Nu utmålas återigen Sverige som miljöbov. Vi ska visst enligt Världsnaturfonden vara 13:e sämsta landet vad gäller ekologiskt fotavtryck. Men det rapporten egentligen visar är något helt annat. Man har mätt det ekologiska fotavtrycket per person och kokat ner det till ett slags fiktivt hektarmått per person. Men själva poängen är att ställa detta fotavtryck i förhållande till den biokapacitet som finns tillgänglig. Världsnaturfonden är bekymrad över att vi på global nivå använder upp mer biokapacitet än vad vi klarar av att förnya varje år.

När man bryter ner siffrorna på regioner och länder så ser man att bilden skiljer sig kraftigt åt. Genom att ställa ländernas ekologiska fotavtryck mot deras biokapacitet så kan man se vilka som överutnyttjar sina resurser och vilka som är mer sparsamma. I diagrammet visas de 20 länderna som har störst ekologiskt underskott. Måttet är globala hektar per capita, enligt WWF:s definition. Stora bovar är ett antal oljeländer, USA och flera europeiska länder. I vår närhet ligger Danmark med en icke-hedrande 14:e plats bland miljöbovarna.

Samtidigt finns det länder som lever under sina ekologiska tillgångar. I det andra diagrammet finns de 20 länder som har störst ekologiskt överskott. Ett antal länder i Sydamerika hushållar väl med sina resurser, men även Kanada och Australien. I Europa kan man notera att Finland är bäst. Sverige är inte heller så pjåkig med en tredjeplats i Europa, globalt är vi 16:e bästa land.

Svenskarna använder med andra ord upp mindre av de förnyelsebara resurerna än vad vi bidrar med till övriga världen. Nu kan man säga att det är tur att vi kan bidra till att minska det globala ekologiska underskottet. Man kan också säga att vi borde bli ännu bättre på att hjälpa till med att rädda världen. Det är sant, men man kan inte ta ifrån oss att vi redan i utgångsläget tillhör en positiv kraft genom vårt ekologiska överskott.

Konstigheterna tar dock inte slut här. Ser man på siffrorna för det ekologiska fotavtrycket så kan man notera en bias i metoden som missgynnar små exportberoende länder med god miljöprestanda. Betrakta det ekologiska fotavtrycket för dessa tre små länder:

Danmark 8,25

Finland 6,21

Sverige 5,71

Jämför sedan med följande stora länder:

Frankrike 4,91

Storbritannien 4,71

Tyskland 4,57

Hur kan det komma sig att de tre små länderna har ett högre ekologiskt fotavtryck än de tre stora länderna? Det rör sig ju om länder som ligger på ungefär samma konsumtionsnivåer. Själva poängen med måttet är att fånga upp hur rika länder genom sin konsumtion sliter på den globala miljön. Det ska alltså inte räcka med att man är bra på hemmaplan, man ska även ta ansvar för de utsläpp som ens import orsakar.

För att beräkna detta lägger man till de utsläpp som importen beräknas ge och dra ifrån de utsläpp som exporten har gett. När man beräknar detta utgår man från vad respektive produktgrupp har för genomsnittliga utsläppsintensiteter på global nivå.

Problemet är att vår import inte består av ett världsgenomsnitt. Den helt dominerande delen av utrikeshandeln sker i närregionen, dvs från Västeuropa. Det vi importerar till Sverige är säkert smutsigare än det vi producerar själva, men det är mycket renare än den genomsnittliga världshandeln. Man får alltså en överskattning av det ekologiska fotavtrycket för ett land som Sverige.

Tvisten är att denna överskattning blir större i ett litet land där utrikeshandeln upptar en stor del av ekonomin. I större länder är importens andel av BNP automatiskt lägre, eftersom man sourcar mer inom landet. Det är det som gör att Tyskland kommer så mycket bättre ut än Danmark och Sverige. När en tysk konsumerar en tysk produkt så beräknas miljöbelastningen korrekt efter hur produkten har tagits fram i Tyskland, med någorlunda bra miljökrav och hyffsad energimix. När en svensk konsument konsumerar samma tyska produkt, framstår miljöbelastningen som ett genomsnitt av USA och Kinas dåliga miljöprestanda.

Att använda den här typen av beräkningar för att svartmåla de länder som går i spetsen för en bättre miljö är märkligt. Vill man inte stöta sig med de verkliga bovarna? Är de för stora och mäktiga?

 GP GP2 SMB

Kärnkraftsmotståndare försöker driva hem tesen att kärnkraft är dyrt. För att lyckas finns det naturligtvis massor med olika antaganden att ta till för att få fram det ”rätta” svaret. I Japan underlättas sådana kalkyler av att den japanska kärnkraften faktiskt är ganska ineffektiv. Kärnkraft liknar solkraft på så sätt att det handlar om stora fasta investeringskostnader och låga rörliga kostnader när man väl har anläggningen på plats. Det väsentliga för ekonomin är att reaktorn är i drift så stor del av tiden som möjligt. Det normala runt om i världen är att man lyckas hålla igång kärnkraftverken över 90 procent av tiden. Det finns länder som har sämre prestanda. Tråkigt nog är Sverige ett exempel. Men verkligt dåliga kapacitetsfaktorer har man i Japan, ungefär 70 procent.

I Japans fall är det enkelt att se hur regelverket och institutionerna ligger bakom problemet. Kärnkraftverk stängs med jämna mellanrum av för revisioner. Under en revision byts delar av bränslet ut och anläggningen i övrigt kontrolleras. Vid behov genomförs reparationer och uppgraderingar av utrustningen. I Sverige är det naturligt att genomföra revisionerna på sommaren, när vårt elbehov är som lägst. Så även i Finland, men där verkar de av någon anledning vara mycket snabbare på att få jobbet gjort. I andra länder med jämnare efterfrågan över året kan det gå 24 månader mellan revisionerna.

Hur är det i Japan? Jo där jobbar man med lagstadgade revisionsstopp. Efter 13 månader måste reaktorn stoppas alldeles oavsett om det behövs revision eller inte. Sedan 2009 kan det efter speciellt tillstånd istället vara 18 månader som gäller. De fasta stopptiderna gör att revisionerna kan komma tidigare än vad som behövs. Det blir också svårare att planera stoppen rationellt. I Sverige lägger man ut revisionerna efter varandra för att optimera den extra arbetskraft som jobbar under revisionerna och man tar också hänsyn till hur utbudet av el påverkas.

Nästa stora problem i Japan är att de lokala myndigheterna har veto inför varje återstart. Det är det här som ställer till det just nu och gör att man inte får igång de fullt funktionsdugliga reaktorer som för närvarande står stilla. Nu handlar det om politiker som tar hänsyn till uppskrämda lokalopinioner. Men i normalläget är det något annat som driver. Under revisionen kommer massor med tillresta kärnkraftsarbetare. De skapar lokal efterfrågan inom handel, restauranger och hotell. Det finns en stark lokalpolitisk drivkraft att dra ut på driftstoppet och denna möjlighet hårdutnyttjas av de lokala politikerna. Revisionerna blir låånnnggggaaaaa, lokala småhandlare blir glada och de samhällsekonomiska förlusterna gigantiska. En reaktor som står stilla en extra dag kan kosta 10 miljoner kronor.

Nu kan man tycka att elbolagen borde ha jobbat för en förändring av det här upplägget. Det har de säkert gjort. Men det man då ska veta är att elmarknaden i Japan består av ett antal geografiskt uppdelade monopol, som lätt kan skicka ökade kostnader vidare till konsumenterna. Det finns dessutom en tradition av att ha gamla avdankade politiker i styrelserna. Så även om det på pappret handlar om privata företag så finns det en tydlig sammanblandning med den politiska sfären, som gör att ineffektiviten får fortgå.

Japan är i stort behov av en avreglerad elmarknad med mer konkurrens. Kärnkraften bör bedrivas under strikta säkerhetsmässiga normer. Det sker bäst genom nationella myndigheter som fattar beslut på rationella grunder. Nuvarande dubbelkommando med de lokala politikernas löpande inblandning tillför ingenting.

Är man kärnkraftsmotståndare så ska man göra som i Japan. Lägga så många hinder ivägen som möjligt. Skapa ineffektivitet med dåliga regler och institutioner. Sedan kan man hämta hem den tes man hade från början: ”Titta så ineffektiva ni är!”

