21
Jan

Byteshandel främjar konsumtionen

I går deltog jag i en intressant radiodiskussion om modern byteshandel i Nordegren och Epstein i P1. Bakgrunden är att Linnea Hermansen har startat en facebook-grupp där man kan byta eller skänka varor. Det är lite som blocket men utan pengar. Linnea driver också en intressant blogg där hon tipsar om hållbar konsumtion.

Det är jättebra att det finns nya kanaler att bli av med saker som man inte behöver. Själva grunden i en marknadsekonomi är att resurser ska användas där de gör störst nytta för stunden och när saker ligger och skräpar är det ett tecken på dåligt resursutnyttjande. Själv använder jag Blocket flitigt, men det finns saker som har lite för lågt värde för att man ska betala för en annons och då kan det finnas utrymme för andra kanaler.

Bortskänkes-annonser är ett lättförståeligt fenomen. Men bytes-annonser tycker jag känns onödigt krångligt. Linnea menar att det fungerar alldeles utmärkt. Tekniken med internet och facebook gör det tillräckligt enkelt. Informationssökningskostnaderna kanske drivs ner så att fenomenet blir lite mer möjligt än innan. Programledaren tog upp ett exempel på någon som ville byta till sig fyrkantiga tallrikar. Någon annan hade sådana som den ville bli av med. Sedan försökte de hitta någon lämplig vara att byta med och enades om ett paket kulörtvättmedel.

Detta leder oss till den klassiska artikeln On the Origins of Money av Carl Menger (1892). Där beskriver han hur pengar uppstår successivt i en spontan process och inte är resultatet av en statlig intervention.

Byteshandel är krångligt eftersom man måste hitta en bra matchning mellan vad man ska sälja och vad man ska köpa. Du går med en tunna sill och vill ha en tunna råg. Du möter många som vill ha sillen, men de har ingen råg att avvara. Till slut tröttnar du och byter den tunga silltunnan mot ett rävskinn. Sedan går du vidare och hittar någon som tar skinnet och ger dig rågen. I en bytesekonomi finns det varor som är mer säljbara än andra. Det kan vara sådant som är lättare att transportera, som har en lägre vikt, något som de flesta vill ha eller något som är lättare att värdera. Menger menade att olika varor är mer säljbara än andra.

Byteshandeln blir lättare om man först byter till sig så säljbara varor som möjligt innan man skaffar det man själv är ute efter. Historiskt och från plats till plats har dessa säljbara varor varierat. Men till slut blev något det mest säljbara och pengarna uppstod. Pengar är alltså en vara, den mest säljbara varan. Kungar och stater kom in först i ett senare skede för att reglera och säkerställa kvaliteten i penningväsendet.

I exemplet från facebook-gruppen är det tydligt att kulörtvättmedlet är en mer säljbar vara än fyrkantiga tallrikar. Det är med andra ord en prototyp för pengar. En ekonom-historiker skulle alltså med fördel kunna använda facebook-gruppen som ett studieobjekt för att live studera Carl Mengers teori om hur pengar uppstår spontant i en bytesekonomi.

Byteshandel, begagnatannonser och second hand är marknader som bidrar till ett effektivt utnyttjande av resurser. Det är alltså mumma för ekonomer. Att det skulle röra sig om konsumtionsmotstånd känns lite krystat. Varje krona som man sparar in på att köpa begagnat lösgör konsumtionsutrymme i den egna plånboken och leder till mer vanlig konsumtion på samma gång. När jag själv köper en ny vara så tänker jag redan i köpögonblicket på hur mycket jag kan få ut på blocket när jag inte längre behöver varan. När man tänker så så känns det mycket billigare och det blir lättare att nykonsumera.

2
Dec

Ära den som äras bör

Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma intervjuas i Veckans affärer och lite en passant ger han en känga till Margaret Thatcher. Han påstår att hon ska ha sagt att ”our energy strategy is to not have an energy strategy”. Hennes påstådda brist på politik för trettio år sedan blir i generaldirektörens egensnickrade berättelse själva orsaken till att Storbritannien idag har problem med sin energipolitik.

Margaret Thatcher framkallar fortfarande känslor. Känslor som uppenbarligen kan överskugga den analytiska förmågan. Det intressanta är att detta verkar gälla oavsett om känslorna för objektet är negativa eller positiva.

Generaldirektörens negativa känslor för Thatcher gör att han drar fram ett citat som jag inte har lyckats belägga. Citatet låter precis så där snärtigt så att man kan tänka sig att hon skulle ha sagt det. Men det stämmer inte alls överens med hennes politik. Margaret Thatcher hade definitivt en aktiv energipolitik. Hennes stora insats var att bryta med Storbritanniens beroende av kol. Med stort motstånd från arbetarrörelsen lade hon ner det mesta av den olönsamma kolbrytningen. Resultatet blev en dramatisk miljöförbättring, en förbättrad arbetsmiljö och en framgångsrik ekonomi. Det var defintivt en tydlig energistrategi.

Under hennes tid ökade användningen av den betydligt renare naturgasen. Hon var också en stor anhängare av kärnkraft. Att utbyggnaden av denna energiform inte blev större har att göra med stora internationella krafter som dels Tjernobyl och dels de fallande oljepriserna under 1980-talet. Det var inte bristen på insatser från Thatcher som låg bakom detta.

Margaret Thatcher hade med sin naturvetenskapliga bakgrund lätt för att ta till sig och driva miljöfrågor. Det var hon personligen som såg till att vi fick Montrealprotokollet som stoppade utsläppen av freoner. Syftet var att få bort ett akut hot mot ozonskiktet, men en bieffekt var att man även blev av med en potent växthusgas. Som Mattias Svensson förtjänstfullt har skrivit om har detta beslut minskat växthuseffekten med 5-6 gånger mer än Kyotoprotokollet. Beslutsmässigt är Montrealprotokollet själva urtypen och den givna förebilden för alla senare klimatförhandlingar. Det är Montreal som alla hänvisar till när man ska peka på att det faktiskt går att fatta internationella beslut i miljöfrågor.

I det här talet i FN:s generalförsamling lägger Margaret Thatcher ut texten om framför allt växthuseffekten men även andra globala miljöproblem. När man lyssnar på talet så förstår man vilket inflytade det hade. Jag rekommenderar alla att se hela talet. Det är faktiskt omöjligt att tänka sig att det inte gjorde ett tydligt intryck på publiken i generalförsamlingen. Antagligen i en historisk kontext har detta tal varit av mer avgörande betydelse än Al Gores film för att lyfta klimatfrågan hos relevanta beslutsfattare. En viktig påminnelse inte minst till nutida Thatcher-anhängare som gärna talar illa om det ineffektiva FN-systemet. Rätt person, med rätt budskap kan göra skillnad även i en sådan svårstyrd organisation.

