filmen Cool it

Björn Lomborg brukar anklagas för att vara klimatskeptiker och rent av klimatförnekare. Han är varken det ena eller det andra. Han tar klimatfrågan på allvar. Så allvarligt att han vågar kritisera skrämselpropagandan och de många ineffektiva lösningar som förs fram i debatten. Nu kommer filmen ”Cool it” som baseras på hans bok med samma titel. Filmen har regisserats av Ondi Timoner och har premiär i USA idag. Ska filmen ses som ett svar på Al Gores film ”En obekväm sanning”? Ja absolut och den är ett intelligent svar.

DN NYT RE DN2

Oljeländerna saknas i ekvationen

Klimatpolitiken är helt fokuserad på efterfrågan. Hur ska man få ner konsumtionen genom skatter och andra pålagor? Utbudet är å andra sidan helt bortglömt. Hur reagerar de oljeproducerande länderna på utformningen av klimatpolitiken?

Målbilden för politiken är att få mindre kol i atmosfären. För att det ska ske måste så mycket kol (tex i form av olja) som möjligt stanna i marken. Tidsprofilen är viktig, ju mer man kan fördröja förbränningen desto större chans att alternativa energikällor hinner slå igenom.

Oljeländerna har ett intresse av att maximera vinsten från sin olja. Här täljer man för närvarande guld med täljkniv så det är full fart i både produktion och prospektering. Men vad händer när klimatskatterna höjs? Ja då får man en press neråt på priset före skatt. Efterfrågan dämpas och världsmarknadspriset (före skatt) blir lägre än det annars skulle vara. En stor del av oljeländernas vinster dyker då i stället upp i statskassorna i de länder som tar ut skatten.

Det lägre världsmarknadspriset leder till att konsumtionen ökar i länder som inte beskattar oljan och som inte ingår i något system för utsläppsrätter. Så konsumtionsdämpningen i vissa länder motverkas delvis av ökad konsumtion i andra länder.

Den riktigt ruskiga effekten är dock att oljeländerna börjar uppfatta det som att den här utvecklingen är på gång. Om klimatskatterna befaras bli mycket högre i framtiden så blir drivkraften att snabba på utvinningen, försäljningen och förbränningen. Hellre sälja nu när skatterna är låga än i framtiden när skatterna blir höga. Vi får då den situation vi absolut vill undvika: att oljan kommer upp snabbare ur marken i stället för långsammare.

Vi kan alltså hamna i ett läge där ju framgångsrikare klimatpolitiken blir desto mer misslyckad blir den.

Hans Werner Sinns viktiga artikel i ämnet.

Stefan Fölster och Johan Nyström har också skrivit om detta.

Darko Jus och Markus Zimmer försöker lösa problemet genom att sätta ett framtida maxpris på koldioxidskatten. Problemet är hur man ska lita på att skatten inte blir högre i alla fall.

Oljeländerna är onekligen bra på att obstruera.

NWT GP

Konsumtionens miljöpåverkan

Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser i Sverige minskat med 12 procent. Sedan 1970 handlar det om en minskning av koldioxidutsläppen på nästan 50 procent. Ändå hävdar vissa miljödebattörer med Anders Wijkman i spetsen att det är omöjligt att kombinera en bättre miljö med fortsatt tillväxt.

Ett argument som ofta används är att utsläppen i Sverige är en underskattning eftersom vår konsumtion av utländska produkter bidrar till ytterligare utsläpp även i andra länder. I en rapport från Naturvårdsverket uppskattas att växthusutsläppen mätt ur ett konsumtionsperspektiv är 25 procent högre än om man mäter ur ett produktionsperspektiv. Den nya rapporten innehåller en del andra miljöaspekter men i princip handlar det om samma siffror som man tog fram redan 2008. Beräkningarna gäller för ett enda givet år, 2003, så det går inte att se utvecklingen över tid.

Beräkningen ser ut så här:

Utsläpp från det som produceras i Sverige och konsumeras i Sverige: 52 miljoner ton.

Utsläpp från det som produceras i Sverige och exporteras: 24 miljoner ton.

Utsläpp från det som importeras från utlandet: 43 miljoner ton.

43+52=95, som är 25 procent högre än 24+52=76.