 SvD1 SvD2 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 DN DN2 SR

När dammet börjar lägga sig ett år efter Fukushima verkar det som att kärnkraften nu återigen är på frammarsch. Nya reaktorer är på gång i allt från Sydkorea till Jordanien. I Indien bygger man framtidens toriumreaktor. I Sverige ser man allt fler kärnkraftspositiva röster. Motståndarna framhäver de stora kostnader som Fukushima-olyckan orsakat. Att få fram tillförlitliga uppgifter om dessa kostnader är ingen lätt sak. En hög uppskattning anger den ekonomiska kostnaden till ett intervall på 490 – 1700 miljarder kronor. Den uppskattningen är dock gjord av Japan Center for Economic Research, som är förespråkare för en kärnkraftsavveckling och alltså har anledning att ge höga siffror. En seriös bedömare av naturkatastrofer är Munich RE. De uppskattar kostnaden för tsunamin och jordbävningen till 1400 miljarder kronor. Den beräkningen exkluderar dock kärnkraftsolyckan. En intressant aspekt på Munich Re:s beräkning är att man uppskattar att endast 19 procent av kostnaden täcks av försäkringar. Det som en påminnelse om att det minsann inte bara är kärnkraft som kan anklagas för att vara underförsäkrad. Vid stora katastrofer är det staten som är det yttersta försäkringsbolaget.

En annan metodik är att se på redan uppkomna kostnader. Den japanska staten la fram en stor tilläggsbudget för budgetåret 2011 (april 2011 – mars 2012). Där anslog man 1000 miljarder kronor till återuppbyggnad, sanering, ekonomisk kompensation för offren och andra åtgärder för att skapa jobb åt de drabbade. I den budgeten är det endast 33 miljarder kronor som är tydligt hänförliga till Fukushima. Till det ska läggas kostnader för de evakuerade, där man inte har separerat kostnaderna för de som evakuerats av tsunamin/jordbävningen respektive Fukushima. I februari var fortfarande 340.000 människor i Japan evakuerade. Av dessa var uppskattningsvis 100.000 evakuerade från Fukushima-området. Så även inom detta delområde av kostnaderna så är kärnkraftsolyckan en mindre del av totalen.

Den stora delen av återuppbyggnaden handlar om att bygga nya vägar, nya byggnader och dra nya elledningar etc. Sådant kostar mycket, men japanerna har hunnit långt med det arbetet under ett år.

En slutsats man kan dra är att utvecklade nationer som drabbas av naturkatastrofer prioriterar liv och hälsa högt. Man är beredd att ta stora ekonomiska kostnader för att undvika människooffer. Naturkatatrofer tenderar därför att bli ekonomiskt kostsamma i den typen av länder. Offer får hjälp av staten och man har mycket infrastruktur som kan skadas och kostar på att bygga upp igen.

Till skillnad mot Tjernobyl släpptes det i Fukushima ut ungefär en tiondel så mycket radioaktivitet, trots att fler reaktorer drabbades. Det som släpptes ut spreds inte heller lika långt som i Tjernobyl, där branden gjorde att partiklar steg högt upp från marken och sedan spreds längre bort. Återflyttning har därför redan kunnat ske till vissa delar av evakueringsområdet.

Hur återflyttningen kommer att genomföras får stora effekter på slutsumman. Evakuering är förknippat med mänskligt lidande och orsakar i sig fysiska och psykiska hälsoproblem. Att ha en för restriktiv syn på återflyttning kan orsaka mer skada än de minimala risker som stålningen kan åstadkomma. Att hitta rätt balans är därför en viktig humanistisk uppgift. En uppgift som inte blir enklare av att kärnkraftsmotståndare haussar upp frågan och agerar ryktesspridare.

SvD SvD2 SvD3 GP

När man mäter kärnkraftsopinionen vill man helst ha långa tidsserier för att se hur frågan har utvecklats historiskt i folks medvetande fram till nu. Problemet är att frågan politiskt förändras med tiden och gamla frågeformuleringar kan kännas dåligt synkade med nuläget. SOM-Institutet hade till exempel tidigare en formulering om att avveckla kärnkraften senast till 2010. Men den formuleringen kan man ju knappast använda nu, så nu är alternativet istället ”avveckla snarast”.

Kärnkraftsmotståndare använder sig av undersökningar där ett snällt mittensvarsalternativ kan tolkas in på deras sida och ja-alternativet formuleras lite skarpare så att färre väljer det. I SOM-undersökningen ser man just det fenomenet i deras nya alternativa frågeformulering. Mäter man på det nya sättet kan man få det till att fler vill avveckla kärnkraften och det är naturligtvis denna tolkning som motståndarna citerar. Men med den gamla formuleringen, som är jämförbar över tid, så ligger avvecklarna i tydligt underläge.

SOM-undersökningen med dess båda formuleringar finns här.

Det finns även andra undersökningar:

KSU har under en lång följd av år undersökt kärnkraftsopinionen. Jämförbarheten långt tillbaka i tiden är svår att bedöma då man också bytt frågeformuleringar. På senare år har man dock samma formuleringar så de senaste trenderna är tydliga. I KSU:s undersökning ser man att de som vill avveckla kärnkraften med politiska beslut steg från 19 procent i augusti 2010 till 24 procent i maj 2011, efter Fukushima. I den senaste undersökningen från i november 2011 ligger motståndet i princip stilla, 23 procent.

United Minds undersökning på uppdrag av SKGS bekräftar att kärnkraftsmotståndet ligger i samma härad: 26 procent anser att det inte ska vara tillåtet att bygga nya reaktorer. Här saknas dock tidsserier så det är svårt att dra slutsatser om Fukushimas inverkan.

GfK:s Samhällsbarometer visar också en klar övervikt för kärnkraftsanhängarna. Men även i detta fall saknas jämförelser över tid.

Om man vill se hur Fukushima fram till nu har påverkat den svenska kärnkraftsopinionen så får man utgå från SOM respektive KSU. Med SOM:s gamla formulering ökade motståndet med 6 procentenheter och med det nya sättet att mäta ökade motståndet med 5 procentenheter. Ser man på KSU så ökade motståndet med 4 procentenheter.

Det rör sig alltså om måttliga framsteg i opinionen för kärnkraftsmotståndarna. Mycket mindre än vad man hade kunnat förvänta sig när katastrofen var som hetast och dominerade nyhetssändningarna för drygt ett år sedan.

Möjligen kan man se en viss tendens till ökad osäkerhet i opinionen. I KSU:s undersökning ökar de tveksamma från 4 till 8 procent och i SOM-undersökningens nya formulering ökar de osäkra/ej svarande från 17 till 21 procent.

SR SR2 SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 GP GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 Dagen MA ArB

Under perfekta ökenförhållanden har Indien nu färdigställt världens hittills största solenergianläggning. I Guarat har man nu en solpark som kan producera 605 MW under goda förhållanden. Det finns bloggare som verkar tro att solen skiner dygnet runt i Indien. Ser man på faktiska produktionssiffror från de senaste månaderna så framgår det att man har en verkningsgrad på 18 procent mätt över dygnet. Anläggningen kan därför inte försörja 100.000 – 200.000 amerikanska villor utan 18.000-36.000 dito, förutsatt att man har tillgång till balanseringskraft.

Skalar man upp den produktionsdata som finns hittills så kommer anläggningen att kunna leverera 0,95 TWh per år. Det kan jämföras med de 13,6 TWh man räknar med att få från den reaktor som just nu byggs i Finland. Världens största solenergianläggning är alltså en fjortondel så stor som en ny reaktor. I Indien fortsätter att satsa på solenergi. Men de satsningarna bleknar vid en jämförelse med kärnkraftssatsningarna. För närvarande byggs 7 nya reaktorer och man planerar för ytterligare minst 16.

Kostnaden för solanläggningen uppges ha blivit 90 miljarder rupiees, det skulle i så fall motsvara 11,5 miljarder kronor. Om det stämmer så är det ett positivt tecken på att kostnaderna har gått ner, jämfört exempelvis med den här anläggningen i Marocko. Men det är ändå inte billigt. Jämfört med den finska reaktorn (50 miljarder kronor) är det en investeringskostnad per terawattimme som är 230 procent högre. Och då talar vi om ett reaktorbygge som var den första i sin serie och som har drabbats av stora fördyringar. Nummer två i serien byggs i Frankrike och beräknas bli 6 miljarder billigare. Jämfört med den är solanläggningen 270 procent högre. Nummer tre och fyra byggs i Kina och blir ännu billigare, jämfört med dem blir solanläggningen 530 procent dyrare att bygga per terawattimme.