I talet tar hon även upp den inhemska brittiska miljöagendan, som då explicit inkluderar energipolitiken. Så någon frånvaro av strategi var det inte frågan om. Även här finns det lärdomar för moderna Thatcher-anhängare. Det finns en föreställning att hon stod för en renodlad laissez faire-politik driven till sin spets. Hon införde marknadsmekanismer, men hon hade inga illusioner om att staten skulle rulla bort från sin delaktighet i energipolitiken. Detta gällde exempelvis kärnkraft, som naturligtvis kräver ett tydligt statligt engagemang.

Man kan även se på den här studien om brittisk energipolitik som beskriver hur den har utvecklats över tid. Under Thatcher hade man en högt rankad energiminister. Under Tony Blair reducerades energifrågorna till ett delområde hos en juniorminister. Margaret Thatcher kan därmed definitivt friskrivas från generaldirektörens insinuanta anklagelse.

Vare sig man ska ha Margaret Thatcher som idol eller fiende så är det viktigt att man inte svänger sig med fantasibilder. Den riktiga Thatcher duger som hon är – och då blir hon nog oftast en idol när allt kommer omkring.

DN1 DN2 DN3 DN4

22
Nov

Varde ljus och det blev ljus

mjölkpaketMiljöfara läste på mjölkpaketet att nästan en fjärdedel av alla människor på jorden saknar el. Det har säkert varit sant, för cirka tio år sedan. Men situationen sedan dess har förbättrats. De senaste siffrorna kom nyligen och gäller situationen 2011. Enligt IEA är det 1,3 miljarder människor som saknar tillgång till elektricitet och det motsvarar 18 procent av befolkningen. Det kan antingen beskrivas som nästan en femtedel eller faktiskt närmare verkligheten, som drygt en sjättedel.

tillgång till elGenom att gå igenom dessa skrifter från IEA har Miljöfara satt samman en tidserie som visar utvecklingen över tid. År 1970 var det 51 procent av jordens människor som inte hade tillgång till el och därefter har situationen successivt förbättrats. Naturligtvis inte tillräckligt snabbt, men ändå. Se diagrammet som visar andelen av befolkningen utan tillgång till el.

I väntan på att elledningar och kraftverk byggs så kan man slå ett slag för andra smarta lösningar. GravityLight är en genial lösning på hur man kan ersätta fotogenlampor med en ljuskälla utan driftskostnader i fattiga områden. Genom att lyfta upp en säck skapar man ett enkelt ljus under en halvtimme. Den simpla maskinen kan även användas för att ladda batterier.

gravitylightTanken är att få ner kostnaden för lampan till under 10 dollar och då betalar den sig efter 5 månader, eftersom man slipper kostnaden för fotogen. Uppfinningen har prisats av Bill Gates och kommit in på flera listor över årets bästa innovation. GravityLight kan ses som komplement till andra lösningar där solljus på dagen omvandlas till ljuskälla på kvällen.

DN

11
Nov

Nya svavelregler skapar oro

Miljöfara har tidigare skrivit om de nya svavelreglerna för sjöfarten och om hur de är ett slag i luften för miljön. Nu har Trafikanalys på regeringens uppdrag analyserat konsekvenserna av de nya reglerna. Resultatet är att de totala bränslekostnaderna beräknas öka med mellan 4,5 och 6,4 miljarder kronor per år. Det är en betydande summa att hantera för industrier som konkurrerar på världsmarknaden och som inte har möjlighet att kompensera ökade kostnader genom att höja priset på produkterna.

I budgetpropositionen för 2012 lovade regeringen att införandet av de nya reglerna skulle ske på ett sådant sätt att industrins konkurrenskraft inte skadas:

”Sverige avser att genomföra IMO:s överenskommelse tillsammans med och koordinerat med övriga stater runt Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen, så att genomförandet alltså sker på ett sådant sätt att svensk industris konkurrenskraft bevaras.”

Att åstadkomma en sådan kompensation är inte lätt eftersom det är specifika branscher och företag som drabbas.  Generella förbättringar eller skattesäkningar har inte tillräckligt hög träffsäkerhet och statsstöd till enskilda företag fungerar inte med EU-reglerna. Samtidigt är det viktigt att inte släppa denna fråga eftersom det är tillväxt och jobb som står på spel.

De regionala effekterna är dessutom tydliga. Enligt Trafikanalys beräknas Dalarna påverkas relativt mycket på grund av en hög andel ståltransporter. Även Norrlandslänen, med undantag för Jämtland, påverkas enligt utredningen mer än genomsnittet.

Trafikanalys kostnadsberäkning är visserligen lägre än vad Sjöfartsverket kom fram till i sin regeringsutredning från 2009. Men även den uppskattade miljönyttan är lägre:

”Det uppstår en miljönytta av svaveldirektivet, som beräknas ligga i intervallet 1 till 4 miljarder kronor beroende på använd beräkningsmetod. Miljönyttorna är ojämnt fördelade och kommer framförallt att gagna de sydvästra delarna av Sverige.”

Miljönyttan är alltså avsevärt lägre än de ökade kostnaderna. Det blir alltså en rejäl årlig nettoförlust för samhället. Pengar som hade kunnat investeras i mer effektiva miljöförbättringar.

Hur ska man motivera att Dalarna och Norrland ska ta de stora kostnaderna för att finansiera marginella miljöförbättringar i Sydsverige? Hur ser regeringens plan ut för att undvika att industrins konkurrenskraft skadas 2015?

DN DN2 DI

6
Nov

Pandoras promise

Här är en viktig dokumentärfilm att se om hur fler och fler miljöaktivister har blivit kärnkraftsanhängare. Pandoras promise har regisserats av Robert Stone och visas i Stockholm den 25:e november. Biljetter kan man få tag på här. En annan möjlighet är att se filmen på CNN den 7 november.

1
Nov

Tyskland eldar på

Tyskland elproduktionDet är jättebra att Tyskland expanderar de förnyelsebara energislagen vind och sol. Synd bara att man samtidigt också ökar fossilförbränningen. I den senaste statistiken för 2012 kan man se hur hela expansionen av förnyelsebar elproduktion går åt till att kompensera för kärnkraftsneddragningen. Ingenting blir över för att minska på den fossila förbränningen. Hela tanken med att göra uppoffringar för att bygga förnyelsebart var väl att vi skulle få ner koldioxidutsläppen? Nja, den idén verkar man ha släppt i vårt sydliga grannland åtminstone.

För ett par år sedan träffade jag tyska representanter från koldistrikten. De propagerade för sin gröna kol. Resonemanget var att kol behövs som reglerkraft för att hantera den variabilitet som finns i sol- och vindkraft. De menade därför att kolförbränningen skulle få tillgodoräkna sig de miljövinster som de är en möjliggörare av. Det här resonemanget bygger så klart på att man bortser från andra lämpligare alternativ som till exempel gas.

Man ser inte direkt den här typen av resonemang på högre nivåer eller i internationella sammanhang. Men det som räknas är vad som händer i praktisk handling och där är det ökad förbränning som gäller. Den tänkta minskningen av stenkol har lagts på is och ökar nu igen. Brunkol upplever en ny boom och den elproduktionen var på all-time-high 2012, en uppgång på 11 procent sedan 2009.

