Energieffektiviseringens effektivitet

Att använda energi effektivare känns som det mest uppenbara. En klimatåtgärd som bara måste vara den bästa att omfamna. Den här känslan är antagligen anledningen till varför just energieffektivisering så ofta lyfts fram. Det är en åtgärd som verkar vara mindre konfliktfylld än andra åtgärder där det ofta finns hårda motstridiga intressen.

Men när man analyserar saken närmare så är det inte alltid så enkelt. En komplicerande faktor är rebound-effekter. Om man byter till en energisnålare maskin, så blir det billigare att använda maskinen. Då är det troligt att användningen ökar och en del av energibesparingen går förlorad. Energibesparing ger också ekonomiska vinster, de pengar konsumenterna spar in används då till annan konsumtion, som i sin tur drar energi. Teoretiskt kan energibesparingar genom rebound helt försvinna och i extremfall kan man till och med få en ökad energianvändning.

Severin Borenstein har i en studie förfinat modellerna för att analysera reboundeffekter. I uppsatsen finns också ett par kvantifierade exempel. I det ena fallet räknar han på vad reboundeffekten blir om man går över till en personbil som drar hälften så mycket bränsle. I hans exempel blir reboundeffekten 24 procent. Det innebär att så stor del av energivinsten med den nya bilen äts upp, antingen genom ökat bilåkande eller ökad allmän konsumtion.

I nästa exempel har han beräknat energivinsten av att gå över från glödlampor till LED-lampor. Här blir reboundeffekten 43 procent. I huvudsak beror det på att konsumenterna i det här fallet konsumerar mer ljus, när den rörliga kostnaden går ner. Det icke tillgodosedda behovet av ljus är helt enkelt väldigt stort och det är troligt att vi kommer att vilja konsumera mer av det i framtiden. Positivt med de här kvantifieringarna är ändå att reboundeffekterna inte äter upp hela kakan. Det verkar ändå finnas någon typ av effektivitet i energieffektiviseringen.

Regeringen pressas om svavelreglerna

Om ett och ett halvt år börjar nya regler gälla för fartygens svavelutsläpp. De nya reglerna kommer att gälla på Östersjön och Nordsjön, men inte i resten av Europa och globalt. Våra regler kommer att vara 35 gånger så hårda som i omvärlden. Följden blir en rejäl kostnadsfördyring för svensk industri och som ett brev på posten en försämrad konkurrenssituation. Mer miljöskadliga industriföretag i andra länder kommer att vinna marknadsandelar på den svenska och finska exportindustrins bekostnad. Det blir till exempel billigare att transportera skogsprodukter från Brasilien till Europa än från norra Sverige.

Regeringen har inte förmått rätta till det här beslutet, som kom till under konstitutionellt tveksamma former. Men man insåg ändå problemet så pass att man i budgetpropositionen för 2012 ställde ut ett löfte till industrin:

”Sverige avser att genomföra IMO:s överenskommelse tillsammans med och koordinerat med övriga stater runt Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen, så att genomförandet alltså sker på ett sådant sätt att svensk industris konkurrenskraft bevaras”.

Tiden närmar sig och det är inte så konstigt att industrins tyngsta företagsledare börjar undra hur regeringen ska kompensera den konkurrensnackdel som svavelreglerna innebär. Det är inte bara näringslivet som undrar. Trafikutskottet i Riksdagen har konstaterat att de nya reglerna kan göra det svårare för svensk exportindustri att konkurrera och efterlyser åtgärder från regeringen. Intressant är att det var ett enigt trafikutskott som ställde sig bakom uttalandet och kammaren ställde sig bakom s-motionen, så pressen mot regeringen är tung.

En åtgärd har dock vidtagits. Regeringen har gett Trafikanalys i uppdrag att göra en uppdaterad konsekvensanalys. Den tidigare konsekvensanalysen som Sjöfartverket gjorde åt regeringen 2008 visade på kostnader om minst 13 miljarder kronor om året. Nu säger regeringen att det finns signaler om att en ny beräkning med bättre underlag kan ge något lägre kostnader. Inga skulle bli gladare än företagen om kostnaderna visar sig vara lägre, men det kommer ändå att handla om miljardbelopp årligen. Det är inget som kan sväljas bara si så där. Den svenska industrin befinner sig i ett pressat läge och därtill har den att hantera en stark kronkurs.

På ett seminarium nyligen visade Sjöfartsverket preliminära resultat från deras interna arbetsmaterial. Man har fått fram att sjötransportarbetet beräknas minska med 3 procent 2015. Man räknar med att järnvägstransporter kan öka med 2,5 procent för att delvis kompensera för de minskade sjötransporterna. 

Vad gäller vägtransporter räknar man med en minskning på 0,5 procent. Det är en effekt av att bränslekostnaderna ökar även för landtransporter. Detta fenomen har tidigare påpekats av Sweco. När fartyg går över till lågsvavligt bränsle påverkas dieselmarknaden och driver upp priset även på land.

Totalt sett räknar Sjöfartsverket med en minskning av transportarbetet på 1 procent. Det får direkta konsekvenser för basindustrins produktion. Om mindre skogsprodukter och stål transporteras, så måste det betyda att mindre skogsprodukter och stål produceras. Här uppstår med andra ord en tydligt negativ effekt för den svenska ekonomin och i förlängningen för jobben. Och då har man ändå räknat med relativt små effekter. Ett frågetecken som behöver redas ut i konsekvensanalysen är hur det ska gå till att öka järnvägstrafiken när vi vet från kapacitetsutredningen att det finns fullt med flaskhalsar i järnvägsnätet som försvårar för godstrafiken. Här finns det ingen quick fix som kan lösa upp knutarna till 2015.

Trafikanalys ska komma med en delanalys 1 juni (”innan Almedalen”) och slutrapportera sina resultat 31 oktober. Hur sedan regeringen ska kompensera de berörda industrierna med de aktuella miljarderna blir sedan en delikat fråga att lösa.

Cypern – det nya föredömet

Svenska Naturskyddsföreningen för nu fram Cypern som det nya föredömet när det gäller att få ner växthusutsläppen.  I senaste numret av deras tidning Sveriges Natur visas denna tabell som hävdar att Cypern sedan 1990 har reducerat utsläppen med 58 procent. Detta i kontrast till Sverige som inte alls har lyckats lika bra. Detta hade onekligen varit intressant om det varit sant. Men tyvärr är det inte så att Cypern har lyckats få ner sina utsläpp. Tvärtom har de ökat med 68 procent. Cypern är med andra ord den största klimatboven i EU. Elen produceras i dieselkraftverk och den kreditledda expansionen har eldat på energikonsumtion och bilåkande.

På motsvarande sätt är det med de andra länderna som Naturskyddsföreningen förevisar som föredömen. Malta, Spanien, Portugal och Grekland har alla ökat snarare än minskat sina utsläpp. På något sätt verkar tidningen ha vänt upp och ner på statistiken. Exakt hur man har kunnat räkna så fel är svårt att rekonstruera. Här finns originaldata från Eurostat och för länderna i diagrammet är de riktiga sifforna:

Cypern 168

Malta 149

Spanien 126

Portugal 118

Grekland 113

Irland 111

Österrike 108

Finland 106

Slovenien 106

Nederländerna 99

Sverige 91

Måttet avser utsläppsnivån 2010 jämfört med 1990. Där index = 100 1990. Just 2010 hamnar Sverige (och Finland) extra dåligt på grund av den kalla vintern. När jämförbara siffror kommer för 2011 så kan man räkna med att avståndet mellan oss och de dåligt presterande länderna ökar än mer.