Solenergi och kärnkraft påminner om varandra eftersom de är dyra att bygga, men de rörliga kostnaderna är låga. Hur det kommer att se ut för solenergin, vet vi inte riktigt eftersom det är ny teknik. Hur mycket skötsel och service kommer att behövas för att hålla anläggningen i trim? Anläggningen har byggts till största delen med privat kapital. Det som gör att investerarna kan räkna hem kalkylen är att man har fått garantier från delstaten att de kommer att köpa all elektricitet till det facila priset av 15 rupiees per KWh, vilket motsvarar 1,92 kronor. Det är ett bra pris med tanke på att det man får för pengarna är en ojämn elström. En jämförelse är att det svenska spotpriset under de senaste fem åren legat på i genomsnitt 43 öre per KWh.

SvD1 SvD2 SvD3 GP1 GP2 GP3 SR SR2 Ex

Att snacka går ju och att lova för framtiden är det många som gör. Men det som räknas i slutänden är faktiska handlingar och resultat. Kommersiell kärnkraft startade 1951. Lättillgänglig historisk produktionsstatistik finns i BP:s sammanställning för perioden 1965-2010. För världen som helhet har kärnkraften under den perioden producerat 69.600 TWh elektricitet. Vad har det inneburit i form av sänkta koldioxidutsläpp? Självklart beror det på många antaganden, men auktoritativa IEA har beräknat kärnkraftens koldioxidsänkande effekter. För 2009 räknar man med att utsläppen hade varit 2,1 Gton högre utan kärnkraft, med hänsyn tagen till den aktuella energimixen av gas och kol i världens elproduktion (se World Energy Outlook 2011, sid 462, ej gratis). Varje terawattimme kärnkraft skulle med den beräkningen spara 780.000 ton koldioxid. Om vi antar att samma förhållande även gällt historiskt (ett försiktigt antagande, då det säkert var mer kol än gas i den tidigare energimixen)  så har kärnkraften hittills sparat in 54.000.000.000 ton koldioxid. Det är lika mycket som alla koldioxidutsläpp i Japan eller Ryssland under motsvarande period.

Att göra motsvarande beräkning för vindkraften är inte lika lätt. Den mesta statistik man hittar handlar om installerad kapacitet, medan faktiska produktionssiffror är sällsyntare. I World Energy Outlook framgår att produktionen 1990 var obetydliga 4 TWh globalt och man på senare år expanderat till 273 TWh 2009. Om vi antar en linjär utveckling under den perioden så får man ihop 2770 TWh ackumulerat. Det är helt säkert en grov överskattning eftersom utvecklingen inte varit linjär, utan ökat mest på senare år. Den grova överskattningen kan generöst kvittas mot eventuell produktion före 1990. För att få siffrorna jämförbara med kärnkraften behövs en uppskattning av produktionen 2010. WWEA menar att den installerade kapaciteten det året gick upp med 24 procent, vilket skulle tyda på en produktion om 336 TWh. Den ackumulerade vindkraftselen över tid skulle då hamna på 3100 TWh.

Om vi antar att vindkraft spar in lika mycket koldioxid som kärnkraft (i själva verket spar den in något mindre enligt Vattenfalls livscykelanalyser) så ger vår för vindkraften snälla beräkning en ackumulerad inbesparing hittills på 2.400.000.000 ton koldioxid. Det är inte så pjåkigt men kärnkraften har levererat 22 gånger så mycket miljönytta. Vindkraftens koldioxidbesparing är jämförbar med de ackumulerade utsläppen från Algeriet under perioden 1965-2010.

Nu består världen av fler länder än Japan och Algeriet, så det behövs mycket mer utsläppsfri energi än vad vi har skaffat oss hittills. Vindkraft expanderar och har mer att ge, men utan en global utbyggnad av kärnkraften kan uppgiften inte lösas.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 SR SR2 Ex SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP GP2 GP3

I en internationell analys av koldioxidsänkningar får Sverige beröm för sin strategi. Det är Breakthrough Institute som är en liberal (dvs demokratisk) tankesmedja i Kalifornien som har analyserats OECD-ländernas koldioxidintensitet under perioden 1971 till 2006.

Under den tidsperioden har de flesta av de undersökta länderna lyckats minska koldioxidintensiteten. Det vill säga koldioxiden har ökat i mindre takt än ekonomin. Men den årliga minskningen av koldioxidintensiteten är långt ifrån tillräcklig. I genomsnitt har den legat på 1,5 procent, medan den framöver borde ligga på 4 procent för att undvika riskerna med växthuseffekten. I den historiska analysen är det några länder som har lyckats relativt bra. Sverige toppar listan med en årlig minskningstakt på 3,6 procent. Övriga länder med hyffsade resultat är Irland, Storbritannien, Frankrike och Belgien.

Men minskningen i koldioxidintensitet kan ske på olika sätt. I Irland och Storbritannien har förbättringen främst varit ett resultat av minskad energiintensitet i ekonomin. Det låter ju bra och för tankarna till minskat slöseri och tilläggsisolerade hus. Men det det handlar om i praktiken är att man har genomgått en snabb tjänstefiering av sina ekonomier. Branschförskjutningen har minskat industrins tyngd och utsläppen blir då mindre i förhållande till ekonomin. Den här strategin menar Breakthrough Institute inte är en replikerbar strategi för världen som helhet. Den leder ju bara till att vissa länder flyttar sina koldioxidutsläpp till andra länder och importerar mer varor därifrån.

Sverige, Frankrike och delvis Belgien framhävs däremot som föregångsexempel. I dessa länder har koldioxidminskningarna i högre grad drivits av en massiv utbyggnad av rena energikällor. I praktiken har det för dessa tre länder handlat om kärnkraft. Men Breakthrough Institute menar att även andra energikällor kan fungera i framtiden. Det viktiga, enligt institutet, är att energiproduktionen ställs om genom en tydlig statlig strategi. Laissez-faire inom energipolitiken är inget som detta demokratiska institut ger mycket för.

Även Washington Posts blog har uppmärksammat frågan.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 GP1 GP2 SvD SvD2 SvD3 SvD4

Det är bra att regeringen i en utredning har kommit fram till att kärnkraften inte är subventionerad. Man hade kunnat gå längre och erkänna att kärnkraften är negativt särbehandlad. Genom effektskatten tas en extra skatt ut på kärnkraft på 4 miljarder kronor som inte motiveras av något miljöskäl. Effektskatten finns inte i vårt grannland Finland, vilket är ett stort hinder för den som skulle vilja bygga en ny reaktor på vår sida av Bottenviken.

Men kärnkraftsmotståndarna fortsätter sitt race om att det finns en indirekt subvention genom att kärnkraftsbolagen inte fullt ut ansvarar för kostnaderna vid en eventuell olycka. De har fel. Riksdagen har fattat beslut om att ansvaret vid olyckor ska vara obegränsat, denna lag träder i kraft när den internationella Pariskonventionen har ratificerats. Från och med då kommer skadeståndsansvaret att vara obegränsat. Redan idag gäller att ansvaret är strikt. Det vill säga ägaren måste stå för skador, även om man inte själv är orsaken till skadorna. Här behandlas kärnkraften likadant som vattenkraften. Sedan 1997 gäller ett obegränsat och strikt skadeståndsansvar vid dammolyckor. Krigshandlingar är undantagna, men inte sabotage. Så om någon vettvilling spränger en damm så är det dammägaren som får betala för skadorna för de stackare som bor nedströms.

Det är intressant att se hur liberala debattörer ibland lockas med i berättelsen om den subventionerade kärnkraften. Men det bygger på att man är oexakt i beskrivningen av systemet. Det är några detaljer man behöver hålla ordning på:

1) Obegränsat ansvar kan ses som en liberal princip. Den skyldige får betala skador som uppstått av den egna verksamheten. Detta är beslutat av Riksdagen.