Ex GD

21
Okt

Ta med handeln när utsläppen beräknas

Det stora stridsropet från miljörörelsen är att man ska ta med konsumtionens påverkan när man mäter växthusutsläppen. Bara på senare år kan man peka på rapporter som denna från Stockholm Environment Institute, eller denna som man skrev tillsammans med den gröna tankesmedjan Cogito. Den senare rapporten är den som kommenteras i en artikel i Svenska Dagbladet, där man kommer fram till att Stockholm är den kommun som släpper ut mest koldioxid per capita. Vilket då skiljer sig helt från den normala produktionsbaserade mätmetoden som tvärtom visar att Stockholm och andra storstäder släpper ut minst.

TCO har också gett sitt bidrag, liksom forskare som lanserat sig på DN Debatt. Senaste bränslet i frågan står Naturvårdsverket för som har publicerat nya siffror som visar att utsläppen har ökat om man mäter utsläppen med en konsumtionsbaserad metod. Något som direkt har gett bränsle till den politiska debatten där Helena Leander från Miljöpartiet har ställt en interpellation till miljöministern just kring denna statistik. Temat på frågan är varför inte mer görs för att ta fram den här formen av statistik (som visar att situationen ser mycket värre ut än regeringen hävdar).

Resonemanget är att man även bör ta med de utsläpp som uppstår i andra länder när saker tillverkas som vi sedan konsumerar. Det ska ge en mer rättvisande bild av vilken klimatpåverkan vår livsstil får.

Miljöfara har tidigare påpekat att det finns metodproblem som gör att den här typen av beräkningar kan vara problematiska. De är helt klart svårare att mäta än när man på traditionellt sätt mäter utsläppen som fysiskt sker inom respektive land. Förhoppningsvis kan mätmetoder och beräkningar bli bättre med tiden, så denna invändning kanske med tiden blir obsolet. Men det visar sig att det finns mycket större problem än så med det konsumtionsbaserade sättet att mäta utsläppen.

En ledtråd får man när man tänker på att konsumtionsperspektivet innebär att man måste räkna bort de utsläpp som exporten har gett upphov till. Detta är självklart och det är också så man gör. Det intressanta för Sverige är att vi inte får dra ifrån så mycket utsläpp i den beräkningen. Detta trots att vi sedan lång tid har ett handelsöverskott och trots att det vi exporterar i hög grad rör sig om energiintensiva produkter. Förklaringen är att vi i så hög grad använder koldioxidfri elektricitet i vår produktion och då blir det inte så mycket att dra bort i kalkylerna.

Den konsumtionsbaserade mätmetoden är tänkt att ge en mer rättvis bild. Men det gör den inte. Ett land som satsar på att bli mer energieffektiv, få en rationellare produktionsprocess och bygga upp en koldioxidfri energiproduktion får inte fullt ut tillgodoräkna sig miljövinsterna av dessa prioriteringar. Att byta mätmetod kan då göra att incitamenten att fortsätta att minska utsläppen försvinner i exportindustrin. Hela den delen av miljövinsten som uppstår för det som exporteras hamnar hos det importerade landet.

Ett land som slösar energi och använder kolkraft får å andra sidan med den konsumtionsbaserade mätmetoden en rejäl rabatt. Alla utsläpp som kan kopplas till deras export kan lämpas över på andra. Det är det som är anledningen till att Kina fört fram just den konsumtionsbaserade metodiken som den mest rättvisa. Om detta synsätt accepteras som korrekt kommer trycket att arbeta med klimatomställning att minska i det landet.

generationsmåletAstrid Kander har forskat kring den här problematiken och hon har konstruerat en metod att ta hänsyn till handelsströmmarna på ett mer rättvist sätt. Nu senast har hon skrivit om sin metod i boken Generationsmålet i en uppsats tillsammans med konsumtionsmetodsförespråkaren Annika Carlsson-Kanyama. En bra sammanfattning finns även i den DN debattartikel som hon skrev tillsammans med Magnus Jiborn i somras och som tyvärr många missade i sommarhettan.

Tanken är att man ska få tillgodoräkna sig de klimatvinster som finns inbyggda i de produkter man exporterar. Stål som tillverkas i Sverige har framställs med mindre koldioxid än stål i andra länder. Om vi exporterar ett ton stål så innebär det att ett ton stål mindre har behövts tillverkas i det andra sämre landet. Den vinsten ska vi kunna tillgodoräkna oss. Rent praktiskt går det till så att man beräknar skillnaden i klimatbelastning för samma produkt i de båda länderna. Ett land som exporterar relativt sett mer klimatvänliga produkter får räkna det som en vinst, länder som exporterar mer klimatskadliga produkter får lägga på den skillnaden i sina kalkyler.

I Astrid Kanders modell tas fortfarande konsumtionen med. Vi har ansvar för hur mycket vi konsumerar och vilken typ av varor vi konsumerar. Dessa val vägs in och ju mer konsumtion desto större klimatavtryck. Men det exporterande landet får själv ta ansvar för om produktionsmetoden är ineffektiv och energimixen är dålig. Det viktiga med den här NEGA-metoden är att incitamenten fördelas på ett bättre sätt. Det ska löna sig att förbättra miljön och då ska ansvaret hamna hos dem som har störst möjlighet att förändra situationen.

Räknar man på det här sättet så visar sig att denna mer rättvisa modell leder till att vi släpper ut mindre än vad som framgår inte bara av miljörörelsens omhuldade konsumtionsmetod utan även jämfört med den traditionella produktionsbaserade metoden.

Det här innebär naturligtvis inte att allt är frid och fröjd. För även om utsläppen hos oss nu visar sig vara mycket lägre så behöver de fortfarande bli ännu lägre. Då blir det besvärande för regeringen att den nya metoden visar att det har skett en ökning av utsläppen under senare tid. Anledningen är antagligen att de stora kliven i att få bort koldioxiden ur energiproduktionen togs för flera decennier sedan och att de mindre förbättringar som har skett på senare tid inte väger upp den ökade mängden konsumtion. Här kan alltså mer göras, men det blir mycket tydligare vad som ska göras när man mäter på rätt sätt.

Men även miljörörelsen får ta på sig skuld. I sin iver att baktala Sverige har man marknadsfört en mätmetod som inte bara är orättvis utan dessutom försvagar drivkrafterna till en effektiv klimatomställning. Resultatet kan bli att man motarbetar svensk industri så mycket att den konkurreras ut av smutsigare konkurrenter i andra länder och att man sedan när det väl är gjort får en protektionistisk debatt på halsen.

Vad NEGA-metoden innebär för hur utsläppen ser ut i olika kommuner kan man bara spekulera om, förutom att de blir mycket lägre än vad som det brukar skrivas om i tidningarna. Kanske blir det så att klassiska bruksorter visar sig vara de som gör de allra största insatserna för klimatet. Vi talar om kommuner som Oxelösund, Borlänge, Sundsvall och Luleå. Det är där vi har de verkliga miljöhjältarna! Ju mer export vi kan få från dessa orter desto bättre för det globala klimatet.