Enligt Anders Wijkman och hans vänner är detta ett bevis för att Sverige inte är ett föredöme och att vi bör inse att vi måste införa ett nolltillväxtsamhälle. Den tolkningen håller inte.

Vi antar nu att beräkningen är helt korrekt. Det första som förvånar är att kalkylen kan se ut så här när Sverige sedan lång tid har ett handelsöverskott. Som land konsumerar vi mindre än vi producerar. Då skulle man kunna tänka sig att konsumtionens miljöpåverkan skulle vara mindre än produktionens. Anledningen till att det ändå kan hänga ihop är att vår produktion, trots att den är så stor, är såpass miljövänlig. Med kärnkraft, vattenkraft och fjärrvärme har vi fått ner utsläppen markant och det leder till relativt låga utsläpp även för det vi exporterar. Prestationen blir inte mindre om man betänker att vår export består av en hel del energikrävande produkter som stål, malm, pappersmassa etc.

Det vi importerar har å andra sidan tagits fram i länder som har en sämre energimix så då blir det mer utsläpp trots att importen är mindre än vad vi skulle ha råd med.

Logiken i beräkningen blir då att ju bättre vi blir, desto sämre blir vi. Ju mer vi lyckas få ner utsläppen på hemmaplan desto mer kan tillväxtkritikerna varna för att konsumtionens miljöpåverkan är underskattad.

Ett annat sätt att få upp siffran 25 procent skulle vara att införa extremt hårda miljölagar och skatter. Genom att göra det olönsamt för svensk industri att producera i Sverige skulle man få en förflyttning av produktionen till andra länder. Vi skulle sedan tvingas importera mer varor som då skulle ha tillverkats med mer koldioxid. Tillväxtkritikerna skulle då kunna skriva ännu fler debattartiklar.

GP1 GP2 DN NM

I Agenda om plan B

Stefan Fölster medverkade i gårdagens Agenda och pratade om plan B för att rädda klimatet. Se programmet här. (Inslaget om klimatet börjar den 12:e minuten och Stefan är med från minut 17).

Vad forskare och politiker inte vågar berätta om global uppvärmning

Så heter en viktig ny bok som granskar klimatpolitiken. Författaren Roger Pielke Jr tror (liksom sin far som är en känd klimatforskare) att IPCC snarare underskattat människors påverkan på klimatet. Men boken belägger smärtsamt tydligt hur den klimatpolitik som många länder har anammat (och som många miljörörelser fortfarande driver) har misslyckats. En fungerande klimatpolitik måste fokusera på de större teknologiska sprången, och vara inriktad på att bygga ut utsläppssnål energiproduktion i fattiga länder.

DN

Dags att våga bryta uran

Enligt Bergstatens register pågår för närvarande uranprospektering vid 21 platser i Sverige. Naturskyddsföreningen menar att det handlar om 200 platser, eftersom uranprospekteringen även kan ske i samband med att man på en plats prospekterar för andra mineraler.

Vad dessa prospekteringar kommer att leda till är svårt att säga. Uranpriset har gått upp och det ökar chanserna. Vi vet också att vi har stora fyndigheter i Sverige. Men det krävs att man hittar platser där det går att bryta tillräckligt stora mängder på ett ekonomiskt sätt.

Det finns all anledning att uppmuntra förberedelser för uranbrytning. Ju mer uran vi kan få in i energisystemet i världen desto mindre kol får vi och ty följande mindre kol i atmosfären. Uranbrytningen omges av en mytbildning som säger att den skulle vara ett miljöproblem i sig. Men uranbrytning skiljer sig inte från annan gruvhantering. Storleksförhållandena är också intressanta. Det krävs 3000 kg kol för att producera lika mycket el som 50 kg uranmalm. Den globala miljöpåverkan från 60 gånger så stora/många kolgruvor borde slå ut alla betänkligheter mot uranbrytning.

Även om uranbrytning av historiska skäl varit en het potatis i Sverige så går vi mot en avdramatisering. Talisvaara i Finland har en ansökan inne om att börja bryta uran vid sin gruva i Sotkamo. Om detta blir verklighet på så nära håll försvinner kanske låsningarna även hos oss. Det finska exemplet är intressant också på så sätt att uranet kommer att brytas som en biprodukt i den existerande nickelgruvan. Att även ta till vara uranet när man ändå bryter malmen är inte så dramatiskt. En svensk urangruva som även tar till vara andra mineraler kanske är där vi också hamnar.