2) Strikt ansvar är ett avsteg från liberala principer. Man kan bli skyldig att betala inte bara för egna utan även för andras fel. Avsteget motiveras av att det skapar starka drivkrafter för ägaren att bygga säkerhetssystem som hindrar även andras fel. Helt säkert är det en rimlig bedömning av lagstiftaren, men ändock moraliskt märkligt.

3) Det obegränsade ansvaret gäller för ägaren inte ägarens ägare. Det här skiljer inte kärnkraft från någon annan verksamhet. Det är bara det aktuella aktiebolaget som är skadeståndsskyldigt och inte ägarna till aktiebolaget. Här vill självklart kärnkraftsmotståndarna hitta vägar att komma åt de ”rika” ägarna och tvinga dem att ta ansvar för sina innehav av kärnkraftsbolag. Populistiskt säkert tilltalande, men för liberaler en farlig väg. Om den här typen av ansvarsförflyttning tillåts för en verksamhet, varför inte också i andra fall? Vad skulle hända om ett reaktorbolag börsnoterades? I förlängningen hotas den viktiga institutionen aktiebolag, som kommit till just för att ägare inte ska vara skyldiga för mer än vad de investerat i bolaget.

4) Försäkringsskyldigheten är också den ett avsteg från en liberal princip. Anledningen till detta avsteg är att politikerna har velat försäkra sig om att det finns några pengar att hämta från den skadeståndsskyldige. Försäkringsskyldighet är ovanligt, men det förekommer som ett statligt ingrepp ibland. Som jämförelse kan nämnas att det för dammar inte finns någon försäkringsskyldighet. I det här fallet särbehandlas alltså kärnkraften negativt. I och med den nya Pariskonventionen höjs beloppet på försäkringsskyldigheten till 12 miljarder kronor. Det är ett garanterat minsta belopp som finns att tillgå. Därutöver finns tillgångar i bolagen och det man kan få ut på andra försäkringar.

5) Försäkringsskyldighetens begränsning. Om staten lägger på ett försäkringskrav, så är det rimligt att detta krav ges en begränsning. Annars blir försäkringen omöjlig att få fram och verksamheten blir omöjlig. Även om en händelse har en extremt låg sannolikhet, så kan inget försäkringsbolag ta på sig en risk som är oändligt stor. Det är därför som det alltid finns begränsningar i försäkringar.

En försäkringsskyldighet som många kommit i kontakt med är trafikförsäkringen. Bilägare är skyldiga att ha trafikförsäkring för att täcka skador som kan uppstå på andra i trafiken. Det är ett statligt ingrepp som är till för att vi ska känna oss säkra på att vi blir ersatta om vi råkar ut för att någon annan krockar med oss. Vi får då ersättning från den skyldiges försäkring. Man skulle kunna använda argumentet att om bilägare tvingas ha trafikförsäkring så borde även kärnkraftsbolag tvingas ha sin försäkring. Detta analogiresonemang är farligt eftersom det skulle kunna användas på många områden och vi till slut skulle tvingas ha försäkringar för de mest skilda verksamheter.

Det intressanta med trafikförsäkringsexemplet är att försäkringsskyldigheten är begränsad. I trafikskadelagen finns det ett maxbelopp på 300 miljoner kronor, mer ersättning än så kan inte utgå. Det är ett högt belopp, men det har förekommit tunnelolyckor med mycket större skador än så. Utan ett maxbelopp skulle försäkringsmarknaden för fordon inte fungera.

Kärnkraften är inte positivt särbehandlad. Vilken jämförelse man än gör kommer andra farligare verksamheter billigare undan.

SR HD DB DN DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 GP1 GP2

Vi har alltså ett Tyskland som planerar för en energiomställning som kan få stora negativa effekter både för ekonomin och för miljön. Nedlagd kärnkraft ges prioritet och man slår på trumman för satsningar på alternativ energi. Problemet är att det som samtidigt sker är att man bygger 22 nya kolkraftverk och i slutändan kan vi sitta där med ökade koldioxidutsläpp från Tyskland.

I andra länder tänker man på ett helt annat sätt. I Storbritannien har Committee on Climate Change tagit fram en rapport om hur man ska kunna reducera växthusutsläppen med 80 procent fram till 2050. CCC är ett rådgivande organ till den brittiska regeringen. I rapporten är man relativt optimistisk om att klimatanpassningen kan ske till rimliga kostnader. Det förutsätter dock att man har tilltro till de tekniska lösningar som finns och kan utvecklas under tidsperioden. I den framtida energimixen räknar man med att kärnkraft ska stå för 40 procent av elproduktionen, det som tyskarna vill ta bort helt.

En annan intressant skillnad mellan länderna är synen på elkonsumtionens storlek. I Tyskland planerar man att minska elkonsumtionen med 10 procent fram till 2020 och fortsätta att minska därefter. Att denna minskning ska ske samtidigt som man gör stora utbyggnader av transmissionsnäten är intressant. Den mer utspridda produktionen i vind- och solkraftverk och de stora svängningar man kan förvänta sig i produktionen ökar behovet av nät. Om dessa nya större och dyrare nät samtidigt ska serva en mindre elkonsumtion så ökar distributionskostnaderna dramatiskt. Det är en dold kostnad för sol och vind som inte räknas in när man kalkylerar för sådana anläggningar.

I den brittiska rapporten räknar man tvärtemot med en ökning av elkonsumtionen med cirka 35 procent fram till 2030, se diagrammet ovan. Ökningen handlar dels om en realistisk framskrivning, med ökat välstånd tenderar vi att använda mer el. Men framförallt är den ökade elanvändningen en viktig del i strategin att få ner utsläppen. För att minska utsläppen i viktiga sektorer krävs åtgärder som drar el. Elfordon, järnvägssatsningar, elektrifiering av industrin, värmepumpar i bostäderna och minskad gasanvändning är alla åtgärder som driver på för ökat behov av elektricitet. Självklart finns möjligheter till energieffektiviseringar, men på totalen kommer ändå elbehovet att öka.

Det viktiga är då att elen som produceras är ren. Förutom den stora brittiska  kärnkraftssatsningen (som innebär en tredubbling jämfört med idag) behövs också stora satsningar på vind, sol och koldioxidlagring. Med den här mixen av åtgärder kan kostnaderna begränsas till 1-2 procent av BNP 2050. Enligt rapporten kan man ligga nära den lägre delen av intervallet.

Om teknologin inte utvecklas som beräknat kan kostnaden bli högre, exempelvis om man inte lycka få till koldioxidlagringen. Desto viktigare att inte välja bort de delar av receptet där vi redan har tekniken på plats.

Vad gäller kostnaden för de olika utsläppsfria energislagen så är kärnkraft billigast enligt rapporten. Vindenergi från land anser man vara på väg att bli nästan lika billig som kärnkraften. Men båda behövs om man ska kunna nå det ambitiösa målet.

Vi har alltså ett land som har lyckats skaffa sig en miljöimage genom sin kärnkraftsnedläggning, men som samtidigt i det tysta planerar för ökade koldioxidutsläpp. Och sedan har vi ett land som genom en positiv syn på tekniken planerar för kraftigt minskade utsläpp till rimliga kostnader. En framkomlig väg som kan lyckas. Vilken väg väljer vi i Sverige?

I Svenska Dagbladet kunde man i påskhelgen läsa ett entusiastiskt reportage från energiomvandlingens Tyskland:

”Istället ska vindkraften – till havs och till land – inom tio år svara för 25 procent av Tysklands installerade kraftverkskapacitet. Solkraft står för nästan lika mycket”.

Det här låter fantastiskt. På kort tid ska man alltså komma upp i nästan 50 procent från dessa energikällor. Lite senare i artikeln nämns dock att den tyska regeringens energimål handlar om att komma från dagens 20 procent till 35 procent av elförsörjningen från förnybara energikällor. Dessa 35 procent är ju lägre än de nästan 50 som det först talades om och då räknas ändå allt förnybart in (även biobränslen). Förklaringen till denna synbara motstridighet är att man i ena stunden talar om installerad kapacitet och i andra sammanhang om producerad elektricitet. Just för sol och vind har det en stor betydelse vilket sätt att räkna man använder. Dessa kraftverk står nämligen stilla stora delar av dygnet och producerar mycket mindre el än vad deras kapacitet är under perfekta förhållanden. Att använda kapacitetssiffror för dessa energiformer är därför en missvisande mätmetod som man bör undvika. Men som man naturligtvis drar fram om man vill framhäva och dramatisera utbyggnadens omfattning.