AB

17
Okt

Peak Wind

Hur står det egentligen till med vindkraften? Enligt Make Consulting förutspås de globala installationerna minska med 22 procent i år. Men även i Sverige ser det skakigt ut. Subventionerna har drivit fram ett större utbud. Det här gör att både priser och elcertifikat blir billigare. Vilket i sin tur leder till att det blir svårare att få lönsamhet i att äga vindkraft. De rörliga kostnaderna är låga, men det som tynger är den stora kapitalbindning som måste till för att äga vindkraft. Just nu går alla verk byggda sedan 2011 med förlust och det är frågan hur länge ägarna orkar med.

Man ska ha klart för sig att historiskt befinner vi oss i en exceptionell lågräntemiljö. Om man tänker sig att hålla ut tills konjunkturen lyfter elpriserna så bör man tänka ett varv till. När konjunkturen blir bättre kommer också räntorna att börja normaliseras och då stiger kapitalkostnaderna. Många vindkraftsbolag jobbar med att bygga och sedan sälja vidare sina vindkraftverk. Hinner de sälja vidare i tillräckligt snabb takt så kan det fungera, men det kan också plötsligt ta stopp på marknaden. I många fall är kommuner köpare och de har inte så bra koll på det här med kapitalbindningskostnader. De är inte heller särdeles skickliga affärsmän eller marknadsanalytiker. Till slut hamnar förlusterna någonstans och någon kommer då att sitta på svarte petter.

VindkraftVindkraftsbranschens egen prognos visar faktiskt att vi redan nått peak wind. I det här diagrammet har jag utgått från Svensk Vindenergis prognos från i juli men valt att räkna ut hur många nya aggregat som beräknas tillkomma per år. Redan i år förutspås faktiskt en liten minskning. Den stora marknadsförändringen kommer under nästa år när installationerna prognosticeras falla med 26 procent. Möjligen kan fallet bli något lägre i termer av installerad effekt om man bygger större aggregat, men den effekten är marginell.

I Nationalräkenskaperna kan man inte se hur mycket som investeras i vindkraft. Men vindkraft ingår i delområdet energiinvesteringar och där kan man se en förändring. Förra året ökade energiinvesteringarna med 20 procent, hittills i år har de legat på en oförändrad nivå.

Vindkraft kan säkert ha en roll att spela, men den har ett antal inbyggda problem. Det finns en teknikutveckling, men den går inte så där supersnabbt att man kan förvänta sig några dramatiska förändringar. Om installationsmarknaden krymper så är det inte heller stimulerande för utvecklingsarbetet.

Ju mer man installerar desto mer instabilitet bygger man in i elsystemet. Priserna blir låga när det blåser, vilket är tråkigt för vindkraftsägarna och priserna blir höga när det är vindstilla, vilket är tråkigt för konsumenterna.

SR SK YL GP KB KU LS

3
Okt

Nu är det vattenkraften som ska piskas

I Miljöpartiets budgetmotion föreslås en ytterligare höjning av fastighetsskatten för vattenkraft på en miljard kronor. Det här är bara ett exempel i raden på att synen på vattenkraft har försämrats. Det stora hotet mot vattenkraften är Vattenverksamhetsutredningens förslag. Tillsätt en jurist utan samhällsekonomisk kompetens som utredare och fyll upp med en lång rad experter där expertkunskaperna är klart varierande. Att till exempel Sportfiskeförbundet bjuds in att styra svensk energipolitik känns inte så där klockrent direkt. Ge sedan utredningen ansvar för halva Sveriges elproduktion. Så får man ett recept på en riktigt farlig soppa.

Vattenverksamhetsutredningen föreslår att länsstyrelserna ska kunna tvinga vattenkraftverk som tillkommit före 1999 att söka nya tillstånd för sina existerande verksamheter. Prövningen ska ske som om det var frågan om helt nya anläggningar. Resultatet kan bli dyra krav på ombyggnation, krav att släppa förbi mycket mer vattenflöden än tidigare och till och med att verk stängs.

Senast jag kollade var vattenkraften för det första en förnyelsebar och för det andra en koldioxidfri energikälla. Rimligen borde den spela en nyckelroll för att rädda klimatet. Vattenkraften spelar dessutom en avgörande roll som reglerkraft, om det nu är så att vi ska få in mer sol och vind i systemet. Det var väl de här skälen som gjorde att IEA föreslog att Sverige skulle bygga ut just vattenkraften och Greenpeace tänkte sig att den åtminstone inte skulle minska. Självklart är utbyggnad en kontroversiell fråga eftersom det ger inverkan på miljön. Klimatet står mot den biologiska mångfalden, en klassisk målkonflikt. Men utredningsförslaget handlar inte om nya ingrepp, utan om verk som redan byggts och finns på plats.

Argumentet verkar vara att verken inte är i linje med gällande lagstiftning eftersom de tillkommit innan det fanns en miljöbalk. Men de tillkom och fick alla tillstånd på ett korrekt sätt enligt den lagstiftning som då gällde. Tro det eller ej Sverige har aldrig varit Vilda Västern. Ska vi nu tvingas söka nya byggnadstillstånd för Skara Domkyrka och Vadstena Slott? Dessa byggnader tillkom också innan nuvarande regelverk var på plats.

Vattenverksamhetsutredningen berör bara ytligt risken med att mer vattenflöden kommer att släppas vid sidan av verken. För att dämpa oron hos oss som tänker på energitillgången, för man fram argumentet att det finns prognoser om att vi kan få mer nederbörd när temperaturen går upp. Det här med klimatet är med andra ord inte så farligt, se det som en möjlighet vetja!

Energitillgång, industrins konkurrenskraft, klimatet och behovet av reglerkraft. Tråkiga, seriösa saker som den seriösa juristen har en seriös lösning på:

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Om vi nu redan är en miljon svenskar som fiskar (bland annat i vattenkraftsdammar) är det då så stora problem med tillgång på fisk att vi måste offra vår viktigaste energikälla?

 DN DN2 SvD SvD2

25
Sep

Dubbelbeskattning på miljöinvesteringar

Holmen byggde en ny sodapanna vid kartongpappersbruket i Iggesund. En sodapanna är en anläggning som återvinner kemikalier och förbränner lut. I processen skapas ånga och elektricitet som behövs för tillverkningen. Resultatet för miljön blev att man fick ner svavelutsläppen med 84 procent, partikelutsläppen med 87 procent och utsläppen av kväveoxider med 11 procent. Man kan med den nya pannan producera mer elektricitet än tidigare, vilket gör att man nu är nästan självförsörjande på bruket.

Det finns ganska många samhällsekonomiska skäl till varför en sådan här investering på 2,3 miljarder kronor skulle vara subventionerad (tänk positiv externalitet). Det är den så klart inte. Tvärtom är den dubbelbeskattad.