Dessutom är det svårare att sänka utsläppen om man redan har skurit ner mycket. Intressant är därför att se på de reella utsläppen per capita. Här finns en sådan jämförelse som visar att vi står oss väl i jämförelse med jämförbara länder.

Fick Kina 22.000 nya vindkraftverk förra året?

Trötta debattörer kopierar från USA. Istället för att ta reda på fakta och debattera med verkliga personer plockar man upp en rapport från någon som tycker som en själv. Problemet är att det som kan ha haft relevans i en amerikansk debatt blir helt malplacerat hos oss. Nu senast är det Supermiljöbloggen som skriver om hur oljeindustrin sponsrar klimatförnekare. En intressant fråga, men med låg relevans i Sverige. För att få till det försöker man koppla Johan Norberg via sitt engagemang i Cato Institute till oljeindustrin. Men argumentet faller platt eftersom Johan Norberg inte är en klimatförnekare.

Det enda sakargument som framförs av Supermiljöbloggen är att Johan Norberg har hävdat att Kina bygger tre nya kolkraftverk i veckan, samtidigt som han undviker att berätta att Kina bygger ut vindkraften i ännu högre takt. Supermiljöbloggen skriver:

”Han hoppar även på miljöorganisationer och deras kamp för att främja förnybar energi  med argumentet att Kina producerar tre nya kolkraftverk i veckan, som ett argument mot att Sverige inte behöver förnybar energi, men han tar däremot inte upp det faktum att Kina totalt sett bygger ut mer vindkraft än kolkraft, men då hade hans artikel och argument fallit pladask, vilket han säkert är mycket medveten om”.

Nu kan man till att börja med göra en liten test för att se om SMB är noggrann eller slarvig när man bloggar. Här är relevant citat från Johan Norberg:

”Indien och Kina öppnar tre nya kolkraftverk i veckan”

Som synes föll det lilla landet Indien bort, men som sagt detta var bara ett litet test. Nu till huvudfrågan. Supermiljöbloggen menar att Kina bygger ut mer vindkraft än kolkraft. Om detta vore sant så vore det sensationellt. Med tanke på hur mycket ny kolkraft som byggs i Kina, skulle det vara fråga om en väldigt stor vindkraftsutbyggnad. Förra året växte kolkraftskapaciteten i Kina med 50,7 GW. Om vindkraften skulle ha byggts ut lika mycket så skulle det ha handlat om 22.000 vindkraftverk (räknat på den snittstorlek som nya aggregat har i Sverige, 2,3 MW). Det här är alltså vad SMB indirekt påstår.

Men det stämmer inte. Vindkraftskapaciteten växte med 15,9 GW. Imponerande, men långt ifrån vad kolet växte.

Jämförelsen är dessutom haltande eftersom det är en väldig skillnad i tillgänglighet i de båda energiformerna. Kapacitetsfaktorn för vindkraft i Kina ligger på 21,6 procent. Kapacitetsfaktorn för kolkraftverken har jag inte hittat, men i USA ligger den på 72 procent och det finns egentligen ingen anledning att tro att den skulle vara lägre i Kina. Skillnaden i kapacitetsfaktor gör att man måste bygga tre gånger så mycket vindkapacitet för att på lång sikt få ut lika mycket energi som med kolkraftverken. För att undvika utbyggnaden av kolkraften skulle man alltså behöva en vindkraftsutbyggnad på 15,9 + 3*50,7 = 168 GW per år. Det motsvarar 73.000 aggregat per år. Det är vad som skulle krävas bara för att upprätthålla status Q vad gäller kolet.

Statistik från EIA visar att Kina nu konsumerar nästan lika mycket kol som hela resten av världen. Trots sina egna stora koltillgångar har man börjat importera från USA. Utbyggnadstakten är hög, enligt IEA:s kolanalytiker Carlos Fernandez Alvarez, har den tidvis legat på ett kolkraftverk per dag. Så Johan Norbergs och Dieter Helms (inte heller han någon klimatförnekare) siffror är snarare underskattningar. Dieter Helm skriver i sin bok om två stora kolkraftverk i veckan.

Börjar inte miljörörelsen bli trött och slarvig? För att knipa snabba och billiga poänger på hemmaplan är man till och med beredd att blunda för Kinas enorma bidrag till miljöförstöringen.

Johan Norbergs poäng var ju att det är meningslöst att dutta med symbolåtgärder när problemet är så stort som det är. Att släcka en lampa en kväll löser inget. Särskilt inte om man samtidigt säger nej till sådant som verkligen kan göra skillnad.

DN

Värdet av rimligt klimat

Paramita Sinha och Maureen L. Cropper har nyligen kommit med en intressant forskningsrapport på NBER. Genom att studera de 441.393 amerikanska hushåll som flyttade mellan 1995 och 2000 har man fått fram slutsatser om hur olika klimat värderas. Ett hushåll som flyttar väger in många olika faktorer och kommer till slut fram till att det sammantaget är bättre att bo på det nya stället. I undersökningen såg man på många sådana faktorer och eftersom dataunderlaget var så stort kunde man få fram att temperaturzoner hade betydelse för hur folk flyttade.

Man kunde se att höga sommartemperaturer sågs som negativa och liksom låga vintertemperaturer. En grads sänkning av sommartemperaturen sågs vidare som mer värdefull än en grads höjning av vintertemperaturen. Här fanns emellertid en oregelbundenhet. Om vintertemperaturen låg under -4 grader celcius så upplevdes låga vintertemperaturer som mer kostsamma.

När forskarna tillämpade resultaten på IPCC:s scenarier så fick man fram att det klimatvänliga (B1) scenariot skulle leda till en välfärdsförlust på 2,7 procent av hushållens inkomster. I det varmare A2-scenariot skulle välfärdsförlusten hamna på 5 procent av inkomsten. De här beräkningarna ligger högre än tidigare sätt att mäta klimatförändringarnas ekonomiska kostnader.

Man konstaterar visserligen att metodiken kan ge en överskattning. I modellen flyttar inte hushållen som en reaktion på globala klimatförändringar. Om det generellt blir varmare skulle man kunna få ökade flyttströmmar till lite kallare platser och då skulle kostnaderna kunna minskas något.

Hur som helst är det en intressant metodik att med ett stort dataunderlag se på hur människor faktiskt värderar klimatet. För Sveriges del blir det tvetydigt. Med vårt kalla vinterklimat och brist på varma somrar lär man få siffror som pekar i motsatt riktning. På global nivå är det dock vanligare att folk drabbas av jobbig sommarvärme än av isande vintrar.

Kortvarig lycka

Det kan väl knappast ha undgått någon hur Tyskland har blivit det stora idollandet för miljöaktivister. Beslutet att avveckla kärnkraften verkar ha slagit an på ett antal känslosträngar såpass att man är beredd att ha överseende med det mesta. Som till exempel att man startar ett antal nya kolkraftverk för att hantera avvecklingen. I ett års tid har vi dessutom fått oss itutat att Tyskland har bevisat att det går att sänka koldioxidutsläppen samtidigt som man lägger ner kärnkraften. Detta var baserat på statistik från ett enstaka år (2011). Som alla seriösa bedömare förstår, påverkas växthusutsläppen kortsiktigt av väder och konjunktur. Men varför kasta bort en bra historia genom att kolla upp sådana detaljer.