Samma typ av förvillning förekommer i Christian Azars entusiastiska solkraftsartikel på DN-debatt. Han nämner visserligen att kärnkraftverk får ut mellan 3 och 7 gånger så mycket ström för samma installerade kapacitet som sol- och vindkraftverk. Men trots detta slänger han sig främst med de missvisande kapacitetssiffrorna istället för att se på mer objektiva jämförelser om faktiskt producerad el. Om solkraftskapaciteten ökade med 21 GW i Europa förra året, så räcker det inte för att kompensera för den nedskalade kärnkraften på 6 GW, eftersom dessa 6 GW i praktiken producerar mer el.

Solkraften är en bra energikälla och man kan verkligen hoppas att den också blir billigare. Men poängen med solkraften är ju att den ska sänka koldioxidutsläppen och det kan den göra om man använder den för att minska på fossilkraften. Den tyska politiken just nu handlar dock om att först och främst lägga ner kärnkraften. All eventuell sol och vind kommer att gå åt till att kompensera för det bortfallet och klimatpolitiken har därmed i praktiken satts ur spel.

I de tyska planerna kan man svart på vitt läsa att man nu genomför en snabbutbyggnad av den fossila kraftverkskapaciteten. Dels finns det ett antal redan pågående byggen av gas- och kolkraftverk. Dessa ska bli färdiga till 2013 och ge 10 GW i ny kapacitet. Därutöver planerar man för ytterligare 10 GW nya gas- och kolkraftverk fram till 2020. Här har vi alltså en massiv utbyggnad av fossilkraften som pågår i det tysta. när läste man senast en artikel om dessa 22 nya kolkraftverk i svensk press?

Exemplen ovan har handlat om elektricitet. Om man vidgar perspektivet till all energi sammantaget så blir bilden för Tyskland ännu mindre rosenskimrande. Som Cornucopia påpekar är det tyska beroendet av fossila energikällor massivt, endast 2 procent kommer från sol, vind och vatten. Lägger man till biobränslen och sopförbränning så kommer man upp till 11 procent förnybar energi. Dessa elva procent vill den tyska regeringen pressa upp till 18 procent 2020. Som jämförelse ligger vi i Sverige redan på över 40 procent förnybart.

Sammantaget står vi inför en situation där Tyskland i praktiken har prioriterat ner klimatfrågan. Konrad Kleinknecht vid Universitetet i Mainz menar i en analys att Tyskland kommer att öka koldioxidutsläppen som ett resultat av den nya energipolitiken och att man blir det land i Europa som får de högsta koldioxidutsläppen per capita. Är det detta land som är miljörörelsens hopp?

GP DI

Efter Fukushima har Japan successivt stängt av sina kärnkraftverk. För närvarande är bara en reaktor i bruk och den planeras att stängas av i maj. Huruvida väl fungerade och testade reaktorer kan börja komma igång igen är fortfarande osäkert. Panikkänslor och politiska låsningar har hittills försenat återstarten. Effekten är tydlig på koldioxidutsläppen. Tsunamin orsakade stor förödelse, infrastruktur slogs ut och en industriproduktionen minskade. Energiproduktionen minskade och BNP föll. Hade det varit en vanlig konjunkturell kris så hade koldioxidutsläppen följt med ner. Så blev inte fallet. Stängda kärnkraftverk ökade behovet av fossila bränslen och importen av olja tog fart. I november 2011 beräknar man att koldioxidutsläppen hade ökat med 3,8 procent jämfört med motsvarande situation ett år tidigare.

Ökade utsläpp samtidigt som ekonomin och energianvändningen minskar, innebär en ökad koldioxidintensitet. Breakthrough Institute har beräknat att koldioxidintensiteten i Japans energiutbud har ökat med 7,6 procent. Det innebär en latent koldioxidbomb som briserar när ekonomin så småningom återhämtar sig. I utgångsläget släppte japanerna per capita ut ungefär lika mycket koldioxid som danskarna, vilket som en jämförelse är nästan dubbelt så mycket som vi svenskar släpper ut. Men nu tar de japanska utsläppen fart ännu mer.

The Institute of Energy Economics i Japan har beräknat två scenarier för vad som kommer att hända under 2012. Beräkningarna gäller för Japans räkenskapsår som sträcker sig från april 2012 till mars 2013. Om reaktorerna successivt börjar sättas igång under sommaren (som är den tid man använder mest el i Japan) så kommer ekonomin att växa med 1,9 procent och utsläppen minskar med 5,3 procent. Men om reaktorerna inte startas så kommer resultatet att bli nolltillväxt (+0,1 procent) och utsläppen ökar med 5,5 procent.

Skillnaden mellan de två scenarierna är 123 miljoner ton koldioxid. Det motsvarar två hela Sverige i utsläpp. Att få tillbaka Japan på kärnkraftsspåret är helt avgörande för att vi ska kunna hantera den globala klimatfrågan.

SR DN DN2 GP GP2

Det är intressant att se hur vi i Sverige inte märker av någon negativ kärnkraftsopinion ett år efter Fukushima. Indirekt påverkas vi dock av att koldioxidutsläppen ökar i länder som råkat ut för panikreaktioner. Vad kan sägas om hälsoeffekterna ett år efter olyckan? En jämförelsepunkt är Tjernobyl. I Tjernobyl fick 134 räddningsarbetare så höga doser att de råkade ut för akut strålsjuka. Av dessa avled 28 strax därefter. Bland de övriga som överlevde har 20 dött långt senare. En del av dödsfallen har varit naturliga och en del kan bero på radiaktiviteten.

I den omgivande befolkningen har man kunnat belägga 6000 fall av sköldkörtelcancer som kopplas till radiaktiviteten. Denna cancerform påverkade barn som var små i samband med olyckan. Kedjan som ledde till cancer var att barnen under en lång tid drack mjölk som producerats lokalt. I mjölken ackumulerades radioaktivt jod som korna fick via gräset. Denna länk möjliggjordes av ett politiskt system som hindrade fri informationsspridning. Som tur var är cancerformen lättbehandlad och endast 15 av barnen dog.

Förutom dessa cirka 65 dödsfall finns det inga fler som kan kopplas till radioaktivitet från Tjernobyl.

Hur ser då motsvarande situation ut i Fukushima? Trots att fler reaktorer berördes så blev det radioaktiva utsläppet klart mindre än i Tjernobyl. En anledning är att man hade reaktorinneslutningar, en annan att förloppet var långsammare. Skyddet för arbetarna gavs prioritet. Tre personer dog av sjävla tsunamin och hade med andra ord inget att göra med kärnkraftsolyckan. Sex arbetare fick doser över gränsvärdet, men ingen av dem drabbades av akut strålsjuka och troligen kommer de inte att få några symptom på lång sikt heller.

Vad gäller ackumulering av radioaktivitet via maten finns inget som tyder på att Sovjetunionens policymisstag upprepas. Resultatet är alltså noll dödsfall till följd av radioaktivitet och troligen är det en siffra som kommer att stå sig.

Kritiker till den här beskrivningen brukar hänvisa till teoretiska beräkningar av radioaktivitetens påverkan på den allmänna dödligheten. Vi utsätts hela tiden för bakgrundsstrålning och om den ökar så ökar cancerrisken. Den här typen av beräkningar kan göras men de blir omöjliga att i efterhand belägga. En sådan beräkning för Fukushima talar om 100 extra dödsfall i cancer på lång sikt. Anledningen till att dessa hundra fall aldrig kommer att upptäckas är att cancerdödsfall är så vanliga i normaltillståndet. I Japan är utgångsläget att 4 av 10 människor dör av cancer. Det är inget konstigt utan är det normala förloppet att vi som lever tyvärr till slut dör av något. De allra flesta som dör av cancer gör det som tur var vid en mycket hög ålder. I det berörda området talar vi om 10 miljoner ”normala” cancerdödsfall och om dessa 10 miljoner ökar med hundra så kommer det aldrig att kunna detekteras, hur förfinade epidemologiska studier man än använder. Samtidigt visar dessa siffror tydligt hur ointressant dessa 100 är i förhållande till de 10 miljonerna.