Företag betalar bolagsskatt på sin verksamhet. För företag med fastigheter tillkommer fastighetsskatt. Egentligen kan man fundera på hur smart det är att lägga på en sådan extraskatt på verksamheter som bidrar till tillväxt och jobb. Men det finns ännu konstigare vindlingar i skattesystemet. Fastighetsskatten är tänkt som en skatt på mark och byggnader. Man ska inte betala skatt på inventarier. En maskin som står i en fabrik beläggs inte med fastighetsskatt. Inte i normalfallet.

Problemet är att vissa maskiner som är ihopbyggda med byggnaden räknas som en del av själva byggnaden. I sådana fall åker man på fastighetsskatt på rubbet. Det är det som gäller för sodapannan i Iggesund. Man tvingas betala en fastighetsskatt för sin maskin på 3 miljoner kronor per år, en skatt som tas ut varje år oavsett hur konjunkturen utvecklas. Självklart påverkar skatten investeringskalkylen i negativ riktning. När Holmen byggde en biobränslepanna i Storbritannien (också det en miljöinvestering) slapp man fastighetsskatten. Dessutom fick man där göra en direktavskrivning på hela anläggningen eftersom den räknas som en grön investering.

Ett annat exempel på hur snett skatten slår är de rökgasanläggningar som byggts av gruvindustrin i Norrbotten. Miljöförbättrande investeringar som har kostat 1,5 miljarder kronor och som nu leder till en årlig fastighetsskatt på 3 miljoner kronor. Det skulle vara lätt att ta bort fastighetsskatten på den här typen av anläggningar och det skulle bara kosta staten 183 miljoner kronor. Småpotatis i skattesammanhang. Eller vad säger Miljöpartiet som sagt att man ska satsa på industrin, Socialdemokraterna som tänker vinna kampen om landsbygden och Centerpartiet som tänker vinna kampen om landsbygden ännu mer än Socialdemokraterna?

 

 

9
Sep

Kommunala särkrav meningslösa

Nu senast är det Konjunkturinstitutet som har sågat de kommunala särkraven inom byggandet som meningslösa. Sverige brukade ha nationella byggnormer som alla hade att rätta sig efter. Det har vi fortfarande, men det som successivt har hänt är att regelbördan har adderats på av kommunerna som i ökad utsträckning har lagt på sina egenkonstruerade särkrav. Resultatet blir en upphackad marknad där byggbolagen måste skräddarsy sina byggprojekt för varje kommun. Är det någon som är förvånad över att det byggs så lite och att det som byggs är så dyrt?

Det Konjunkturinstitutet nu påpekar är att hela verksamheten med kommuner som vill visa sig handlingskraftiga är meningslös. Ju mer energi som spars in med hjälp av regleringarna, desto mer frigörs utsläppsmöjligheter för andra aktörer inom det europeiska handelssystemet. Så i slutändan blir det inte någon utsläppsminskning alls.

Möjligen skulle man här kunna lägga på en lite mer långsiktig politisk analys. Om energieffektivisering sänker koldioxidpriset så blir det enklare att politiskt och europeiskt få igenom en tuffare klimatpolitik längre fram. Och eftersom de bostäder som byggs nu ska stå där under lång tid så kan de vara mer beständiga än det klimatpolitiska ramverk som vi just för tillfället har. Denna modifiering av Konjunkturinstitutets analys leder dock inte till att energieffektivitetskrav bör ligga på kommunal nivå. De bör ligga på minst nationell eller helst ännu högre nivå.

Här kan det vara viktigt att reda ut att en nationell nivå på energikraven inte innebär att staten inte tar hänsyn till skillnader i klimatet mellan landets norra och södra delar. En sådan gradering finns redan inbyggd i den nationella normen, som tillåter högre energiåtgång i norr.

Det bästa som kan göras för att få en energieffektivare bostadssektor är att det byggs mer. Gamla bostäder drar i genomsnitt 56 procent mer energi än de nya bostäder som byggs med den nationella normen. Reformer som får fart på byggandet är alltså inte bara bra för alla som behöver bostad, det är också energieffektivt. Att driva upp kostnaderna för byggandet blir då kontraproduktivt eftersom det inte kommer att vara så många som kommer att bo i de kommunalt sönderreglerade superfina nybyggena.

Det är ganska tydligt att det vi har att göra med är profileringsbehov hos kommunpolitiker. Det är många som behöver bevisa att de gör något för miljön. Att kunna peka på sin egenkonstruerade byggnorm är en handling som fyller just det behovet.

IMF DN

22
Aug

Sweden Undershoot Day

Häromdagen uppmärksammades Global Overshoot Day av Världsnaturfonden och Global Footprint Network. Den 18:e augusti var dagen då årets genererade ekologiska resurser var förbrukade. Under resten av året gör vi av med mer än vi uthålligt har råd med. Man kan göra sig lustig eller man kan kritisera beräkningarna. I grunden är det bra att problemen med slöseri och miljöförstöring uppmärksammas. Metoden att räkna fram en viss dag är något som andra opinionsbildare använder sig av, så det år också helt legitimt. Visserligen kan man räkna på olika sätt, men i grunden är det bara att applådera att man räknar och uppmärksammar.

Det man dock hade velat se är lite mer transparens. Transparens och ärlighet brukar som sagt höja trovärdigheten, göra diskussionen mer fruktbar och leda samtalet framåt. I rapporteringen såg jag ingenstans att man lyfte fram siffrorna för Sverige. De är nämligen verkligen intressanta.

GFP2013_swedenI sin debattartikel om undersökningen menar Helena Leander och Frida Johnsson att om alla levde som oss i Sverige så skulle det behövas tre jordklot. Det är inte det som framgår av den nu aktuella undersökningen. Tvärtom visar den att vi i vårt land förbrukar mindre än vi skapar. I själva verket bidrar vi till att minska den negativa miljöbelastningen på global  nivå. Vilket framgår av detta diagram för Sverige, som av någon anledning inte lyftes fram i den svenska lanseringen av undersökningen.

Nu kan man inte superexakt se på decimalen. Miljöorganisationer brukar som sagt inte vara så transparenta. Men jag får det till att Sweden Undershoot Day borde inträffa den 9 juli. Fram till den dagen har vi skapat tillräckligt med ekologiska resurser som täcker upp det vi gör av med på ett helt år. Det vi skapar under resten av året är en ren bonus som används till att lindra miljöproblem som andra länder åsamkar världen.

Någon gång skulle man gärna se lite beröm för vårt land. Särskilt när det lismas så mycket för miljöförstörare som Danmark, Tyskland och Kina.

SvD SR SVT VA MA AB SMB DN

30
Jul

Solpanelskriget över

EU och Kina har kommit överens och därmed ser det ut som att det hotande handelskriget om solpaneler är över. Ett stort antal av de kinesiska exportörerna har gått med på ett minimipris på 56 eurocent per Watt. Därmed slipper dessa tillverkare den planerade strafftullen. På marknaden verkar bedömningen vara att priset är satt relativt lågt. Antagligen för att Kommissionen kännt pressen från ett antal kritiska medlemsländer.