Här är några exempel på hur debattörer, bloggare och media har skrivit om de sänkta tyska växthusutsläppen 2011:

Martina Krüger på Greenpeace (3/4 2012): Minskade utsläpp trots kärnkraftsavveckling.

Klotet (22/8 2012): Full fart på energiomställningen i Tyskland.

Naturskyddsföreningen (6/9 2012): Tysk kärnkraftsavveckling är möjlig.

Jens Holm (V) (27/9 2012): Tyska solundret.

Ecoprofile (28/2 2013): Tyskland minskar klimatutsläpp trots stängda kärnkraftverk.

Så sent som för ett par veckor sedan skrev Supermiljöbloggen om den gamla 2011-statistiken under rubriken ”Även utan kärnkraft minskar Tyskland sina klimatutsläpp”. Men av någon anledning har man nu mörkat genom att ta bort rubriken. Här finns dock resten av inlägget kvar att läsa.

Men så kom siffrorna för 2012 och nu ökar utsläppen i Tyskland igen. När vinden inte blåser och solen inte lyser. Ja, då är det kolkraft som gäller. Utsläppen ökade med 1,6 procent och det verkar vara just koldioxiden som ökar mest. Metangas och lustgas lyckas man minska. Tills vidare råder radioskugga i miljöbloggosfären.

DN

Tysk industri varnar

Institut der deutschen Wirtschaft Köln (IW) har tagit fram en studie om hur omläggningen av energipolitiken påverkar den tyska industrin. De senaste fem åren har den tyska industrins elpriser stigit med 40 procent. Man har högre strömpriser än alla omkringliggande länder. Exempelvis ligger man 40 procent över vad konkurrenterna betalar i Frankrike. Den här utvecklingen med högre elpriser är inte något som ser ut att avta. Nedläggningen av kärnkraften och en omfattande utbyggnad av förnyelsebart driver upp priserna.

I studien pekar man på farorna med att elmarknaden i praktiken blir mindre och mindre marknadsstyrd. År 1998 liberaliserades den tyska elmarknaden. Men sedan dess har utvecklingen gått åt andra hållet. Förnybar elenergi ges garanterade priser och har alltid företräde på marknaden. Det här gör att utrymmet för marknadsprissättning hela tiden minskar. När de förnyelsebara energikällorna fortsätter att expandera under de kommande decennierna blir den här ordningen instabil. Att ha subventioner på energikällor som är tänkta att utgöra majoriteten av produktionen är svårt att tänka sig. Enda räddningen är att den tekniska utvecklingen accelerar så att subventionerna blir onödiga.

Intermittensen i elförsörjningen gör också att kvarvarande fossila elverk får en annan roll. De används allt mer som reservkapacitet och stängs av när det blåser eller när solen skiner. Med färre driftstimmar får dessa verk sämre lönsamhet och nyinvesteringar blir svårare att räkna hem. Men samtidigt kan man inte komma undan behovet av att bygga ut dessa reserver. Lösningen kommer då i framtiden bli att man på något sätt måste betala för kapacitet istället för produktion. När man börjar göra det tar man ytterligare ett steg tillbaka från marknadsprissättning. För hur ska man betala för kapacitet? Jo, genom den gamla metoden för kostnadsbaserad prissättning.

Ett argument som ibland används är att man bara behöver subventioner i början. Sedan när man väl har byggt upp den förnybara kapaciteten så kan staten dra sig ur marknaden. Det är säkert det som är tanken. Men problemen kommer inte att försvinna för att subventionerna dras bort. Vind och sol har rörliga produktionskostnader som ligger nära noll. Det gör att man på marknaden kommer att få stötvisa perioder där timpriset blir noll. På en sådan marknad blir det svårt att nå lönsamhet för elproducenterna. Så även om man avslutar subventionerna för förnyelsebart, så tvingas man fortsätta och öka subventionerna till de fossila kraftverken.

För den elintensiva industrin i Tyskland kan man redan se effekterna. Sedan år 2000 är nettoinvesteringarna klart negativa för dessa branscher. Det innebär att de årliga investeringarna är lägre än förslitningen på befintliga anläggningar. Här är det alltså fråga om utflyttning. Tyskland har många industriföretag som inte är energiintensiva. Men även de påverkas negativt enligt studien.

Det som har varit en framgångsfaktor för den tyska industrin har varit det täta nätverket av företag som har befrämjat hela värdekedjan och skapat konkurrenskraft.

De energiintensiva företagen är viktiga leverantörer till övriga industriföretag. Faller de ifrån försämras kvaliteten på värdekedjan och det handlar inte bara om de rena produkterna som naturligtvis går att köpa från utländska konkurrenter. Utan minst lika viktiga är de innovationsimpulser som riskerar att gå förlorade. Av tillverkningsföretagen uppger 83 procent att de har energiintensiva företag som leverantörer. Hela 41 procent anger att de har samarbete med energiintensiva företag inom forskning och utveckling. När de senare företagen ersätts av utländska leverantörer försvåras ett sådant samarbete. Det riskerar hur som helst att inte bli ett lika tätt och intensivt samarbete som idag enligt IW-studien.

IW har också frågat industriföretagen om de ser chanser med energiomläggningen. Ungefär elva procent av företagen ser goda chanser att dra nytta av omläggningen, en knapp tredjedel ser vissa mindre chanser och en majoritet på 60 procent ser inga chanser alls för egen del. Det finns alltså vissa företag som kan dra nytta av omläggningen, men för de allra flesta industrier får man inga fördelar av den nya politiken utan man får bara vara med och ta ansvar för kostnaderna.

IEA:s Nordenstudie

Den internationella energiorganisationen IEA har tillsammans med Nordiska Ministerrådet tagit fram en scenariobeskrivning om hur Nordens energisystem kan göras koldioxidneutralt fram till 2050. Bland de positiva punkterna finns att man slår fast att ett sådant scenario kräver både utbyggd kärnkraft och CCS. CCS vet vi fortfarande inte om det är en teknologi som kommer att leverera, det gör att bördan faller ännu mer på kärnkraften om det ska gå att hitta en realistisk energipolitik som sänker utsläppen. I IEA:s scenario har man räknat med en utbyggnad av kärnkraften i Finland och en bibehållen kapacitet i Sverige. Då tidshorisonten är fyrtio år framåt, förutsätter det att nuvarande reaktorer ersätts och att man inte väntar för länge med att komma till skott med sådana beslut.

En kontroversiell fråga är att IEA har räknat in en utbyggnad av vattenkraften. Man räknar med att kapaciteten 2050 kommer att uppgå till 60 GW, vilket innebär en ökning med 14 procent jämfört med 2010. Det är möjligt att Norge kan åstadkomma något av detta. Men i Sverige går debatten i en helt annan riktning, nämligen att begränsa den vattenkraft som redan existerar. Någon utbyggnad att tala om verkar svår att få till.

Synen på vattenkraften hänger dessutom samman med en annan svaghet i IEA:s rapport. Vindkraften väntas byggas ut med 640 procent, dvs sjudubblas jämfört med idag. Det är möjligt att sätta upp många vindkraftverk, men det stora problemet blir hur man ska kunna balansera ett sådant system. Man räknar med att 42 GW av elproduktionskapaciteten ska bestå av vindkraft 2050. Den vindkraft som byggs idag utnyttjar de balanseringsmöjligheter som redan finns i systemet. När vinden fortsätter att expandera når man så småningom en punkt där varje nytt aggregat måste kompletteras med en annan investering i reglerkapacitet. Det här driver upp den reala kostnaden för utbyggnad som går över en viss nivå, samtidigt som det reser många svåra ekologiska frågor.