SR GP

Kärnkraft byggs i USA

I en artikel i Dagens Industri (ej på nätet) intervjuas Susan Eisenhower som sitter i President Obamas kärnkraftskommission. På Sverigebesök konstaterar hon att det behövs en storskalig satsning på kärnkraft för att producera klimatvänlig el. USA har 104 reaktorer, men de är föråldrade och inga nya har byggts på 30 år.

Nu håller dock mycket på att ändras. Ett antal nya och bättre reaktorer är på gång. Längst fram ligger Southern Company som just nu bygger två reaktorer i Georgia. De byggs med japansk teknik och planeras sättas i drift 2016 och 2017. Läs mer i artikel i Forbes.

Två filmer om bygget av aggregaten i Georgia finns här.

Miljöpolitiken behöver uppfinna sina rondeller

Inom trafiken har antalet dödsfall minskat från 1313 dödade 1965 till 358 dödade förra året. En viktig andledning till alla räddade liv är systematiskt arbete med samhällsekonomiska utvärderingar.

Sverige har en lång tradition av samhällsekonomiska utvärderingar som gör att vi på trafikens område har systematiserat vårt beslutsfattande. Det är utvärderingarna som ligger bakom fenomen som rondeller, 2-1-vägar och hastighetskameror. Innovationer som har fått snabb spridning och gett synliga resultat.

Inom miljöpolitiken är det inte lika tydligt att vi följer vår tradition. En ny fallstudie från VTI visar att samhällsekonomisk utvärdering sällan används i beslutsfattandet. Istället styrs man av miljökvalitetsnormer som gör att åtgärderna blir ofokuserade, dyra och att man undviker att väga in externa effekter.

Fallstudien handlar om miljökvalitetsnormerna för partiklar och kväveoxid. Det är dessa normer som bland annat ligger bakom åtgärder som lokala dubbdäckförbud. Det visar sig att normerna har satts stramare än i övriga EU och att när normerna väl en gång satts så har intresset att utvärdera deras samhällsnytta avtagit. I ett rent juridiskt tänkande kan man i princip kosta på sig hur dyra åtgärder som helst för att komma ner under en viss norm. Man kan då också missa att ta hänsyn till andra effekter, som exempel att minskad dubbdäcksanvändning kan leda till fler olyckor.

Sverige har stora ambitioner på miljöområdet. Vi är beredda att satsa mycket och vi har politiker som törs fatta även obehagliga beslut om såehövs. Det är bra. Men för att vi ska få den bästa utveckligen behöver vi bygga vidare på vår tradition av samhällsekonomiska utvärderingar. Tyvärr tyngs Naturvårdverket och andra aktörer för mycket av ett legalistisk förhållningssätt när man istället borde bli bättre på att väga olika åtgärder mot varandra.

Vi behöver få fram miljöpolitikens motsvarigheter till rondeller, 2:1-vägar och hastighetskameror. Tyvärr är det långt till dess.

AB DN2

Så skapas biologisk mångfald

FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan avslutas idag. För en lekman är det svårt att tränga in i vad mötet egentligen handlar om. Biologisk mångfald är viktig och det behövs åtgärder för att värna den. Men vad är det egentligen som föreslås och vad är rimliga åtgärder? Inte så lätt att tränga sig in i och bedöma.

En föreställning bör man dock lämna bakom sig. Biologisk mångfald handlar inte bara om ett passivt bevarande av det naturliga. Tvärtom har det visat sig att många mänskliga åtgärder och ingrepp kan bidra till den biologiska mångfalden. Centrum för biologisk mångfald har visat hur kraftledningsgator, vägrenar och nedlagda grusstag bidrar till variationer i landskapet och därmed befrämjar den biologiska mångfalden. Om hur hotade fjärilsarter överlever i kraftledningsgator kan man exempelvis läsa om här. Svenska Kraftnät har engagerat sig och jobbar offensivt med frågan. Ett annat exempel är bibaggen som klarat sig bra på grund av att militären har stökat runt i sina skjutfält, men där hotet nu ligger i att dessa biotoper växer igen.