Så även om det inte känns direkt som frihandel med prisreglering så kommer det i praktiken bli fart på den europeiska importen från Kina. Handeln kommer därmed i stort sett vara fri. Ett antal kinesiska tillverkare har inte gått med på uppgörelsen. Det handlar om billighetsmärken som just har legat i det lägre prissegmentetet. Som det blir nu gynnas kvalitetsexporten och det verkar ligga väl i linje med kinesiska myndigheters planer för solpanelsindustrin.

Hur det här ska fungera på längre sikt är dock oklart. Själva poängen med en innovativ bransch är att den tekniska utvecklingen ska driva ner priserna. Så även om det nuvarande priset inte är bindande så kan det bli det ganska snart. Och det vill vi väl knappast om vi ska lösa energiproblemen? Så även om handelskriget är över för tillfället så är frågan inte slutgiltigt löst.

26
Jun

Obamas plan för klimatet

President Obama har hållit ett längre tal och presenterat en handlingsplan för klimatet. Många i miljörörelsen har välkomnat talet som ett tecken på att presidenten är beredd att öka ansträngningarna på det här området. Talet är intressant eftersom det är väldigt fokuserat på sakfrågan att få ner utsläppen. Till skillnad från europeiska politiker svävar han inte ut i mer flummiga begrepp som uthållighet, förnyelsebarhet och så vidare.

Han har inga låsningar eller fördomar mot energiformer. Allt som bidrar till sänkta utsläpp får vara med. Det gäller exempelvis kärnkraften:

”And thanks to the ingenuity of our businesses, we’re starting to produce much more of our own energy. We’re building the first nuclear power plants in more than three decades — in Georgia and South Carolina”.

Det som verkligen har bidragit till sänkta utsläpp i USA är den fossila naturgasen och också här tänker Obama forsätta satsningarna:

”We should strengthen our position as the top natural gas producer because, in the medium term at least, it not only can produce safe, cheap power, but it can also help reduce our carbon emissision”.

Med låsningarna i kongressen väljer presidenten att gå regleringsvägen. Han kan använda myndighetsdirektiv för att skärpa kraven på framförallt kolkraftverken och behöver inte stifta ny lag. Motståndarna försöker få det till att Obama nu bedriver ett ”war on coal”. Men som Financial Times konstaterar, det är ju det som är själva poängen. Koleldning ger avsevärt mer koldioxidutsläpp än naturgas. Så förskjutningar mellan dessa båda fossiler har en stor potential som utsläppssänkare.

Obama kan inte bli omvald, han kan därför kosta på sig att vara aningens mindre populistisk. Och i valet av vad han ska prioritera under sin andra mandatperiod har han nu lagt tyngden på klimatfrågan. Med sig i ryggen har han en förbättrad amerikansk ekonomi. Det är väl belagt att miljömedvetande och tillväxt följer varandra. I kristider prioriteras miljöfrågor ner och när ekonomin förbättras ökar beredvilligheten att göra uppoffringar för det som är viktigt på lång sikt. Mycket riktigt ser man i mätningarna att amerikanska folket återigen har blivit mer benägna att tro på växthuseffekten. Obamas tal kan i det sammanhanget därför ses om en positiv konjunktursignal.

DN1

 

14
Jun

Dags för comeback i Japan

Fler pusselbitar börjar falla på plats för att Japan ska börja få igång kärnkraften igen. Förra sommaren återstartades två reaktorer lagom till sommarhettan i augusti. Den nya regeringen är i grunden kärnkraftsvänlig, men har ändå skyndat långsamt med denna känsliga fråga. En fördröjande faktor har varit att få igång en mer effektiv övervakningsmyndighet. Nya hårdare säkerhetsregler har setts om avgörande för trovärdigheten. Nu talar fler saker för att det börjar bli aktuellt med fler återstarter av reaktorer.

Den nya ekonomiska politiken (abenomics) går bland annat ut på att genom en sänkt växelkurs för yenen stimulera exportindustrin. Yenen har sedan förra sommaren sjunkit i värde mot dollarn med 17 procent. Baksidan av detta är att importen av olja blir ännu dyrare. För att abenomics ska fungera behöver man få tillgång till en billigare energikälla som inte förstör handelsbalansen. Kärnkraftsmotståndare älskar att hävda att kärnkraft är dyrt. Men i fallet Japan kan man inte använda det argumentet eftersom reaktorerna redan finns. Att börja använda dem är en garanterad vinstaffär, den rörliga kostnaden är minimal.

FN-organet UNSCEAR kom nyligen med en bedömning av hälsoeffekterna av Fukushima. Ett 80-tal internationella experter har samlat på sig och analyserat det aktuella kunskapsläget. Slutsatsen är att man inte kan se några negativa hälsoeffekter av radioaktiviteten och att man inte tror att några sådana kommer att uppstå på lång sikt heller:

”Radiation exposure following the nuclear accident at Fukushima-Daiichi did not cause any immediate health effects. It is unlikely to be able to attribute any health effects in the future among the general public and the vast majority of workers”.

Det här auktoritativa utslaget är naturligtvis en god hjälp för en premiärminister som vill använda kärnkraften igen.

Att den japanska regeringen vill gå i den här riktingen stärks ytterligare av färska initiativ att utveckla kärnkraftssamarbetet med Indien och Frankrike. Exportsatsningar av kärnteknologi blir bara trovärdiga om man även använder sig av tekniken på hemmaplan.

Ännu ett tecken på att man satsar på kärnkraft är den upparbetningsanläggning som strax kommer att öppnas i Rokkasho. Där är det tänkt att använt kärnbränsle ska upparbetas till plutonium som sedan ska återanvändas för energisyften.

 

30
Maj

Marknad förutsätter förtroende

Europeiska rådet har kommit överens om utvecklingen av den gemensamma elmarknaden. Bland annat har man lagt fast ett krav på att uppnå en tioprocentig sammankoppling av elnätet mellan medlemsländerna. Det var något som den tyska förbundskanslern Angela Merkel särskilt framhöll som en viktig punkt. Det kan man förstå. Den tyska energipolitiken är beroende av att det byggs väldigt mycket nät. Dels inom landet, men också över gränserna. Med en snabbavveckling av kärnkraften uppstår underskott på el. Den allt större andelen vindkraft skapar obalanser i systemet. När det blåser behöver man transportera elen långa sträckor för att använda strömmen optimalt. Och när det inte blåser behöver man hjälp med att täcka upp bristen.