Det finns redan nu svårigheter med de reglerade älvarna, där man inte kan stänga av och på vattenflödet hur som helst för att ta hänsyn till påverkan på naturen. Ska man börja hårdutnyttja vattenkraften som reglerkraft så blir resultatet än mer extrema skillnader i vattenflödet. IEA räknar med att av vattenkraftens 60 GW ska 35 GW kunna användas som reglerkraft. Mycket tveksamt om det går, det är något man verkligen skulle vilja att någon expert tog sig en titt på.

Bortsett de ekologiska tveksamheterna så finns det en inbyggd motsättning mellan reglerkraftsdrift och att maximera energiutvinningen. Om vattenkraften i ökad utsträckning ska användas för att hjälpa vindkraften så blir vattenkraftsdriften mindre rationell än om den själv tillåts agera på egen hand.

Vindkraften utvecklas och blir både bättre och billigare. Den har en given roll att spela för att få ner koldioxidutsläppen. Men när den expanderar så når den efter ett tag ett tak när regleringskapaciteten inte längre räcker till. Ska  man då tvingas bygga ut reservkapacitet i mer eller mindre samma takt som man bygger ut själva vindkraften, ja då skjuter kostnaden i taket. Tyvärr verkar det inte som att vi får något bra svar på dessa frågor i IEA:s studie.

Sätt på luftkonditioneringen

Att luftkonditionering skulle ha en roll att spela i hanteringen av den globala uppvärmningen brukar hånfullt avfärdas som ett yttersta uttryck för okunskap.

En följd av termodynamikens andra lag är att all kyla som en luftkonditionerare skapar ger minst lika mycket värme i andra änden. Lätt att upptäcka när man hamnar bredvid en buss sommartid, när den sprutar ut varmluft på omgivningen. Luftkonditionering drar mycket energi och med den energimix vi har i världen så får man ett rejält tillskott till växthusutsläppen när all denna elektricitet ska produceras. Det verkligt stora problemet har att göra med de gaser som används i själva apparaten. Förut användes CFC som bidrog till att förstöra ozonskiktet. Nu är det istället HCFC-gaser som används och de är mycket bättre än sin föregångare, men de har en stark växthuseffekt. Nya alternativ är på gång, men som läget är nu är luftkonditioneringen en stor bov genom de gaser som läcker ut.

Hur kan då en sådan problematisk teknologi spela en roll i att hantera den globala uppvärmningen? Det kanske är svårt för oss här uppe i norr att förstå, men den har en nyckelroll i hur vi kommer att anpassa oss till det varmare klimat som nu verkar vara mer eller mindre oundvikligt. Även om allt kommer att gå på räls. Klimatavtal blir till. Kina, USA och oljeproducerande länder omvänds. Utsläppsfri teknik forskas fram och sprids. Även om allt detta sker. Så kommer temperaturen att fortsätta öka innan utvecklingen kan stoppas.

Luftkonditionering kommer då att användas för att begränsa de negativa hälsoeffekterna på människor. Hur stor denna potential är framgår av en ny studie från NBER. Forskarna har analyserat temperatur och dödsorsaksdata från USA under en period på drygt hundra år. Dagar med extrem hetta (över 32 grader) ger många dödsfall. Men under perioden har det skett en stor förändring. Under de senaste decennierna (1960-2004) har dödsfallen legat på cirka 600 dödsfall per år i USA. Men om man översätter situationen under den tidiga perioden (1900-1959) till den senare perioden så skulle dödsfallen i stället ha legat på 3.600 per år.

Nedgången i mortalitet på grund av extrem hetta är remarkabel. I studien ser man på olika förklaringsfaktorer, men slutsatsen är att den helt avgörande faktorn har varit luftkonditioneringen. Det är den som har räddat alla dessa liv.

För att hantera bristen på el efter att man stängt av stora delar av kärnkraften i Japan, var ett av råden från myndigheterna att stänga av luftkonditioneringen. Under sommarmånaderna har fler en någonsin fått åka till sjukhus på grund överhettning, 21.000 i juli och 18.573 i augusti. Naturskyddsföreningen har i dagarna tagit fram en broschyr som riktar sig till ungdomar. I broschyren intevjuas ungdomar i Japan om hur det är att leva med mindre tillgång på el. Så här säger Fumika Mimura: ”Det är ingen lösning att bara skära ner på användningen och till exempel låta bli att använda luftkonditionering på somrarna. Det blir så varmt att människor faktiskt dör av det”.

I många varma utvecklingsländer börjar nu luftkonditioneringen att ta fart. Den kommer att rädda många liv och i takt med en varmare värld blir tekniken än mer oumbärlig.

Den här ökade användningen av luftkonditionering kommer i sig att spä växthuseffekten. Så det är helt klart ett dilemma. Men med den stora hälsoeffekten är det en teknologi som det inte går att avstå ifrån. Desto viktigare blir att fa fram nyare och bättre varianter på luftkonditionerare som minimerar avigssidorna och energikällor som är koldioxidneutrala. Med det enorma kylbehov vi har i världen är tanken att vi ska dra ner på elkonsumtionen vare sig realistisk eller vettig.

Ett svenskt företag som kan hjälpa till att lösa dilemmat är Chromogenics som nu är i färd med att sätta upp sin första referensfabrik. Genom en film som sätts på fönster kan ljusinstrålningen varieras. När solen lyser starkt görs rutorna mörka och hindrar uppvärmningen och när solen lyser svagare görs rutorna mer genomskinliga. Med denna teknik kan luftkonditioneringen dra ett mindre lass.

 DN GP GP2

Japan satsar på kärnkraft

Efter regeringsskiftet i Japan talar nu allt mer för att kärnkraften är på väg mot en rejäl comeback i Japan. I svenska media har det låtit som att Japan redan har lagt ner sin kärnkraft. Detta stämmer inte, eftersom till och med den förra kärnkraftskritiska regeringen återstartade två reaktorer och gav klartecken till att fortsätta bygget av de pågående projekt som tillfälligt stoppades efter Fukushima. Sedan den tydliga valvinsten har den nye premiärministern gjort flera kärnkraftsvänliga uttalanden och en ny plan för energipolitiken är tänkt att presenteras inom kort.

Innan valet var det mycket hype kring ett nybildat anti-kärnkraftsparti lett av guvernören Yukiko Kada. Valresultatet för detta parti blev dock en besvikelse. Man fick bara 9 av underhusets 480 platser. Partiledaren avgick i besvikelse. Det är uppenbart att antikärnkraftsrörelsen i Japan inte hade så mycket klangbotten i den allmänna opinionen när det väl kom till kritan. I en färsk undersökning är kärnkraftsvännerna i majoritet, just i de städer som är närmast berörda. Hela 54 procent av tillfrågade borgmästare i kärnkraftsprovinser är för en återstart av kärnkraften, medan endast 18 procent är emot.

Svavelbekämpningen är en felprioritering

Miljöminister Lena Ek hänvisade i en interpellationsdebatt till att luftföroreningar orsakar 3000 förtida dödsfall i Sverige. Det angav hon som ett motiv till de nya skärpta utsläppsreglerna som kommer att gälla för sjöfarten från 2015.