Människan behöver inte vara ett hot hon kan vara en möjlighet.

HBL SvD SR NoT BBC CNN DN SvD2 GP

Peak oil vs klimatet

Peak oil är en debatt som handlar om huruvida oljan håller på att ta slut snabbare än vi anar, något som i så fall skulle ställa till med stora problem för ekonomin. Men hur hänger egentligen den här debatten ihop med klimatdebatten?

Man skulle kunna dela upp ståndpunkterna i 4 möjliga kombinationer:

1) Växthuseffekten är liten och oljan räcker länge

Allt är frid och fröjd och det enda irritationsmomentet är alla andra som säger emot. Det verkar finnas en ganska stark samvariation som gör att många som inte tror på klimathotet inte heller är rädda för peak oil.

2) Växthuseffekten är stark och oljan är på väg att ta slut

Även här verkar det finnas en stark samvariation som gör att miljöengagerade har båda dessa åsikter samtidigt. Men om oljan är på väg att ta slut så borde det för den klimatengagerade ses som något positivt. Den begränsade oljetillgången gör att mindre kol kommer att hamna i atmosfären. Snabbt ökande oljepriser kommer att göra övergången till alternativ energi lönsam även utan drastiska skatter och regleringar.

3) Växthuseffekten är liten men oljan är på väg att ta slut

Ovanlig ståndpunkt. Finns egentligen peak oil-fantatiker som är klimatskeptiker? Om så borde de väl förespråka någon slags omläggning av energipolitiken där resurser förs över från klimatpolitiken till den andra frågan.

4) Växthuseffekten är stor men det finns mycket olja

I motsats till 2) är detta det riktigt allvarliga alternativet. Om det finns mer olja än vi anar kommer mer kol att hamna i atmosfären. Odemokratiska oljeproducerande länder har inget intresse av att sluta pumpa och om vi inte importerar all deras olja så kommer de att bränna upp den själva.

Ettorna är där dom är. Tvåorna är många, men varför är de inte glada över att oljan tar slut? Treorna kanske någon kan tipsa om i fall de finns. Men varför är det så få som studerar alternativ fyra, det är ju det som är det verkliga worst case-scenariot.

Gröna investeringar förstörde fler jobb än de skapade

Under åren har åtskilliga gröna tankesmedjor publicerat kalkyler över hur många jobb som skulle skapas av statliga subventioner till fler gröna investeringar. I dessa kalkyler uppstår sysselsättningseffekten oftast dels av en mer expansiv finanspolitik (dvs även om pengarna använts till annat) och dels av att biobränslen kan vara mer arbetskraftsintensiva  än alternativen.

Nu publiceras dock riktiga utvärderingar som även tar hänsyn till jobbförstörelse på löpande band. Professor, Gabriel Calzada Alvarez vid Juan Carlos University i Madrid, visade i en studie förra året att varje skapat grönt jobb i Spanien kostade 2,2 förlorade jobb i andra sektorer. Studien kritiserades hårt av miljörörelsen, men fick sedan stöd av en regeringsutredning. Kort därefter kom Carlo Stagnaro and Luciano Lavecchia från Istituto Bruno Leoni fram till att kalkylen för Italien såg ännu sämre ut.

DN SvD GP

Kilometerskatten håller inte

De rödgröna partierna har presenterat sin gemensamma budgetmotion. Det är ett klart tunnare dokument än vårmotionen, men med i princip samma innehåll. Vi har tidigare påpekat svagheterna i oppositionens beräkningar kring den kilometerskatt man vill införa. Den nya skatten är tänkt att dra in 4 miljarder kronor per år och det är en förutsättning för att man ska kunna lova 100 miljarder kronor extra i infrastruktursatsningar under åren 2010-2021 (läs olönsamma höghastighetståg).

Under valrörelsen blev det uppenbart att kilometerskatten inte var så populär. I flera uttalanden (här, här och här) backade man därför och menade att skatten bara skulle tas ut på europavägarna (eller som det ibland formulerades: de stora europavägarna). Inför man en sådan begränsning så får man inte ihop 4 utan snarare bara 1,9 miljarder. Infrastrukturpaketet är därmed till stor del ofinansierat.