För alla praktiska syften kan man med andra ord avskriva radioaktiviteten som ett hälsoproblem efter Fukushima. Självklart under förutsättningar att Japan fortsätter med sitt ambitiösa arbete att förebygga riskerna med radioaktiviteten.

Här uppstår dock ett annat problem som kräver en svår avvägning. Erfarenheterna från Tjernobyl och det man ser hittills i Fukushima är att evakueringen orsakar omfattande psykologiska problem. Evakueringszonen är för närvarande 20 km i söder och 30 km i norr. Från detta område har människor tvingats lämna sina hem, skiljts från vänner och familj och dessutom ofta förlorat jobbet. Den här typen av psykologiska effekter kan ha stor påverkan också på den fysiska hälsan. I Tjernobyl och även i Japan finns en risk att beslutsfattare vill visa handlingskraft genom att upprätthålla för strikta evakueringsregler. Det kan med andra ord vara så att den hälsoförbättring man får av att få flytta hem kan vara större än den minimalt ökade risk man får av ökad radiaktivitet.

Tidigare inlägg om hälsoeffekter 

DN DN2 GP

Den svenska miljörörelsen dundrar nu mot att regeringen och energiminister Anna-Karin Hatt saboterar Danmarks arbete med att ta fram ett energibesparingsdirektiv i EU. Hyllandet av Danmark är ett återkommande tema i den svenska miljörörelsen. Det här har antagligen historiska rötter med tanke på vilken roll Danmark spelade i avvecklingen av Barsebäck och också på den i Danmark påtagligt synliga satsningen på vindkraft, som ger landet en bra image i miljörörelsen.

Det Danmark nu försöker sig på är att på europeisk nivå införa energibesparingskrav som utgör en onödig dubbelstyrning av klimatpolitiken. Det viktiga är ju utsläppen. Utsläppen ska kosta och gör det antingen genom koldioxidskatt eller utsläppsrätter. Om det kostar att släppa ut koldioxid så kommer ekonomiska aktörer att reagera på en sådan prissignal. En del av reaktionen kan handla om energieffektivisering, men det kan också handla om att förbättra energimixen så att mindre släpps ut i produktionen av energi. Är klimatmålen rimligt satta så kommer priserna att driva fram just den energieffektivisering som är rationell och detta rationella kommer att se olika ut i olika länder och i olika branscher.

En del i detta onödiga extramål handlar om att införa obligatoriska krav på minskad totalkonsumtion i respektive land. I det utkast som diskuterades i Europaparlamentet hade man siffersatt förslag på sådana krav för de olika länderna. Det var intressant att se hur kraven varierade. Sverige föreslogs få det högsta kravet, vi skulle tvingas minska vår energianvändning med 26 procent fram till 2020. Ordförandelandet Danmark däremot föreslogs få ett av de lindrigaste kraven, man skulle endast tvingas spara 4 procent. Det här förhandlingsbudet betraktas av insatta som fullständigt orealistiskt, det skulle innebära en snabbavveckling av den svenska industrin. Men även om förslaget är orealistiskt så är profilen intressant, Sverige ska sättas dit och Danmark klara sig oskinnat.

Det andra mer levande hotet handlar om att Danmark vill införa ett obligatoriskt kvotpliktssystem för hela Europa. Ett kvotpliktssystem innebär att man lägger krav på eldistributörerna att se till att deras elkunder genomför energibesparingar på 1,5 procent per år. Energimyndigheten har kommit fram till att systemet inte är kostnadseffektivt i jämförelse med andra styrmedel. Kostnaden beräknas till 10 miljarder kronor per år. I motsats till Danmark har vi en omfattande industrisektor som förbrukar mycket energi. Företagen gör mycket för att bli mer energieffektiva. Samtidigt vill de kunna använda effektiviseringsvinsterna till att öka sin produktion. Fler gruvor eller nya masugnar kan bidra till en förbättrad global energihushållning, eftersom vi i Sverige har bättre processer än i andra länder. Men vår inhemska energiförbrukning kan behöva öka i en sådan utveckling.

Det som spelar roll är om energin som används är utsläppsfri eller inte och här vinner vi mot Danmark med hästlängder. Vindkraften är synlig och profilerad i Danmark, men om man ser på den faktiska energimixen så är bilden inte lika rosenröd. I Danmark kommer 78 procent av energin från olja, naturgas eller kol, det är detta som utgör bulken i deras energimix. I Sverige kommer endast 37 procent av energin från fossila bränslen. Vi har helt enkelt mycket mer utsläppsfri energi och då blir energibesparingskrav inte lika akuta och kan till och med bli kontraproduktiva. Får Danmark igenom sina förslag så kommer de att i framtiden behöva köpa sitt stål från länder som tagit fram produkterna med fossila bränslen istället för våra mer miljövänliga produkter.

När man synar korten är Danmark knappast något klimatföredöme. De gör av med mindre energi, men det är för att man inte har vår typ av energiintensiv industri. Man gör reklam för sin vind, men talar tyst om sitt stora fossilberoende. Man tillsätter en klimatminister och ägnar sig mycket åt profilering, men fakta visar hur långt man har kvar att gå.

I Sverige fortsätter den naiva hyllningen av Danmark. Nyligen har man lagt fram ett mål att öka andelen förnyelsebar energi från 20 till 35 procent fram till 2020. Om denna plan skulle lyckas så har de fortfarande 65 procent kvar i icke förnyelsebart och i Danmark handlar det om fossila bränslen. Sverige har redan idag en förnyelsebar energiproduktion på 35 procent och lägger man till den utsläppsfria kärnkraften så är vi uppe 63 procent.

PS I Germanwatch Climate Change Performance Index kommer Danmark på 9:e plats medan vi är bästa landet. I Yale Universitys Environmental Performance Index ligger vi på 9:e plats och Danmark på 21:a DS

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 Ex SvD TV4 ÖC SR GP GP2 SO

Nu kommer ännu en vetenskaplig artikel som visar hur viktig ekonomin är för miljöengagemanget. Det är forskare vid Connecticutuniversitetet som visar att det är den ekonomiska recessionen som ligger bakom det minskade stödet för klimatfrågan. I en tidigare rapport kunde Kahn och Kotchen visa hur tilltron till klimatproblemet minskade som snabbast i de amerikanska delstater där arbetslösheten steg snabbast. I den nya studien dras samma slutsats.

Forskarna tillbakavisar dessutom teorin att tillbakagången skulle bero på media eller en framgångsrik motoffensiv från klimatskeptiska organisationer. Sett över en längre tidsperiod har mediebilden (se diagram) böljat fram och tillbaka och inte visat någon samvariation med opinionen. De ekonomiska sambanden är å andra sidan tydligare. Även i nedgången efter IT-bubblan minskade klimatengagemanget för att sedan vända upp igen i den ekonomiska uppgången.

För klimatskeptiker så kan naturligtvis budskapet vara svårsmält. De vill gärna tro att det är den egna framgångsrika opinionsbildningen i kölvattnet efter Climategate som förklarar opinionsförändringen. Det som dock framgår av undersökningen är att opinionen försvagades redan innan Climategate, mer synkat med den ekonomiska nedgången.

Det är intressant att notera att många inom miljörörelsen har snöat in på tillväxtkritik. Om tillväxten motarbetas och den ekonomiska krisen därmed permanentas, då har vi att se fram emot ett minskat miljöengagemang. Tillväxtkritiken är med andra ord kontraproduktiv om man vill få fram en bred opinion för att prioritera miljöfrågorna.

SMB GP

Den finländska regeringen har nu till slut gett klartecken till uranbrytning. Det är gruvföretaget Talvivaara som har ansökt om att få utvinna det uran som uppstår som en biprodukt vid deras redan existerande gruva för nickel och zink. Att ta till vara uranet är närmast en självklarhet när man ändå bryter malmen. Hålet i marken blir varken större eller mindre än det annars skulle ha varit. Talvivaara räknar med att producera 300 – 350 ton uran per år. Det här motsvarar cirka 75 procent av Finlands nuvarande urankonsumtion. Eftersom Finland inte har någon egen upparbetning så kommer uranet att exporteras. Men mängden är ändå intressant mot bakgrund av den oro som ibland förekommer om peak uran. Om man kan få fram så mycket uran bara från en gruvas biprodukter så ska man nog inte vara så orolig för urantillgången.