Den ursprungliga beräkningen kommer från en rapport som Socialstyrelsen publicerade 2009. I den kan man se att det som avses gäller alla typer av luftföroreningar från alla typer av källor. Det är alltså inte bara sjöfarten och svavel som avses med siffran.

Om man ser på svavel så finns det nyare statistik i en rapport som IVL har tagit fram på Naturvårdsverkets uppdrag. Den kom förra året och baserade sig på data från 2009. Socialstyrelsens rapport baserade sig på data fram till 2006-2007.

I Naturvårdsverkets rapport konstateras att: ”halterna av svaveldioxid i regional bakgrundsluft är generellt väldigt låga”. Som vanligt med luftföroreningar är halterna i städerna alltid högre. Men för just svaveldioxid konstaterar man att: ”halterna av svaveldioxid är numera så låga i svenska tätorter att de inte ger upphov till hälsoproblem”.

Sedan 1990 har svavelnedfallet i Sverige minskat med 80 procent. Det rör sig nu om så låga nivåer att svavlet i sig inte längre utgör någon hälsofara. Men svaveldioxiden har även indirekta effekter. Efter att den släpps ut vid utsläppskällan bildas partiklar och dessa partiklar utgör fortfarande en hälsorisk. Denna indirekta effekt måste man ta på allvar och det är den som är motivet till att fortsätta minska svavelutsläppen till ännu lägre nivåer.

Som sagt baserar sig Naturvårdsverkets rapport på färskare data och då är det intressant att se vad som där sägs om partiklar. Det konstateras att partikelhalterna för PM 2,5 i den regionala bakgrundsluften ligger betydligt lägre än både Miljökvalitetsnormen och miljömålet. I de städer som undersöktes underskreds gränsvärdena för PM 2,5 i samtliga fall. Även partiklarna har alltså kommit ner till en tillräckligt låg nivå.

Man kan därmed fråga sig vad ytterligare som ska åstadkommas. Gränserna har underskridits med råge. Man kan alltid hävda att gränsvärden borde sänkas ännu mer och att det borde väl ändå vara bra om utsläppen blev ännu mindre. Javisst, men det är knappast ett så akut behov vi talar om i detta fall att det är värt att riskera industrins konkurrenskraft. En mer rimlig strategi hade varit fortsatta successiva skärpningar i takt med omvärlden.

Att ge sig på sjöfartens svavelutsläpp med en sådan extrem regelskärpning som planeras till 2015 är en felprioritering. Felprioriteringen riskerar dessutom att slå tillbaka mot andra mer akuta miljöfrågor. Sjöfarten är en energieffektiv transportform. Om trafik tvingas över till land så kan det leda till ökade koldioxidutsläpp. Det är också troligt att dieselmarknaden kommer att påverkas. Högre dieselpriser på minst 80 öre gör det återigen mer populärt med bensinbilar. Med en förskjutning av personbilsflottan från diesel till bensin, får vi mer koldioxid på köpet.

Socialstyrelsens siffror hänför sig alltså från en tid långt innan de nuvarande utsläppsnormerna infördes. Nuvarande nivå på 1 procent svavel infördes 2010. Inte heller Naturvårdsverkets nyare siffror är helt aktuella. Det finns anledning att tro att luftkvaliteten har fortsatt att förbättrats.

Här kan man se mätningsresultaten från Stockholm. Minskningarna av PM 2,5 har fortsatt och till och med på Hornsgatan så ligger de under miljökvalitetsnormen och för de mätningar som görs på landsbygden (och som är mer relevanta om vi talar sjöfart) ligger nivåerna på en riktigt låg nivå.

Summa summarum är det mycket som talar för att de 3000 dödsfallen är betydligt färre idag. Framförallt är det inte så många dödsfall som kan lämpas över på sjöfarten. Det handlar om alla sorters utsläpp från alla källor. Utsläpp från landbaserad trafik och småskalig vedeldning är minst lika farliga i sammanhanget.

GP DI

Nyare bostäder behövs för miljön

Ett ramaskri har utbrutit över ett förslag om att kommunerna i framtiden inte ska få ställa egna miljökrav på nya bostäder. Att det råder brist på bostäder håller de flesta med om. Under de senaste tre åren har det byggts 70.000 nya bostäder i Sverige. Det kan låta mycket, men samtidigt har antalet hushåll ökat med 113.000. Bara på dessa år har gapet mellan behov och tillgång vidgats med 43.000. Bostadsbyggandet skulle behöva dubbleras och ligga på en hög nivå under lång tid framöver.

En anledning till det låga byggandet är att kostnaderna för att bygga har stigit kraftigt. På vissa marknader sjunker priserna när man rationaliserar och på andra håller man sig någorlunda inom ramen för inflationsmålet. Men inom byggandet drivs kostnaderna hela tiden upp med mer än den allmänna kostnadsutvecklingen. Kommer man inte åt och bryter den trenden så kommer byggandet inte att ta fart. Den penningsäck finns inte, som skulle kunna stimulera fram gigantiska mängder av allt dyrare hus.

Orsakerna kan vara flera. Men en sådan uppenbar är kommunernas regleringsiver. Sjuttio procent av byggbolagen har mötts av kommunala särkrav på tekniska egenskaper när de ansökt om att få bygga. De kommunala särkraven beräknas driva upp byggkostnaderna med mellan 10 och 15 procent. Det är inte småpotatis på bostäder som i sig redan kostar miljontals kronor.

Byggföretagen är inte motståndare till reglering. Reglering av exempelvis energiprestanda kan vara ett sätt att säkerställa att tillräcklig hänsyn tas till framtida kostnader för energiförbrukningen när investeringsbeslutet fattas. Teorin är här att enskilda bostadskonsumenter har en högre internränta än staten. Hushållen skulle utan reglering lockas att prioritera låga investeringskostnader i dag för att få en bostad. Man är beredda att offra att man då får höga energikostnader långt in i framtiden. På motsvarande sätt kan det fungera med andra tekniska regler som påverkar livslängden på bostaden. Man kan misstänka att hushåll med begränsade resurser agerar en aning kortsiktigt.

Om man har en reglering så behöver en avvägning göras mellan olika faktorer, som kostnader, kvalitet, miljöpåverkan och så vidare. Vad gäller just byggregler så är det Boverket som är den aktör som står för det här. Det är inte en lätt uppgift. Om kraven höjs för mycket, drivs kostnaderna upp och byggandet minskar.

Med lägre byggande blir vi fast med ett äldre bostadsbestånd som är den riktiga energislösaren. Den senaste statistiken visar att genomsnittlig energianvändning per kvadratmeter i det existerande beståndet ligger på 140 kWh per år. Det är 56 procent högre än den norm som gäller för nybyggen (90 kWh). Nya bostäder är alltså redan idag mycket mer klimatvänliga än gamla och de kommer att kunna bli ännu bättre i takt med den tekniska utvecklingen.

Att göra avvägningen mellan regelkrav och kostnader är en tillräckligt svår balansgång i sig. Det man minst av allt önskar sig är att man dessutom lägger på onödiga kostnader. De kommunala särkraven är just en sådan onödig kostnad. För att visa handlingskraft har kommunpolitiker infört sina egna krav, som avviker från de nationella. Det ger enkla politiska poäng, men leder till att byggandet minskas. Att kraven varierar från kommun till kommun styckar dessutom upp marknaden.