Inom EU finns sedan lång tid en vilja att skapa en gemensam elmarknad och för tyskarna är det avgörande att försöka få till den så fort som möjligt. Det man missar är att en gemensam marknad är något som växer fram mellan länder som har förtroende för varandra. Här uppe i norr har vi redan skapat en marknad. Den är långt i från perfekt, men den tickar och går. Det började 1996 med Norge och Sverige och sedan har fler länder kommit med (Finland, Danmark, Estland). Det här kunde växa fram eftersom det fanns ett förtroende mellan länderna.

Om vår fungerande marknad fullt ut skulle kopplas ihop med Tysklands så skulle vi importera deras höga elpriser. Något som skulle slå mot det nordiska näringslivet. Det är därför i dagsläget svårt att skapa ett förtroende mellan oss och tyskarna. Det här kan naturligtvis förändras, men just nu är det svårt.

Hur ska man tolka tioprocentskravet? Om man ser på enskilda länders importkapacitet från andra länder så är det ingen större sak för oss. Sverige har redan en importkapacitet på 22 procent och Danmark en på 38 procent. Vi uppnår därför kravet med råge och kan inte tvingas på ett ökat nätutbyte med Tyskland. Troligtvis är det så här det ska tolkas och då är kravet ofarligt.

Men om man istället ser på den nordiska marknaden som helhet så är vår sammankopplade överföringskapacitet till övriga EU endast 4 procent. Om denna skulle drivas upp till 10 procent så skulle det ha en tydlig prispåverkan och inte ligga i vårt intresse. Man ska naturligtvis aldrig säga aldrig. Tyskland kanske ångrar sig om kärnkraften, solcellerna kanske rasar i pris och skiffergasen kanske exploateras i Polen. Mycket kan hända som gör att det någon gång i framtiden kan bli intressant med en gemensam sammankopplad elmarknad. Men tidshorisonten på dessa kansken ligger så långt fram att det är befogat med allmän skepsis från nordisk sida.

17
Maj

Energieffektiviseringens effektivitet

Att använda energi effektivare känns som det mest uppenbara. En klimatåtgärd som bara måste vara den bästa att omfamna. Den här känslan är antagligen anledningen till varför just energieffektivisering så ofta lyfts fram. Det är en åtgärd som verkar vara mindre konfliktfylld än andra åtgärder där det ofta finns hårda motstridiga intressen.

Men när man analyserar saken närmare så är det inte alltid så enkelt. En komplicerande faktor är rebound-effekter. Om man byter till en energisnålare maskin, så blir det billigare att använda maskinen. Då är det troligt att användningen ökar och en del av energibesparingen går förlorad. Energibesparing ger också ekonomiska vinster, de pengar konsumenterna spar in används då till annan konsumtion, som i sin tur drar energi. Teoretiskt kan energibesparingar genom rebound helt försvinna och i extremfall kan man till och med få en ökad energianvändning.

Severin Borenstein har i en studie förfinat modellerna för att analysera reboundeffekter. I uppsatsen finns också ett par kvantifierade exempel. I det ena fallet räknar han på vad reboundeffekten blir om man går över till en personbil som drar hälften så mycket bränsle. I hans exempel blir reboundeffekten 24 procent. Det innebär att så stor del av energivinsten med den nya bilen äts upp, antingen genom ökat bilåkande eller ökad allmän konsumtion.

I nästa exempel har han beräknat energivinsten av att gå över från glödlampor till LED-lampor. Här blir reboundeffekten 43 procent. I huvudsak beror det på att konsumenterna i det här fallet konsumerar mer ljus, när den rörliga kostnaden går ner. Det icke tillgodosedda behovet av ljus är helt enkelt väldigt stort och det är troligt att vi kommer att vilja konsumera mer av det i framtiden. Positivt med de här kvantifieringarna är ändå att reboundeffekterna inte äter upp hela kakan. Det verkar ändå finnas någon typ av effektivitet i energieffektiviseringen.

3
Maj

Regeringen pressas om svavelreglerna

Om ett och ett halvt år börjar nya regler gälla för fartygens svavelutsläpp. De nya reglerna kommer att gälla på Östersjön och Nordsjön, men inte i resten av Europa och globalt. Våra regler kommer att vara 35 gånger så hårda som i omvärlden. Följden blir en rejäl kostnadsfördyring för svensk industri och som ett brev på posten en försämrad konkurrenssituation. Mer miljöskadliga industriföretag i andra länder kommer att vinna marknadsandelar på den svenska och finska exportindustrins bekostnad. Det blir till exempel billigare att transportera skogsprodukter från Brasilien till Europa än från norra Sverige.

Regeringen har inte förmått rätta till det här beslutet, som kom till under konstitutionellt tveksamma former. Men man insåg ändå problemet så pass att man i budgetpropositionen för 2012 ställde ut ett löfte till industrin:

”Sverige avser att genomföra IMO:s överenskommelse tillsammans med och koordinerat med övriga stater runt Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen, så att genomförandet alltså sker på ett sådant sätt att svensk industris konkurrenskraft bevaras”.

Tiden närmar sig och det är inte så konstigt att industrins tyngsta företagsledare börjar undra hur regeringen ska kompensera den konkurrensnackdel som svavelreglerna innebär. Det är inte bara näringslivet som undrar. Trafikutskottet i Riksdagen har konstaterat att de nya reglerna kan göra det svårare för svensk exportindustri att konkurrera och efterlyser åtgärder från regeringen. Intressant är att det var ett enigt trafikutskott som ställde sig bakom uttalandet och kammaren ställde sig bakom s-motionen, så pressen mot regeringen är tung.

En åtgärd har dock vidtagits. Regeringen har gett Trafikanalys i uppdrag att göra en uppdaterad konsekvensanalys. Den tidigare konsekvensanalysen som Sjöfartverket gjorde åt regeringen 2008 visade på kostnader om minst 13 miljarder kronor om året. Nu säger regeringen att det finns signaler om att en ny beräkning med bättre underlag kan ge något lägre kostnader. Inga skulle bli gladare än företagen om kostnaderna visar sig vara lägre, men det kommer ändå att handla om miljardbelopp årligen. Det är inget som kan sväljas bara si så där. Den svenska industrin befinner sig i ett pressat läge och därtill har den att hantera en stark kronkurs.

På ett seminarium nyligen visade Sjöfartsverket preliminära resultat från deras interna arbetsmaterial. Man har fått fram att sjötransportarbetet beräknas minska med 3 procent 2015. Man räknar med att järnvägstransporter kan öka med 2,5 procent för att delvis kompensera för de minskade sjötransporterna. 

Vad gäller vägtransporter räknar man med en minskning på 0,5 procent. Det är en effekt av att bränslekostnaderna ökar även för landtransporter. Detta fenomen har tidigare påpekats av Sweco. När fartyg går över till lågsvavligt bränsle påverkas dieselmarknaden och driver upp priset även på land.