Efter regeringens godkännande återstår visserligen en del miljötillstånd, men till skillnad mot i Sverige går den processen snabbt och företaget räknar med att komma igång med produktionen redan i år.

Motståndarna mot uranbrytning försöker använda alla argument man kan hitta på. Men om man betraktar modern uranbrytning så har den inte större miljöpåverkan än annan gruvbrytning. Särskilt gäller det naturligtvis i länder med hård kontroll som Finland och Sverige. I det just aktuella exemplet har den finska strålskyddsmyndigheten kommit fram till att strålningsriskerna snarare minskar eftersom man kommer att ta tillvara uran som annars hade blivit en avfallsprodukt.

SMB ÖP GP DN SO

Bra ledarskap handlar om att kunna delegera. Ett gemensamt mål formuleras och kommuniceras. Medarbetarna ges stora frihetsgrader att uppnå målet. Dåligt ledarskap får man om det första målet kompletteras med andra motstidiga mål. Om man inte litar på medarbetarna utan i detalj kommer med instruktioner och bivillkor för hur arbetet ska genomföras. Europaparlamentets industriutskott visar just nu osedvanligt dåligt ledarskap i behandlingen av energieffektiviseringsdirektivet.

Energieffektivisering låter bra. Vem kan vara emot det? Så verkar EU-politikerna ha tänkt när man nu föreslår bindande krav på medlemsländerna att minska sin totala energikonsumtion. Fram till 2020 vill man exempelvis att Sverige ska minska sin energikonsumtion med 26 procent, se diagrammet som anger energiminskningskravet. Som vanligt är det tänkt att just Sverige ska gå snabbast fram jämfört med andra länder. Ordförandelandet Danmark nöjer sig med en minskning på ynka 4 procent. Där försvann den miljöglorian från det landet och den klimatministern.

Det råder viss oklarhet om siffrorna i diagrammet kom med i utskottets beslut. Hur det än är med den saken så utgör de krav som diskuterats ett reellt hot inför de förhandlingar som nu vidtar i rådet.

Energieffektivisering är bra. Men effekten blir inte alltid vad politiker hoppas. Mindre energiåtgång ger ekonomiska vinster. Dessa ekonomiska vinster används för något, bland annat ny energikonsumtion. Man byter från glödlampor till lågenergilampor. Elräkningen blir billigare. Man kostar då på sig fler lampor och ett ljusare hem. Energieffektivisering sker hela tiden eftersom det är tekniskt möjligt och ekonomiskt eftersträvansvärt. Huruvida besparingarna leder till en besparing på den totala energikonsumtionen är i högsta grad osäkert. Det är inget man kan räkna hem, definitivt inte på en så aggregerad nivå som en hel nation.

Och egentligen spelar det ingen roll. Det väsentliga målet är att få ner utsläppen. Här finns mål och politiska verktyg som leder till målet (koldioxidskatt, utsläppsrätter etc). Det borde räcka med det. Marknadens aktörer kommer att hitta en mix mellan energieffektivisering och utsläppssnålare energiproduktion för att nå det övergripande målet. Det behövs inga separata mål på de två senare punkterna. I själva verket är det helt bortkastat. Konjunkturinstitutet har gjort en konsekvensanalys av vårt nuvarande inhemska (icke-bindande) energibesparingsmål på 20 procent. Man kom fram till att konstruktionen med ett extra onödigt extramål fördyrade klimatpolitiken med 3 miljarder kronor per år. Hur det nya EU-förslaget slår vet vi inte, men det lär bli avsevärt dyrare eftersom det är fråga om en större sänkning och att det bara återstår 8 år för att uppnå målet.

Varenda extra kostnad är väsentlig. Klimatpolitiken är redan satt under hård press och det är svårt som det är att få befolkningen med på vagnen. Inte med på vagnen att göra något, men på att göra något som kostar pengar i den egna plånboken. I ett sådant läge har ingen ansvarsfull beslutsfattare råd med extrakostnader som inte ger någon ytterligare minskning av utsläppen. Går EU-förslaget igenom är det att bädda för ett bakslag i klimatarbetet.

Det är till och med så att förslaget kan leda till ökade utsläpp. Anledningen är att man i detaljerna har byggt in en trojansk häst med udden riktad mot kärnkraften. Energikonsumtionen definierar in kärnkraftens värmeförluster. Det är i och för sig synd att nuvarande kärnkraftverk släpper ut varmvatten i havet och att man inte tar tillvara den energin. Medskyldiga till att det är byggt på detta sätt är inga mindre än kärnkraftsmotståndarna som genom sitt agerande omöjliggjorde att vi fick en koppling mellan Forsmark och Stockholms fjärrvärmenät.

Genom att räkna energikonsumtion på detta minst sagt imaginära sätt framstår det som en energibesparande åtgärd att stänga ner kärnkraften. Om vi snabbavvecklar kärnkraften och snabbutbygger gaskondenskraftverk så blir det hyffsat bra utslag i EU:s definition av energibesparing. En sådan övergång skulle leda till en rejäl kapitalförlust, ett ökat energiberoende av omvärlden och inte minst en kraftig ökning av koldioxidutsläppen.

Vad är det som säger att Sverige ska minska sin energikonsumtion? Vi har redan idag en energimix med låga utsläpp och ännu bättre kan den bli. Om vi använder ren energi varför ska vi inte använda mycket av den? Självklart inte för att slösa. Men om vi kan producera mer stål, öppna fler gruvor, producera mer papper, bilar osv. Så exporterar vi miljönytta med vår varuexport. Våra varor orsakar mindre utsläpp än om motsvarande hade producerats i andra länder.

GP Ex

Europaparlamentets miljökommitté röstade häromveckan igenom en skärpning av svavelreglerna för sjöfarten. Man vill gå längre än Kommissionen och inte bara skärpa reglerna för norra Europa utan även strama upp utsläppen i övriga EU. Uppstramningen i övriga EU blir visserligen inte lika långtgående som i norra Europa, men det nya förslaget innebär trots allt en mildring av konkurrenssnedvridningen mellan olika delar av den inre marknaden. Innebär det här beslutet att allt är frid och fröjd?

Tyvärr inte.

Att skärpa miljöreglerna för sjöfarten är rätt och riktigt. Men man måste ställa två rimlighetskrav, dels 1) att det sker utan konkurrenssnedvridningar och dels 2) att införandet sker i en rimlig takt för vad som är försvarbart ekonomiskt och tekniskt.

1) Det nya förslaget är mindre konkurrenssnedvridande än Kommissionens ursprungsförslag. Men konkurrenssnedvridningarna har inte försvunnit. I södra Europa kommer man fortfarande att få något mildare regler och dessutom ligger övriga världen kvar på oförändrat höga utsläppsnivåer.

Det riktigt problematiska med Miljökommitténs förslag är att det är politiskt orealistiskt. En realistisk bedömning är att det som Miljökommittén röstat igenom inte kommer att bli verklighet. Hela södra Europa kommer att blockera och förhala beslutet. Det råder stor splittring bland parlamentarikerna och de stora partigrupperna har inte kunnat enats internt. Europaparlamentets Transportkommitté har exempelvis en helt annan uppfattning än vad Miljökommittén har.

Det är en uppenbar risk att man i slutändan hamnar i en kompromisslösning som mer liknar Kommissionens än Miljökommitténs förslag. Och då sitter vi igen med svarte petter och har miljöregler hos oss som är 35 gånger så hårda som i omvärlden.

Miljökommittén har med andra ord inte löst konkurrenssnedvridningsproblemet. Utan det problemet kommer med största sannolikhet komma tillbaka som en bumerang mot norra Europa.

2) Frågan om att införa skärpta miljöregler i en rimlig takt har inte fått någon lösning. Det är mindre än tre år kvar innan de nya reglerna ska gälla. Politiker har utsatts för en hård lobbying av företag som vill tjäna pengar på de nya svavelreglerna. Det finska varvsföretaget Wärtsilä och tyska MAN Diesel&Turbo har hävdat att de har tekniken framme och att det är inget problem att få till en fungerande utsläppsrening på fartygen. Tanken är att installera scrubbers, som är en sorts avgasreningsanläggningar. Att företag som tillverkar och installerar dessa anläggningar ser marknadsmöjligheter är naturligt. Om dessutom väldigt många fartyg måste beställa väldigt många scrubbers under en väldigt kort tid, ger det naturligtvis en väldigt bra marknad.