Alla byggprojekt måste skräddarsys och det förhindrar att byggprocessen industrialiseras. Mer utav löpandebandsprincip skulle sänka kostnader och nya innovationer skulle få ett bredare genomslag. Konkurrensen skulle också öka om samma hustyp kunde projekteras på fler ställen. Utländska byggföretag skulle få lättare att komma in och förstå våra byggnormer. Det är skillnad på att sätta sig in i en nationell byggnorm och att läsa på om 290 kommuneras skilda regelverk.

Det är genom att få fart på byggandet som vi kan förnya beståndet. Det är nödvändigt i sig av demografiska skäl. Men inte minst är det nödvändigt för att vi ska få fram ett bostadsbestånd som är modernt och förbrukar mindre energi.

Vill man skärpa de nationella normerna så får man ta den diskussionen. Men att varje kommun agerar i sin egen sandlåda är kontraproduktivt.

SvD GP DS

Världens mest hållbara energisystem

Enligt en ny ranking kommer Sverige ut i topp som det land som har det mest hållbara energisystemet. Det är World Energy Council som har bedömt 94 länders energipolitik. De faktorer som bedöms är energisäkerhet, rättvis tillgång till energi, miljöpåverkan, samt social, politisk och ekonomisk styrka i landet.

Nyttan med detta breda angreppssätt kan åskadliggöras med det elavbrott som nyligen drabbade Indien och där 670 miljoner människor blev av med sin el. Sådana avbrott orsakar omfattande skador också på liv och hälsa. Att nå upp till en hög leverenssäkerhet är inte bara en lyx utan en del i hållbarheten.

På samma sätt är samhällenas ekonomiska och politiska styrka viktiga. Det är bara under institutionellt trygga förhållanden som investeringar och innovationer kan stimuleras. Något som är helt avgörande för en hållbar energiomställning.

Energihållbarhetssindexet toppas av Sverige, Schweiz och Kanada. Det beror till stor del på att dessa länder får sin energi från koldioxidfria alternativ. I praktiken handlar det om vattenkraft och kärnkraft, som än så länge är de koldioxidfria energikällor som levererar volymer att tala om.

Också andra länder som ligger bra till, gör det på grund av sin energimix (Japan bedömdes efter sin installerade kärnkraftskapacitet och Danmark fick draghjälp av att man importerar 10 procent av sin elektricitet från svensk kärnkraft).

Så här ser rankinglistan ut:

1. Sverige

2. Schweiz

3. Kanada

4. Norge

5. Finland

6. Nya Zeeland

7. Danmark

8. Japan

9. Frankrike

10 Österrike

GP DN DN2

Sverige uppåt i klimatranking

Enligt vissa miljödebattörer är det viktigt att framhålla att Sverige är uruselt på klimatpolitik. Trots att utsläppen minskar så försöker man sätta bilden att det ändå bara blir sämre och sämre. Miljöfara har under de senaste åren följt rapporteringen kring det Klimatskyddsindex som tas fram av Germanwatch (i samarbete med bland annat svenska miljöorganisationer). Den senaste undersökningen är intressant, särskilt om man jämför den med de tolkningar som görs av en del miljöaktivister.

Helena Leander från Miljöpartiet skriver till exempel: ”För varje år som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg styrt över klimatpolitiken har Sverige tappat placeringar på den internationella klimatrankingen”.

Att varje år tappa i en ranking låter onekligen beslående. Men är det sant?

Nej.

Det förstå år som undersökningen genomfördes var 2006. Då hamnade Sverige på 7:e plats. Året därefter blev vi bäst. Sedan har Sverige pendlat mellan första och andra platsen. Vi har alltså bara tappat placeringar vid två tillfällen: 2010 och 2013. Övriga år har vi förbättrat eller legat oförrändrat.

Tyvärr har Germanwatch medvetet konstruerat sitt index på ett vilseledande sätt. I år heter det att vi ligger på femte plats. Men det är bara en konstruktion där man inte delar ut de tre första platserna. I realiteten är vi på andra plats efter Danmark, som just i år knep förstaplatsen. Så här har Germanwatch hållit på sedan 2009. Så vill man göra en rättvis jämförelse över tid behöver man alltså justera för detta och dra av tre platser på alla placeringar.

Om man vill kritisera Sverige så måste det vara svårt när vi pendlar mellan första och andra platsen. Knepet verkar vara att man då istället tittar på ett utav underindexen.

Till största delen är indexet sammansatt av objektiva data. Men till 20 procent styrs resultaten av en enkät som har gått till fem svenska miljöorganisationer. Om alltså Naturskyddsföreningen vill så kan man ge negativa betyg för Sverige och det ger sedan utslag i att Sverige får låga siffror i de två subjektiva kategorierna Nationell klimatpolitik och Internationell klimatpolitik. Det är detta som har varit mekanismen som har gjort att Sveriges betyg i dessa underidex under en följd av år har pressats nedåt. De fem anonyma svenska miljörörelserna har alltså samverkat för att få ner betyget och på så sätt få det att framstå som att vår klimatpolitik är sämre än Mexicos, sämre än Egyptens, sämre än Maltas, sämre än Indiens och sämre än Kinas.

Nu verkar det som att den här strategin att trycka ner betygsättningen genom den subjektiva enkäten har nått vägs ände. I år förbättras nämligen betygssättningen av den nationella klimatpolitiken med tre placeringar och Sveriges insatser för den internationella klimatpolitiken klättrar med hela 12 placeringar.

För två år sedan tog de svenska miljörörelserna i rejält och rankade den svenska internationella klimatpolitiken på 45:e plats. Nu har man tvingats moderera sig något och säger att vi ligger på 23:e plats (båda dessa siffror bör som sagt justeras ner med tre för att bli rättvisande)

Det är vad man kalla om en uppryckning. Om Helena Leander avsåg totalindexet så har hon fel, om hon avsåg det subjektiva underindexet så har hon alltså också fel.

Det är bra att det görs internationella klimatrankingar. Men konstruktionen av det subjektiva indexet är tyvärr svajig. Naturskyddsföreningen et al verkar se det som ett sätt att ge en känga till regeringen. I länder som Kina, Indien, Malta, Egypten och Mexico verkar angreppssättet vara annorlunda. Antingen är man rädda för sina regimer eller så har man offentlig finansiering. Hur som helst ger de nationella miljöorganisationerna i dessa länder orealistiskt höga betyg till sina regeringars klimatpolitik. Att sedan jämföra dessa siffror som är orealistiska åt olika håll blir en omöjlig uppgift. För att inte indexet ska tappa i trovärdighet bör man se över konstruktionen och använda en mer objektiv bedömningspanel.

En sådan reformering av indexet borde även ligga i de svenska organisationernas intresse. Det blir annars svårt för till exempel Naturskyddsföreningen att förklara hur man kan fortsätta att betygssätta vårt lands klimatpolitik som sämre än Kinas, Egyptens och Maltas.

GP GP2 MA DN DN2

Nerväxt inte bra för utsläppen

Tillväxtmotståndare menar att vi måste växla ner. Vi behöver konsumera och producera mindre för att rädda planeten. Den senaste årens ekonomiska kris har visat hur en ekonomisk nedgång gör att miljöfrågor prioriteras ned och att både medborgare och politiker blir mindre villiga att satsa på miljöförbättringar.

Den ekonomiska nedgången har en långsiktigt negativ effekt på miljön. Nu visar en ny studie att även den kortsiktiga effekten ser annorlunda ut än vad man skulle kunna tro. Vid en kris avtar många aktiviteter, exempelvis stängdes många fabriker ner 2009 på grund av bristande efterfrågan. Det leder till momentant minskade utsläpp. Men Richard York menar att den effekten är mindre än man tror. Han har använt data från 160 länder sedan 1960. I detta dataset ökar koldioxidutsläppen med 0,73 procent när BNP ökar med en procent. Men det nya är att han finner att när BNP minskar med en procent så sjunker utsläppen bara med 0,43 procent.