Totalt sett räknar Sjöfartsverket med en minskning av transportarbetet på 1 procent. Det får direkta konsekvenser för basindustrins produktion. Om mindre skogsprodukter och stål transporteras, så måste det betyda att mindre skogsprodukter och stål produceras. Här uppstår med andra ord en tydligt negativ effekt för den svenska ekonomin och i förlängningen för jobben. Och då har man ändå räknat med relativt små effekter. Ett frågetecken som behöver redas ut i konsekvensanalysen är hur det ska gå till att öka järnvägstrafiken när vi vet från kapacitetsutredningen att det finns fullt med flaskhalsar i järnvägsnätet som försvårar för godstrafiken. Här finns det ingen quick fix som kan lösa upp knutarna till 2015.

Trafikanalys ska komma med en delanalys 1 juni (”innan Almedalen”) och slutrapportera sina resultat 31 oktober. Hur sedan regeringen ska kompensera de berörda industrierna med de aktuella miljarderna blir sedan en delikat fråga att lösa.

12
Apr

Cypern – det nya föredömet

SNFutsläppSvenska Naturskyddsföreningen för nu fram Cypern som det nya föredömet när det gäller att få ner växthusutsläppen.  I senaste numret av deras tidning Sveriges Natur visas denna tabell som hävdar att Cypern sedan 1990 har reducerat utsläppen med 58 procent. Detta i kontrast till Sverige som inte alls har lyckats lika bra. Detta hade onekligen varit intressant om det varit sant. Men tyvärr är det inte så att Cypern har lyckats få ner sina utsläpp. Tvärtom har de ökat med 68 procent. Cypern är med andra ord den största klimatboven i EU. Elen produceras i dieselkraftverk och den kreditledda expansionen har eldat på energikonsumtion och bilåkande.

På motsvarande sätt är det med de andra länderna som Naturskyddsföreningen förevisar som föredömen. Malta, Spanien, Portugal och Grekland har alla ökat snarare än minskat sina utsläpp. På något sätt verkar tidningen ha vänt upp och ner på statistiken. Exakt hur man har kunnat räkna så fel är svårt att rekonstruera. Här finns originaldata från Eurostat och för länderna i diagrammet är de riktiga sifforna:

Cypern 168

Malta 149

Spanien 126

Portugal 118

Grekland 113

Irland 111

Österrike 108

Finland 106

Slovenien 106

Nederländerna 99

Sverige 91

Måttet avser utsläppsnivån 2010 jämfört med 1990. Där index = 100 1990. Just 2010 hamnar Sverige (och Finland) extra dåligt på grund av den kalla vintern. När jämförbara siffror kommer för 2011 så kan man räkna med att avståndet mellan oss och de dåligt presterande länderna ökar än mer.

Dessutom är det svårare att sänka utsläppen om man redan har skurit ner mycket. Intressant är därför att se på de reella utsläppen per capita. Här finns en sådan jämförelse som visar att vi står oss väl i jämförelse med jämförbara länder.

 

3
Apr

Fick Kina 22.000 nya vindkraftverk förra året?

Trötta debattörer kopierar från USA. Istället för att ta reda på fakta och debattera med verkliga personer plockar man upp en rapport från någon som tycker som en själv. Problemet är att det som kan ha haft relevans i en amerikansk debatt blir helt malplacerat hos oss. Nu senast är det Supermiljöbloggen som skriver om hur oljeindustrin sponsrar klimatförnekare. En intressant fråga, men med låg relevans i Sverige. För att få till det försöker man koppla Johan Norberg via sitt engagemang i Cato Institute till oljeindustrin. Men argumentet faller platt eftersom Johan Norberg inte är en klimatförnekare.

Det enda sakargument som framförs av Supermiljöbloggen är att Johan Norberg har hävdat att Kina bygger tre nya kolkraftverk i veckan, samtidigt som han undviker att berätta att Kina bygger ut vindkraften i ännu högre takt. Supermiljöbloggen skriver:

”Han hoppar även på miljöorganisationer och deras kamp för att främja förnybar energi  med argumentet att Kina producerar tre nya kolkraftverk i veckan, som ett argument mot att Sverige inte behöver förnybar energi, men han tar däremot inte upp det faktum att Kina totalt sett bygger ut mer vindkraft än kolkraft, men då hade hans artikel och argument fallit pladask, vilket han säkert är mycket medveten om”.

Nu kan man till att börja med göra en liten test för att se om SMB är noggrann eller slarvig när man bloggar. Här är relevant citat från Johan Norberg:

”Indien och Kina öppnar tre nya kolkraftverk i veckan”

Som synes föll det lilla landet Indien bort, men som sagt detta var bara ett litet test. Nu till huvudfrågan. Supermiljöbloggen menar att Kina bygger ut mer vindkraft än kolkraft. Om detta vore sant så vore det sensationellt. Med tanke på hur mycket ny kolkraft som byggs i Kina, skulle det vara fråga om en väldigt stor vindkraftsutbyggnad. Förra året växte kolkraftskapaciteten i Kina med 50,7 GW. Om vindkraften skulle ha byggts ut lika mycket så skulle det ha handlat om 22.000 vindkraftverk (räknat på den snittstorlek som nya aggregat har i Sverige, 2,3 MW). Det här är alltså vad SMB indirekt påstår.

Men det stämmer inte. Vindkraftskapaciteten växte med 15,9 GW. Imponerande, men långt ifrån vad kolet växte.

Jämförelsen är dessutom haltande eftersom det är en väldig skillnad i tillgänglighet i de båda energiformerna. Kapacitetsfaktorn för vindkraft i Kina ligger på 21,6 procent. Kapacitetsfaktorn för kolkraftverken har jag inte hittat, men i USA ligger den på 72 procent och det finns egentligen ingen anledning att tro att den skulle vara lägre i Kina. Skillnaden i kapacitetsfaktor gör att man måste bygga tre gånger så mycket vindkapacitet för att på lång sikt få ut lika mycket energi som med kolkraftverken. För att undvika utbyggnaden av kolkraften skulle man alltså behöva en vindkraftsutbyggnad på 15,9 + 3*50,7 = 168 GW per år. Det motsvarar 73.000 aggregat per år. Det är vad som skulle krävas bara för att upprätthålla status Q vad gäller kolet.

Statistik från EIA visar att Kina nu konsumerar nästan lika mycket kol som hela resten av världen. Trots sina egna stora koltillgångar har man börjat importera från USA. Utbyggnadstakten är hög, enligt IEA:s kolanalytiker Carlos Fernandez Alvarez, har den tidvis legat på ett kolkraftverk per dag. Så Johan Norbergs och Dieter Helms (inte heller han någon klimatförnekare) siffror är snarare underskattningar. Dieter Helm skriver i sin bok om två stora kolkraftverk i veckan.

Börjar inte miljörörelsen bli trött och slarvig? För att knipa snabba och billiga poänger på hemmaplan är man till och med beredd att blunda för Kinas enorma bidrag till miljöförstöringen.

Johan Norbergs poäng var ju att det är meningslöst att dutta med symbolåtgärder när problemet är så stort som det är. Att släcka en lampa en kväll löser inget. Särskilt inte om man samtidigt säger nej till sådant som verkligen kan göra skillnad.

DN