Men håller löftena från dessa leverantörer?

Svaret kommer att visa sig bli nej. Än så länge finns bara två testanläggningar igång där scrubbers har anslutits till fartygets huvudmotor, i bägge fallen dras man med omfattande driftsproblem. Tekniken är med andra ord fortfarande på prototypstadiet. Flera frågetecken kvarstår. Ska man tillåta sig att släppa ut den smutsiga scrubbervätskan i havet (knappast att rekommendera och definitivt inget för Östersjön). Om inte så måste man ha ett mottagningssystem i hamnarna för den smutsiga vätskan. Det kanske går att lösa i framtiden, men inget sådant finns på plats ännu och kommer inte att finnas på plats 2015.

Ur dessa tekniska bekymmer finns egentligen bara en lösning. Man måste skjuta på implementeringen av de nya hårda reglerna. För existerande fartyg är det inte möjligt att lösa allt detta till 2015. På nya fartyg kan man hårda krav direkt, men den existerande handelsflottan måste få mer tid på sig.

Successivt har utsläppskraven skärpts för sjöfarten. Nya skärpningar är på gång även globalt. Denna positiva utveckling hotas om vi i norra Europa inför orealistiskt skarpa krav för snabbt. Som det ser ut nu kan vi räkna med kaos i implementeringen och skyhöga kostnader för att skärpningen hastas fram. Efter ett sådant misslyckande regionalt riskerar vi att få ett bakslag globalt. Vi vill ju vara ett miljöföredöme som andra tar efter, inte ett avskräckande exempel.

DN DN2 GP ST

Politikerna har i 40 års tid haft som uttalad ambition att höja elpriset. Syftet har varit att genom högre priser stimulera energibesparingar och underlätta övergång till förnyelsebara energikällor. Efter att ha hållit på i 40 år så har man verkligen lyckats. Priset har tredubblats jämfört med inflationen. När sedan de höga elpriserna väl är på plats så börjar politikerna plötsligt oroa sig för att priserna är för höga. Den som vill veta mer om detta dubbelspel kan läsa Maria Erikssons nyutkomna bok som heter just Dubbelspelet.

Skatter är ett sätt att höja elpriserna och just skatter är något som använts mycket i Sverige. Sedan kan det naturligtvis vara en fördel för politikerna om skatterna kan döljas så att de inte ser så stora ut som de i verkligheten är. I det här diagrammet kan man se att skatterna är över hälften av elpriset för villaägaren med elvärme. Moms och elskatt framgår av fakturan. Men därutöver kommer elcertifikatsavgift och utsläppsrätter som också bör räknas som skatter i det här sammanhanget.

Maria Erikssons slutsats är att avregleringen av elmarknaden inte kan ses som boven bakom de höga elpriserna. Utbudsbegränsningarna är däremot något som pressar upp priserna. På denna punkt är energiöverenskommelsen från 2009 haltande. Det är möjligt att bygga ersättningsreaktorer, men nuvarande ägare verkar ha fått en vetorätt som gör att nya aktörer inte får möjlighet att etablera sig. Att köra på med de gamla reaktorerna så länge det går kan vara bra för ägarna. Men för samhället i sin helhet är det hög tid att få beslut på att de äldsta reaktorerna byts ut mot moderna anläggningar. Nya reaktorer kan dels få en högre effekt, men framförallt kan man räkna med högre tillgänglighet.

DN DN2 DN3 DN4 Ex Ex2 SvD GP

Nu skakar det till i klimatdebatten. Sedan 2009 har intresset varit i avtagande och förtroendet för klimatforskarna har minskat på många håll. Den ekonomiska krisen och naturligtvis de läckta mailen i Climategate har gjort sitt. Men kan ena sidan få tag på hemligt material, så kan den andra sidan svara med samma mynt. För två dagar sedan publicerade en bloggare hemliga dokument från den klimatskeptiska think-tanken Heartland Institute.

 Dokumenten är inte så förvånande, men de blir besvärande när det så tydligt framgår hur strategin ser ut och hur penningströmmarna går. Dels blir det tydligt att Heartland i hög grad är beroende av en enstaka anonym bidragsgivare som i princip bekostar hela verksamheten på egen hand. Dels hur Heartland avlönar några av de viktigaste klimatskeptiska debattörerna. Bland annat får Fred Singer 5000 dollar i månaden för sitt engagemang. Detta lär knappast höja hans trovärdighet. I dokumenten beskrivs planerna på att ta fram ett skolmaterial under 2012. Det i sig är varken förvånande eller ens olämpligt. Men en formulering i ett av dokumenten gör saken känslig:

”His effort will focus on providing curriculum that shows that the topic of climate change is controversial and uncertain – two key points that are effective at dissuading teachers from teaching science”.

Syftet med skolmaterialet ska alltså vara att först förmedla att frågan är kontroversiell och sedan få lärarna att undvika denna kontroversiella fråga. Det är väl ett lite udda skolmaterial? Vanligtvis vill man ju öka intresset för olika frågor när man tar fram skolmaterial.

Läckan har uppmärksammats i flera artiklar av The Guardian och av många bloggare. I Sverige har Supermiljöbloggen skrivit i frågan, man fokuserar dock mest på ett litet ointressant sidospår. Att Microsoft gett gratis programlicenser till en think-tank är knappast konstigt, eftersom man ger det i ett generellt program till 44.000 non profit-organisationer.

Heartland slår tillbaka och hävdar att ett av dokumenten är falskt (det med formuleringen ovan). Samtidigt medger man att man har blivit lurad att skicka interna dokument till en falsk e-mail-adress, så det finns uppenbarligen en verklighetsbakgrund. Sedvanliga amerikanska hot om stämningar etc är också en del av bilden.

Uppdatering 17/2: Mer om huruvida ett av dokumenten är förfalskade kan man läsa här.

DN Ex Gua3

I Finland avgörs inom kort om Talvivaara får bryta i uran i sin befintliga nickelgruva. I Sverige pågår prospektering efter uran, men som Naturskyddsföreningen pekar på har prospekteringsaktiviteten svalnat något i och med att uranpriset gått ner. Utvecklingen av uranpriset är en intressant historia, där många olika tolkningar kan göras. En tolkning är att det finns en koppling mellan prisutvecklingen och synen på klimatfrågan.

Som framgår av diagrammet finns en viss samvariation mellan uranpriset och oljepriset. Under högkonjunkturen och finansbubblan drevs priserna upp på båda dessa energiråvaror. I krisen sjönk priserna (här finns visserligen en oklar tidsskillnad i förloppet). I uppstudsen har sedan oljepriset återhämtat sig kraftigt medan uranpriset inte ökat nämnvärt. Fukushima-effekten är tydlig genom det senaste årets prisminskning.

Att uranpriset inte hänger med oljan upp kan ses som ett uttryck för att politiker inte tar klimatfrågan på allvar. Politiker skulle aldrig erkänna att de har prioriterat ner klimatet. Det är därför svårt att göra en politisk analys baserad på ordanalys. Bättre då att se på vad politiker säger genom sina handlingar. Kärnkraftsnedläggningen i Tyskland och panikreaktionerna i Japan är handlingar som bara kan förklaras med att man har prioriterat ner klimatfrågan.

En invändning skulle vara att det inte handlar om att prioritera ner klimatfrågan utan att man har prioriterat upp kärnkraftssäkerhetsfrågan. Det stämmer inte. För det första kan man se den svaga uranprisutvecklingen redan 2009 och 2010, alltså innan Fukushima. För det andra är det ett grundläggande logiskt faktum att om man prioriterar upp något så innebär det implicit att man prioriterar ner övriga saker. Inte populärt att erkänna, men så är det.

Pris innehåller oändligt mycket information, så någon enskild given förklaring finns så klart inte. Positivt är trots allt att uranpriset verkar ha parkerat sig på en nivå som är mer än tre gånger så högt som för ett decennium sedan. Det tyder på att inte alla struntar i klimatet. Det finns trots allt planerade satsningar på nybyggnation av reaktorer och det är fortsatt lönsamt att prospektera efter nya fyndigheter.

DN DN2 Ex Ex2 EN DS SR