Vid recessioner sjunker alltså inte utsläppen i samma takt som vid tillväxt. Man kan alltså tala om en hysteresis, som gör att man inte kommer tillbaka till samma nivå som innan trots att ekonomin krymper.

Det här är alltså den kortsiktiga effekten. Hur den långsiktiga effekten blir ger inte studien något svar på.

En förklaring som författaren anger är att det i konjunkturuppgångar produceras kapitalvaror och investeras i infrastruktur. I nedgången fortsätter man att använda redan gjorda bilar och vägar, även om man inte skaffar lika mycket nytt.

En intressant slutsats i studien är att tidigare uppskattningar av tillväxtens miljöpåverkan troligen är felaktiga. Om man (som man tidigare gjort) antar att tillväxteffekten är symmetrisk vid upp och nedgångar, så överskattar man tillväxtens negativa miljöpåverkan. Det vill säga ekonomiska svängningar som ligger i ett normalintervall ger mindre utsläppspåverkan än man tidigare estimerat. Tillväxtkritikerna får med andra ord mindre stöd för sina teser efter denna studie.

Å andra sidan, när de ekonomiska svängningarna blir onormalt stora så blir miljöpåverkan större. Extremt hög tillväxt, följt av djup depression gör att utsläppen ökar mer än vid normala konjunktursvängningar. Med andra ord en slags indirekt stöd till keynesianism vid extrema situationer.

Det normalintervall som Richard York skattar ligger mellan -3,3 och +4,2 procent. Han använder måttet tillväxt i BNP per capita. Med det vanliga tillväxtmåttet blir svaret ett annat. I Sverige växer till exempel befolkningen med 0,7 procent per år, så det får man plussa på. Tillväxtens negativa miljöpåverkan skulle med detta sätt att se vara underskattad först när den stiger över 4,9 procent eller sjunker under 2,6 procent.

GP GP2 SvD DN DN2

Större matsvinn i utvecklingsländerna

Intuitivt känns det som att det är ett typiskt i-landsproblem att mat slängs. Om vi blir lite mindre bortskämda och skärper oss så kan vi se till att slänga mindre. Mindre mat som slängs innebär mindre belastning på miljön och klimatet. Självklart bör vi bli mindre bortskämda och skärpa oss, men verkligheten är mer komplicerad än så. Faktum är att mer mat slängs i utvecklingsländer än i den rika världen. Anledningen är sämre leveransskedjor, brist på kylning och frånvaro av förpackningar som skyddar livsmedlen. Visserligen slänger fattiga slutkonsumenter mindre än i den rika världen. Men mycket mer förstörs på vägen fram till konsumenten.

Det här kan man se i FAO:s rapport Global Food Losses and Food Waste. I rapporten sägs visserligen att förlusterna är ungefär lika stora i den rika världen som i utvecklingsländerna. Men tar man hänsyn till att befolkningen i utvecklingsländerna konsumerar en mindre totalmängd så blir de procentuella förlusterna större där. Här är tyvärr statistiken som visas i rapporten lite oexakt. Men så långt man kan tolka den så ligger matsvinnet i Europa på 31 procent, medan den söder om Sahara ligger på 37 procent.

Om man dessutom ser på vilka sorters livsmedel som förstörs så blir bilden ännu värre för utvecklingsländerna. För produkter som kött, mejerivaror samt frukt och grönsaker så är förlusterna tydligt större i Afrika än i Europa. Just den typen av varor som har hög miljöpåverkan och som man i första hand vill se till att de inte förfars. Det är häpnadsväckande att 27 procent av köttet, 25 procent av mejerivarorna och 52 procent av frukt och grönsakerna förloras i Afrika söder om Sahara.

Det finns flera saker som kan göras för att minska matsvinnet i utvecklingsländerna. En sak är att få bättre förpackningar. Svenska forskare har visat att det i många fall kan vara värt att acceptera en ökad miljöbelastning från förpackningar om det kan leda till att mindre mat slängs. Miljöbelastningen från själva livsmedlet är oftast mycket större än miljöbelastningen från förpackningen. Det här strider mot mångas intuition som retar sig på onödiga förpackningar i butikerna. Men plasten kring gurkan kan vara värd sitt miljöpris om den gör att färre ruttna gurkor slängs i soptunnan.

Ett mycket tydligt exempel har tagits fram av Helén Williams. Om mängden ost som slängs i EU kan minska från 10 till 5 procent så kan vi spara 4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Om detta sker till priset av att förpackningarna ökar med 5 procent så kostar det bara 18.000 ton koldioxid. En rätt bra utdelning på att investera i mer förpackning. Förutsatt att denna ökade mängd förpackning också innebär en kvalitetsmässig förbättring.

För den som vill göra en insats på hemmaplan så har TetraPak gjort en bra instruktionsfilm:

 DN GP

Obamas energipolitik

Valet i USA ledde till en konstitutionellt oförändrad situation. En demokratisk president och senat och ett republikanskt representanthus. Innebär detta att status quo kommer att råda i energipolitiken? I valrörelsen spelade energi- och miljöfrågor en underordnad roll. Efter misslyckandet att komma framåt i klimatfrågan i början av mandatperioden har Obama närmat sig den republikanska agendan genom att förespråka en all-of-the-above-politik. Det har inneburit en mer positiv syn på fossil energi, möjligheter till utvidgad oljeutvinning och ett fokus på att blir självförsörjande. Presidenten är till viss del bunden av denna svängning i sin energipolitik, men man kan ändå notera att han i sitt segertal lyfte upp just klimatfrågan:

”We want our children to live in an America that isn’t burdened by debt, that isn’t weakened up by inequality, that isn’t threatened by the destructive power of a warming planet”.

Det finns med andra ord säkert vilja hos presidenten att åter föra in dessa frågor på agendan. Men hur är det med möjligheterna? De är så klart begränsade med det republikanska representanthuset, som beskär presidentens möjligheter.

Det bedömare ändå förväntar sig är att presidenten gör en regleringsframstöt mot energiproducenterna. Inom den federala miljömyndigheten (EPA) planeras en reglering som begränsar koldioxidsutsläppen från nya kraftverk. De kommande reglerna lär hamna på en nivå som gör att kolkraftverk utan koldioxidlagring i praktiken förbjuds. Samtidigt kommer naturgaseldade kraftverk, med sina lägre utsläpp, att godkännas.

Att gå regleringsvägen gör att administrationen inte behöver be de lagstiftande församlingarna om lov. Slaget mot ny kolkraft kan också vinna popularitet i delar av industrin, som just nu är mitt inne i en gasboom. Med mer gas i energimixen kan USA sänka sina utsläpp ytterligare i närtid.

Så det kan hända saker i energipolitiken. Å andra sidan utgör de statsfinansiella problemen en hämsko som hindrar många andra mer långsiktiga politiska initiativ. USA är den viktigaste innovationsmotorn för att få fram ny utsläppsfri teknologi. Sådant kostar pengar och det är en bristvara i dagens USA.