I dagens motion löser man inte ut denna surdeg utan låtsas som att man fortfarande får ihop 100 miljarder kronor. Å andra sidan nämner man inte heller begränsningen till europavägar. Har man i efter-valet-trötthet struntat i att kvalitetssäkra beräkningarna? Eller har man gått ifrån vallöftet att kilometerskatten inte ska läggas på de mindre vägarna?

AB Ex DN SvD GP SDS

Ytterligare en stad som behöver trängselskatt

Vi har tidigare skrivit om den goda idén att införa trängselskatt i Göteborg, vilket kommer att få liknande goda effekter som i Stockholm. Efter att detta har skett är antagligen marknaden mättad i Sverige. Men runt om i världen finns omfattande problem med storstadstrafiken.

När Moskva i veckan fick sin nye borgmästare, Sergej Sobjanin, nämnde han speciellt behovet av att lösa de omfattande trafikproblemen. I IBM:s globala index över pendlingsbesvär hamnar Moskva som den fjärde sämsta staden i världen. Omfattande nyinvesteringar i infrastruktur kommer att behövas, men utan trängselskatter kommer man bara att nagga problemet i kanten. Inte minst med tanke på att bilförsäljningen ökar kraftigt.

Det är en enkel prognos att göra att de svenska erfarenheterna av marknadstyrd storstadstrafik kommer bli mer efterfrågade i framtiden.

DN SVT VK GP

Sverige bland de tio värsta klimatutsläppsexportörerna

En ny studie bekräftar att Sverige tillhör de länder som flyttar en stor del av sina växthusgasutsläpp till andra länder. Steve Davis och Ken Caldeira visar i en tidskrift utgiven av National Academy of Sciences att Sverige tillhör de tio länder i världen som flyttar mest utsläpp av växthusgaser till andra länder, räknat per invånare. Många varor och tjänster som svenskar konsumerar produceras i andra länder och vållar utsläpp där. Svensk miljöpolitik har varit helt styrd av målet att minska utsläppen från Sverige. Därför har produktionsinvesteringar som stoppats i Sverige med hjälp av miljölagstiftning setts som framgångar för att uppnå Sveriges klimatmål. I själva verket har de ofta bara lett till att svenskar importerar mer som produceras i andra länder, och att världens växthusgasutsläpp snarare ökar. Det är hög tid att Sveriges klimatpolitik börjar sikta rätt.

Ex

Miljölagar som sätter krokben för miljön

Nicklas Skår skriver i Dagens Industri idag om hur miljökrångel och godtycke får företag att fly Sverige. Vägen till en bättre miljö går genom investeringar i ny teknik. Men vi har en miljölagstiftning som är överdrivet byråkratisk och hindrar investeringar. Ett tydligt exempel är vindkraften som hämmas av diverse överklaganden, kommunal vetorätt etc. Motsvarande hinder finns för industrins investeringar i nya anläggningar, som ofta syftar till energibesparingar. Resultatet blir att miljöinvesteringar försenas, fördyras och förflyttas till andra länder. Det var väl knappast tanken med miljölagstiftningen?

Här är mer om hur miljörätten ställer till det.

Monopol är sällan en god idé

Sverige har gjort många framsteg inom miljöteknik. Framgångarna har växt fram i ett samspel mellan forskning, företag och offentliga myndigheter. Det här gäller även avfallshanteringen som tidigare bara sågs som en praktiskt hantering, men som nu växer till att bli en viktig del av miljöteknikbranschen.

I en rapport visar Stefan Persson hur ett antal kommuner istället för att bejaka den här utvecklingen bidrar till att bromsa den. Man uttnyttjar sina kommunala bolag till att befästa sin monopolställning. Man ger sig in på fria marknader och konkurrerar med privata företag. Till och med lagbrott sker.

Nostalgiskt tillbakablickande är sällan en framgångsrik strategi. I Sverige har vi unika möjligheter att internationalisera vår framgångsrika avfallsbransch. En sådan internationalisering kan rimligtivs bara ske av privata företag. Kommuner har fortfarande en betydelsefull roll att spela, men då krävs att man slutar sätta krokben för de privata initiativen.

KB BLT HD BLT2