EETV GP DN

Hotad återvinning

Man skulle kunna tro att den allmänna tendensen i samhället är att vi går mot ökad avreglering och mer konkurrens. Det kanske är så, men det verkar inte gälla avfallshanteringen. En statlig utredning har nyligen landat på regeringens bord och där föreslår man att stora delar av återvinningsindustrin förs in under ett kommunalt monopol.

Enligt kommunernas intresseorganisation Svenskt Avfall innebär det en suboptimering att privata företag har hand om materialåtervinningen samtidigt som kommunerna sköter hushållsavfallet. Genom att lägga all verksamhet under kommunal överhöghet så är det tänkt att suboptimeringen ska upphöra. Samma typ av argument har alltid anförts för monopol. Tanken är att en stor aktör kan utföra en verksamhet bättre än när det är flera kockar inblandade. Det låter fint, men det brukar gå snett. Med mindre konkurrens minskar kostnadskontrollen och innovationskraften.

Ett typiskt problem med monopol är att de är dåliga på att ta tillvara sina egna goda exempel. En bra fungerande verksamhet i en kommun sprider sig väldigt långsamt till en kommun som inte är lika bra på sitt jobb. Privata företag agerar utan geografiska gränser och de är också hela tiden på hugget för att lära sig av sina konkurrenter. Det borgar för en snabbare utvecklingstakt. Just det som behövs inom återvinningsbranschen.

Som Anders Wijkman påpekar har materialåtervinningen utvecklats successivt under 15 års tid och miljardinvesteringar gjorts av privata företag i branschen. En hastig återmonopolisering skadar det som byggts upp och det sänder en negativ signal till privata aktörer som vill investera i de gröna branscherna.

I en utredning av EU-kommissionen kom man nyligen fram till att Sverige ligger på femte plats vad det gäller återvinning. Självklart bör vi bli ännu bättre, men det verkar inte som att kommunaliseringsförslaget är grundat på att det fungerar jättedåligt idag. Varför så i grunden ändra ett fungerande system?

DN GP

Förslaget om en ny kabel till Tyskland

Hur beter man sig mot en kompis som beter sig irrationellt? Svaret är inte att själv börja bete sig lika knäppt. Självklart är det viktigt att behålla sitt huvud kallt. Samtidigt måste man skärpa sin analysförmåga så att man minskar riskerna att drabbas av tokerierna.

Frågeställningen är högst relevant för Sveriges förhållande till Tysklands energipolitik. Miljöfara har tidigare pekat på hur den tyska stängningen av 8 reaktorer har lett till att en tydlig marknadspåverkan på elöverföringen mellan våra båda länder. Det finns en elkabel mellan Sverige och Tyskland. Innan stängningen fungerade den som en utjämningsmekanism där strömmen skickades i olika riktningar beroende på var temporära behov uppstod. En win win-situation där båda parter vann i form av ökad försörjningstrygghet och jämnare prisutveckling.

Sedan mars 2011 fungerar elkabeln mellan Trelleborg och Lübeck nästan uteslutande som en exportkabel till kontinenten. Höga elpriser och en ansträngd försörjningssituation gör att tyskarna har omättliga behov av att importera el. Situationen är självförvållad. För svenska elproducenter ger det här intäkter. Men baksidan är att kabelanslutningen höjer elpriserna på den svenska sidan. I takt med att vi exporterar el, importerar vi samtidigt högre elpriser. Det geografiska läget gör dessutom att detta slår hårdast mot det sydliga elprisområdet 4, som redan i utgångsläget har de högsta genomsnittspriserna.

I Tyskland satsar man på en massiv utbyggnad av elöverföringskapaciteten. De vill föra ström från den vindkraftstäta norra delen av landet till den energitörstande sydliga landsändan. Man vill också öka antalet utlandsförbindelser. Dels för att hantera sitt underskott, som bara kommer att växa i framtiden. Dels för att klara av utjämningen, som blir allt svårare att få ihop när sol och vind ökar.

Att tyskarna inom kort skulle göra ett utspel om en ny kabel till Sverige hade inte varit att förvåna. Nu är det istället Svenska Kraftnät som tar första steget. I sin perspektivplan har man gjort ett antal beräkningar och man sätter nu igång en utredning om en ny kabel mellan våra båda länder, som skulle fördubbla överföringskapaciteten. I planen nämns att en ny kabel skulle kunna byggas någon gång mellan 2018 och 2025.

Ett initiativ till att utreda frågan går inte att invända mot. Men huruvida det i slutändan är bra för Sverige med en ytterligare förbindelse beror på ett antal parametrar. I Svenska Kraftnäts modellkörningar kan man tydligt se att en ny kabel även den kommer att bli en exportkabel. Endast under elva procent av tiden räknar man med att strömmen kommer att åka norrut. Under 81 procent av tiden blir det istället fråga om export från vår sida. Man kan redan nu se att det blir fråga om en prishöjning på den svenska sidan. I huvudscenariet stiger elpriserna i södra Sverige med cirka 8 procent till följd av den nya kabeln. Sammanlagt får svenska elkonsumenter ökade kostnader på 4,6 miljarder kronor per år. En nätt liten summa att hantera för hushåll och företag.

Ändå vill Svenska Kraftnät gå vidare med kabelprojektet. Detta eftersom elproducenternas intäktsökning blir större än elkonsumenternas kostnadsökning. Samhällsekonomiskt skulle det alltså kunna finnas ett mindre överskott. Här saknas dock beräkningar om de negativa följdeffekter som kommer om elintensiv industri tvingas till neddragningar, en fråga som är aktuell i dagarna.

Det skulle vara enkelt att bara säga stopp och belägg och inte bygga kabeln. På så sätt skulle vi minska risken att smittas av de problem som uppstår i Tyskland framöver. Men det kan finnas scenarier där en kabel får en positiv roll. Om vi bygger en ny reaktor så ökar tillgången på el hos oss. För att få ihop en sådan investeringskalkyl är det antagligen nödvändigt med utökade exportmöjligheter. En sådan paketlösning skulle bli en bra avvägning mellan konsumenternas och producenternas intressen. Det skulle öka försörjningstryggheten och minska koldioxidutsläppen. Men så länge vi inte har kommit fram till ett sådant paket finns anledning att vara försiktig med alltför vidlyftiga förbindelser med vår sydliga granne.

DN

Goda nyheter om utsläppen

I förhandsspekulationerna sades det att utsläppminskningen skulle bli marginell. När fakta nu kommer från Naturvårdsverket visar det sig att växthusutsläppen i Sverige minskade med hela sex procent 2011. I bortförklaringarna från alarmisterna kommer så klart väderförklaringen. Året innan (2010) var ovanligt kall. Självklart varierar vädret år från år. När siffrorna från 2010 kom för ett år sedan, glömde dock många att då kommentera väderförklaringen. Vädret verkar vara något man tar till bara när det talar i egen sak.

I själva verket är 2011 ett hyffsat normalt år att använda för längre jämförelser. Vädret var någorlunda normalt, resursutnyttjandet visserligen lågt, men tillväxten å andra sidan över snittet. 2011 är ett mycket mer relevant jämförelseår för längre jämförelser än 2010, med extremt kallt väder eller 2009 med totalt stopp i industrin.

Hur blir då den längre jämförelsen? Sedan 1990 har utsläppen minskat med 16 procent. Inte så pjåkigt, även om mycket mer kommer att behövas framöver. Det är hur som helst uppenbart att det går att sänka utsläppen trots att ekonomin växer. Sedan 1990 ligger den ackumulerade ekonomiska tillväxten på 43 procent.

DN DN2 DN3 SvD GP HD